 |
| Arkitekturprojektet Neuropa färdigställt. En dörr till varje land i Europa. Bild: Boris Jefimov, Izvestija. |
Jag tillhör dem som menar att de senaste månadernas händelser inte alls har varit någon uppvisning av rysk nationalism och "hatpropaganda mot Ukraina".
Långt därifrån. Däremot har fascisternas frammarsch hos broderfolket slagit an djupa strängar av rysk oro för nya krigshot och fascistiska komplotter.
Rysslands statsledning har genom hela konflikten agerat ytterst återhållsamt och t ex låtit ukrainarna luftövervaka de områden där det i väst påstås att Ryssland laddar upp militärt.
Man har utsträckt enorma krediter till grannlandet och är den överlägset största fordringsägaren. Ryssland har inte försökt öka svårigheterna genom att kräva ögonblicklig betalning. Men man har satt ett villkor för den senaste krediten på 2 miljarder dollar, nämligen att om Kiev ökar upplåningen till över motsvarande 60 procent av BNP så ska den ryska krediten återbetalas. Det sätter press på ledningen i Kiev att ta itu med landets ekonomiska problem och det kan på kort och medellång sikt bara innebär att öka det ekonomiska samarbetet med Ryssland. EU har helt enkelt inte de pengar och marknader som behövs och ingen kan ersätta den ryska gasen (de skandalösa avtal som slutits med Shell och Chevron om fracking på ett 50 000 kvadratkilometer stort område kan bli ett svårt bakslag för Kiev, både ekonomiskt och miljömässigt). Ryssland har hittills fått betala dyrt för vanskötseln i Ukraina och det är Ryssland som kommer att få betala inte bara den gigantiska räkningen för att inlemma Krim utan också priset för att hjälpa Ukraina ut ur krisen, så snart man fått bort de rysshetsande fascisterna från makten (därmed inte sagt att dagens regering bara består av sådana).
Såvitt jag kan se har Moskva handlat ansvarsfullt och försiktigt för att inte förvärra läget. Trots att det sitter kuppmakare vid makten i Kiev har man redan från dag 1 haft regelbundna kontakter och varit öppna för pragmatiskt samarbete, samtidigt som man uppmanat till en legitimering av makten genom fria val och författningsreform som lugnar oron i landsdelar som är i uppror på grund av det fascistiska inslaget i den nya regimen, manifesterat i förbud mot användning av ryska språket i officiella sammanhang och stopp för ryskspråkiga TV-kanaler etc. Eftersom man i över hälften av de ukrainska hushållen talar först och främst ryska (en pollett som tycks ha svårt att trilla ner hos de flesta Ukrainatyckare) är det ett "minoritetsförtryck" som drabbar en majoritet.
Ser man på opinionen i Ryssland är det knappast nationalistisk yra som kännetecknar stämningarna. De flesta är glada över att ett svårt problem äntligen tycks löst - 2 miljoner ryssar som varit "ute på en lång och strapatsrik seglats är äntligen i hemmahamn", för att citera Putin.
Men en betydande opinion, särskilt bland intellektuella, IT-folk etc främst i Moskva har kritiserat Putin för att bedriva en stormaktspolitik och antagonisera Ukraina. Om 20 000 demonstrerade med oppositionen i Moskva under huvudparollen "Inget krig med Ukraina" bevisar det paradoxalt nog hur enig man är i synen på Ukraina som ett oskiljaktligt broderland.
Väldigt få intar emellertid ståndpunkten att Krimborna verkligen borde ha förvägrats rätten att återvända "till hemmahamn". De politiker som likt Aleksej Navalnyj, Michail Kasianov, Aleksej Gudkov direkt har försett amerikanska myndigheter med listor på vilka ryska tjänstemän som bör straffas med sanktioner, har sannolikt inte stärkt sin ställning i den ryska opinionen.
Observera HUR Putin hittills har besvarat de västliga hysteriska sanktionerna: inte med en enda sanktion om man bortser från en snabbutredning som kan innebära slutet för VISA och Mastercard i Ryssland. Och detta beror sannerligen inte på att Ryssland saknar möjligheter att hämnas. Men man har bättre rådgivare än västsidan - Ryssland förstår att varje sanktion drabbar båda parter. Nato gräver sin egen grav. Vem kommer efter detta att tro alla försäkringar om att Nato som militärpakt inte existerar för att fortsätta det kalla kriget mot en geopolitisk rival, Ryssland, och förbereda ett krig mot denna?
I väst finns ingen opposition mot dåraktigheterna. Man lyckas alltså samtidigt skämma ut vår demokrati.
I Ryssland däremot finns en betydande opposition mot presidentens och regeringens linje i media som Echo Moskvy, TV-kanalen Dozjd, Googles motsvarighet Yandex etc.
För Ryssland är det självfallet en styrka att det finns en opposition (vilket det nätt och jämnt funnits i väst under de första veckornas kallakrigs-hysteri) även om det rent politiskt handlar om promillen.
Man måste också förstå att den ukrainska fascismen - dyrkandet av SS-mördaren Stepan Bandera och hans OUN-UPA som var ansvarigt för bl a mord på 40-50 000 oskyldiga polacker verkligen skrämmer ryssarna.
Ett lagförslag i den ryska duman bär syn för sägen. Irina Jarova (Enat Ryssland), ordförande för dumans utskott för säkerhet och korruptionsbekämpning vill införa en ny artikel i strafflagen om "rehabilitering av nazism" i form av bl a offentligt förnekande av fakta om nazismen , godkännande av nazisternas brott , liksom spridning av falska anklagelser om att Sovjetunionen begått "nazistiska" brott under andra världskriget.
Jarova tänker sig att straffen ska vara böter och fängelse i upp till fem år. I en kommentar till lagförslaget sägs att Nürnbergdomarna ska vara det viktigaste internationella rättsliga instrumentet för att avgöra sakfrågor.
Men hör och häpna, de ryska förslagen att införa lagstiftning mot sådan historierevisionism har stött på patrull från OSSE, FN:s samarbetsorgan för Europa. Liknande lagar finns i Frankrike, Tyskland, Österrike bl.a. och har lett till fängslanden av kända historiker. I Baltikum är man i full färd med att kriminalisera historieskrivning som inte fördömer Sovjetunionens befrielse av baltstaterna från Hitlerfascismen.
Veterligt har OSSE inte haft några invändningar mot dessa europeiska censurlagar. Men i Ryssland vore en sådan lag "ett potentiellt hot mot yttrandefriheten", påstår OSSE. Här gäller tydligen inte den gamla moralen att sopa framför egen dörr innan man kastar sig på grannen.
Men hur mycket man än förstår den ryska oron kan man bara hoppas att Irina Jarovas förslag läggs i malpåse. Det är i Ryssland de intressanta debatterna om Europas historia förs och det är det ryska folket som har de rikaste erfarenheterna av kampen mot fascismen. Om den fascistiska propagandan i Ryssland inte kan punkteras med argument istället för med straff, så vet jag inte var den skulle kunna punkteras i fri debatt.
Stefan Lindgren
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar