Horace Engdahls kommentar i radion till folkpartiets förslag att göra
engelska obligatorisk från första klass visar sig ha en förhistoria, som
i vart fall jag var lyckligt okunnig om.
20 november publicerade Engdahl och flera andra mer eller mindre kända
undertecknare en gemensam artikel på Svenska Dagbladets brännpunkt, där
de bl a sa så här: https://florafox.com/ru/tvyer-13

"Folkpartiets pågående landsmöte föreläggs ett förslag att engelska ska
bli obligatoriskt från och med årskurs ett i grundskolan. Förslaget
formulerades redan i Globaliseringsrådets slutrapport i våras. Rådets
enda argument är att intresset för och kunskaper i främmande språk kan
stimuleras genom själva tidigareläggningen.
Ingen forskning har hittills kunnat belägga att elever lär sig engelska bättre,
om de lär sig språket redan i årskurs ett istället för i årskurs tre
eller fyra. [...] inlärningen av ett främmande språk
fungerar bäst, om den sker med grund i modersmålet (eller det starkaste
språket). Låt eleverna lära sig läsa och skriva på det egna modersmålet
först, om inte det andra språket finns naturligt i omgivningen. En
tidigareläggning av engelskan skapar också problem för många
invandrarbarn i Sverige, som håller på att byta språk från föräldrarnas
modersmål till svenska [...].
Teorin om tidigast möjliga främmandespråkinlärning förfäktas energiskt
av vissa före detta kolonialmakter, inklusive delar av den afrikanska
eliten, i Afrika. Kolonialspråket fungerar som exklusivt
undervisningsspråk från årskurs ett i vissa afrikanska stater.
Likvärdiga tester visar dock att elever i länder, som undervisats på ett
inhemskt språk, under åtminstone de tre första åren, uppnår bättre
resultat i till exempel engelska i slutet av grundskoletiden än elever
från de förstnämnda länderna.
Efter andra världskriget blev engelska obligatoriskt i folkskolan;
tyska och franska tillkom i realskolan och gymnasiet. Studenterna i
högskolan förutsattes behärska engelska och tyska och i viss
utsträckning franska. Successivt har dock engelskans ställning på
högskolan stärkts, eftersom denna tågordning har upphävts. Numera kan
högskolans kursanordnare inte vara säkra på vilket främmande språk
studenterna behärskar utöver engelska, vilket leder till en låsning till
kurslitteratur på svenska och engelska. Engelskan har också stärkt sin
betydelse i gymnasiet, eftersom kunskaper i engelska idag betygsmässigt
är lika mycket värda som i svenska.
Svenska ungdomar utsätts idag för en enorm exponering från engelskan
i massmedia; det må gälla tv, radio, film eller internet...."
Artikeln är väl värd att läsa i sin helhet. Undertecknarna var HORACE
ENGDAHL författare, ledamot av Svenska Akademien, PETER ENGLUND
Svenska Akademiens ständige sekreterare, OLLE JOSEPHSON docent
i nordiska språk och f.d. chef för Språkrådet, OLLE KÄLL gymnasielärare
i svenska, tyska, engelska samt PER-ÅKE LINDBLOM f.d. gymnasielärare,
medlem i nätverket Språkförsvaret
Språkförsvarets programförklaring finns att läsa på
http://www.sprakforsvaret.se/sf/index.php?id=28
Där noterar jag särskilt punkten om inomnordisk språkförståelse som
ett viktigt mål i språkpolitiken. Där hade jag gärna sett även en skrivning
om Östersjöländernas språk.
Tyskan står oss ju närmare än de latinska språken av en rad skäl och
även ryskan måste med på ett hörn som ett av våra grannspråk - där har
nedrustningen nu gått så långt att till och med Försvarets tolkskola har
lagt ner undervisningen i ryska - inte ens Sveriges spioner ska i
framtiden kunna ryska!?
Hur som helst är det utmärkt att det rör på sig och att svenska språketi tal & skrift lyfts fram i skolan och blir en kraftfull faktor i
integrationspolitiken. Här får naturligtvis inte finnas något
administrativt tvång, som folkpartiet tidigare varit inne på (t ex
villkora medborgarskapet) utan det måste vara kul - och sexigt - att
tala och skriva bra svenska. När vi lär oss modersmålet fördjupar vi
våra relationer till andra människor. Dessutom är det en maktfaktor i
klasskampen. Om vi behärskar språket kan vi rocka röven av överklassen
och den anglo-amerikanska kulturimperialismen.
Stefan Lindgren

I gårkväll var det BOKSLÄPP i Skarpnäcks Folkets hus.
Det får mig att tänka på Sara Lidman, som bodde i området
sina sista år. Hon sa en gång om en dragspelsmusikant att
han spelade som ett helt HÄSTSLÄPP.
Inte så stinkande som man skulle kunna tro. Hon syftade på
ysterheten när man släpper ut hästarna på bete första gången
på våren.

Hur som helst. Boken om Skarpnäck släpptes. Med bilder av
Eva Wernlid och text av Pia Roxell.
Alla var där. Minst ett dussin fibbare och flera hundra
boende. Tänk att hembygden har sån kraft - mitt i
storstadens betongöken.
Men vi som bor i Skarpnäck känner oss lyckligt lottade. Det
är inte alla som kan starta dagen med att fotografera en
välvuxen hackspett på fönsterblecket. 70 meter från
tunnelbanan.
Bara en sån sak.
Uppställningen från HSB och Familjebostäder var total. De
hade sponsrat författarna utan att ställa krav eller lägga
sig i utformningen.
Jag hindrades från att köpa boken, eftersom min HSB-förening,
Vingen, ger alla boende den i julklapp. Helt rätt! Man måste
veta var man bor.
Stefan Lindgren
Bilden: Vy från mitt arbetsrum.

Äntligen! brukar Gert Fylking ropa när Svenska Akademien
meddelar Nobelpristagare.
Äntligen! måste jag (utan varje ironi) utropa när den makthavande eliten
spricker på rätt ställe - i språkfrågan. Akademiens
f d ständige sekreterare Horace Engdahl går ut hårt mot
folkpartiets förslag att införa engelska redan från första
klass i grundskolan.

Engdahls argument är att eleverna under hela skoltiden i första hand
måste tillägna sig svenska - inklusive det svenska
skriftspråket. Och att engelskan har en extremt gynnad
ställning bland de främmande språken, som inte behöver
accentueras ytterligare.
Mitt i prick! Tack, Horace.
Den svenska kulturrevolution det här landet behöver måste
börja någonstans och det är förstås i skolan, med den
gemensamma läroplanen.
Ska den svenska kulturen ha en chans att överleva i den
syntetiska blandkultur som håller på att uppstå i
EU-byråkratins hägn måste svenskans ställning stärkas.
Men det är också mycket mer än en läroplansfråga. Bara
levande folkrörelser kan skapa ett tryck i frågan. Vad säger Folket
i Bild/Kulturfront? Idag kraftigt decimerat. Men utrustad
med rätt idéer och rätt engagemang skulle man kunna
bygga brett försvar av det svenska språket och den svenska
kulturen.
FiB/K har haft "folkets kultur" som paroll, vilket har varit
helt riktigt - en kultur som innefattar Ivar Lo, Stina
Aronsson (nyutgiven på Modernista), Strindberg, Evert Taube
och Stickan Andersson.
Nu måste detta försvar också specifikt gälla den svenska
kulturen, som på det hela taget kan uppföras i "röda boken"
över utplåningshotade kulturer. Den hotas inte av utplåning
av någon matematisk nödvändighet som många andra
försvinnande språk, utan av ett politiskt förtryck som utgår
från ett "internationaliserat" europeiskt och svenskt
etablissemang, där det är OK att uttrycka sig på
turistengelska (lingua franca i bolagsrum, politiska
församlingar, högskolor och snart alltså på dagis... om
folkpartiet får som det vill). Och lika okej att se ned på den
svenska kulturen - i många avseenden en lågkultur med
Allsång på Skansen och ostämda fioler - som att själv aldrig
delta i den för att kunna utveckla den inifrån.
Att delar av den s k vänstern har lika svårt att ta ordet
"svensk" i sin mun som den pladdrande kulturelit som kopplat
greppet om allt tyckande i spalter och på våglängder är en
del av problematiken.
Denna "vänster" legitimerar sönderslagningen av svensk
kultur och tankeliv. Den historiska bakgrunden är
föreställningen att "arbetarna har inget fosterland", en
paroll som hade sin största relevans inför första
världskriget, som var ett klockrent imperialistiskt
brödramord. Men som förlorade sin kraft redan i andra
världskriget och idag ännu mer - när bourgeoisien (de som
äger och styr oss) för länge sedan sagt farväl till
"fosterlandet".
En del av denna "vänster" håller idag liv i de segslitna
föreställningarna om den "osvenske" arbetaren genom att peka
på hotet från Sverigedemokraterna.
Vad de inte förstår är att de därigenom låter sig styras av
Sverigedemokraterna. Hela det politiska livet styrs idag i
viss mening av Sverigedemokraterna. Och så kommer det att
vara så länge inga andra politiska krafter berövar
Sverigedemokraterna problemformuleringsprivilegiet.
Försvaret av den svenska kulturen och nationen är inte en
invandrarfråga. Det finns inget omedelbart samband mellan
de frågorna även om det naturligtvis är viktigt att försvara Sveriges rätt att
stifta sina lagar (inklusive vår traditionellt reglerade
invandringspolitik - den fria invandringen har alltid varit
Svenskt näringslivs käpphäst).
En stark nationell kultur förutsätter naturligtvis
mobilisering av alla folkgrupper i Sverige, inklusive
invandrare. Inga delar av det svenska folket tjänar på den
uppifrån styrda kulturella och språkliga fragmentarisering
(falsk eller skenbar "internationalisering") som pågår i
Sverige.
Debattinlägg välkomna. Men skriv under ditt eget namn och
användning av ordet "Sverigedemokrater" är starkt ransonerat.
Med tanke på den armé av skribenter som ägnar sig åt dem
behöver de ingen reklam. Låt oss tala i sak!


Stefan Lindgren

Om jag ville skulle jag kunna gräva upp något skit om Hanne
Kjöller på DN:s ledarredaktion.
Hur var det nu med hennes taxikvitton och hennes senaste
deklaration? Deklarerade hon fringasarna och arvodet från
bostadsrättsföreningens styrelse och styrelsen i bolaget hon
sitter med i?

Men jag vore en usel journalist om jag använde det som
argument mot henne i debatt om Mehdi Ghezalis förlorade
heder.

Om Mehdi och hans vänner har jag följande att säga.
Innan jag alls hade satt mig in i Mehdis fall träffade jag
hans far och blev helt tagen av hans envisa försvar av sonen.
Jag minns att jag tänkte att så skulle jag vilja vara om
någon av mina sönder råkade illa ut.
Mehdi har jag sedan träffat kort. Genom en kompis som var
rektor på en yrkesskola i Örebro vet jag att Mehdi efter
hemkomsten fick ett bra erbjudande om en yrkesutbildning som
hade lett till jobb. Han tog inte chansen, utan valde
sysslolösheten och så att säga ett liv i religionen.
Jag beklagade det, men det var knappast något man moraliskt
kunde uppröras av. Vem hade klarat sig mentalt oskadd genom
två år i Guantànamo?
Vad gäller Mehdis vänner, paret med det lilla barnet har jag träffat
dem på Sergels torg en gång, en mycket rar och trevlig pojke
och flicka som köpte en av mina reseskildringar från
Afghanistan. Hon ville dock ej ta i hand vilket jag
respekterar.
Att unga människor reser, att de söker sig till Sydasien,
Indien, Pakistan och Afghanistan finner jag helt naturligt.
Min näst äldste son var försvunnen ett halvår i Indien innan
han kom hem helskinnad.
Man är väl inte terrorist för det? Och reser man på
föräldrapenningen så är det dessa människor väl unt.
Varför inta ta chansen att resa medan barnet är litet?
Utmärkt.
Jag drar mig till minnes att Tomas Fischer, idag respekterad
finansman och tidigare bokförläggare, gjorde sina första
spekulativa aktieköp med just moderskapspenningen som det
hette då.
Vad Hanne Kjöller i övrigt har att anföra är ju rent
skvaller.
Varje ståltråd - bra att skära melon med - kan bli en
"strypsnara". Varje fickkniv kan bli ett mordvapen. Jag tror
inte man kan anklaga någon som reser på egen hand i dessa
länder och bär kniv. Det är bättre än att bli liggande i ett
dike, som min systers väninna som insisterade på att gå till
fots mellan ett ashram och en busstation i Indien. Hon kom
aldrig fram.
Jag är glad att Mehdi är hemma hos sin pappa igen och önskar
hans vänner lycka till med barnet.
Till Hanne Kjöller kan jag bara säga tack att hon har
övergett sjukvården. Hennes dokumenterade oförmåga att
skilja sak och person - och att sätta sig in andra
männsikors situation - hade utgjort en säkerhetsrisk.
Stefan Lindgren

-----------------------------------------------------------------------------

Stefan Lindgren, Fallvindsg 6, 12832 Skarpnäck

Dr. William Brydon, biträdande fältläkare i britternas
Bengalenarmé ankommer till Jalalabad på sin döende häst. Han
var den ende överlevande av en armé på 16 000 man som
britterna skickade in i det första anglo-afghanska kriget
1838-1842.
Nu upprepas historien.


För att hålla sig kvar vid makten har Karzai (enligt dagens DN) sagt
att de utländska trupperna ska vara ute inom fem år.
Även om han inte exakt formulerat sig så (inom fem år ska de
inhemska styrkorna kunna "ta ledningen" i kriget mot den
nationella motståndsrörelsen) så är innebörden klar.
USA/Nato:s ockupation går mot sitt slut. So oder so. Sker
återtåget snart och "frivilligt" minskar prestigeförlusten för
ockupanterna. Sker det sent och motvilligt kommer det att
rinna floder av blod - och Karzais chanser att överleva
minskar.
Enligt Daily Telegraph kan uttalandet bilda plattform för en
brittisk "exit strategy" - en uttågsstrategi.
Det borde väl gälla även för Sverige.
Sedan Karzai satt denna femårsgräns ska ingen längre behöva
höra Tolgfors säga att det är illojalt att diskutera slutdatum.
Ingen ska behöva höra ÖB surra om ett 15-årigt projekt.
Urban Ahlin och de övriga dammsugarförsäljarna får nu ramar
att hålla sig till i den kommande översynen av svensk
krigspolitik i Afghanistan.
Det gäller nu att göra ett rationellt val. Ska trupperna
dras hem om 0, 1, 2, 3, 4 eller 5 år?
Allt talar för nollan.
På fem år sparar vi uppåt tio miljarder som kan sättas in på
civila biståndsprojekt. Lokalerna i Mazar kan tas över av
afghanska hantverks- och kvinnokooperativ. Den svenska
militären kan hemförlovas och ersättas av en civil volontärstyrka,
helst under Svenska Afghanistankommitténs ledning, som kan
bygga skolor, reparera vägar, borra brunnar etc.
Stefan Lindgren

Gårdagen började med taxihämtning kl 05.50 för att vara med
i TV4:s nyhetsmorgon om Afghanistan tillsammans med bl a
Peter Wolodarski, en mycket ung ledarskribent på DN som dock
visat sig ha förmåga att tänka själv.
Efter tio minuter snabbt över till reportaget om kungaparets
bostadsproblem.

På radio hör jag att Urban Ahlin vill stå fast i klaveret.
Man frestas att ställa Dina och Dorindas berättigade fråga
("Det blåser på månen"): Byter du aldrig skjorta heller?
På kvällen demonstration på Mynttorget. Långa bilköer på
grund av Medvedevs besök (hatet lyser igenom i DN:s
bevakning - mannen är bara 162 cm lång och skrattar på fel
ställen. Tänka sig! Kollade han inte med DN.).
Väl framme har ett 50-tal personer infunnit sig i hällande
regn. Vilka fantastiska människor! Per Garthon, outtröttlig,
enkel och rak. Alice Åström, med välskrivet manus enkom för
detta tillfälle - en parlamentariker med hjärtat i "gatans
parlament".
Anna-Lisa Bäckman. Jag höll i paraplyet och såg hur hennes
tal sakta rann bort i regnet. Men hon fann sig, lyckades
till och med parafrasera Runeberg. Om riskdagen fattat rätt
beslut kunde man åtminstone säga om dem som Runeberg om
soldaten Dufva:
"Ett dåligt huvud hade dom, men hjärtat, det var gott".
Gösta Hultén talade om hur Sveriges krigföring strider mot
mänskliga rättigheter Eva Myrdal om det missbrukade
kvinnoargumentet.

Stefan Lindgren

Så här ser den ut. Uhjälp modell Carl Bildt mot världens
tredje fattigaste nation. 1,5 miljarder anslås av riksdagen
på onsdag till "fredsbevarande insatser" i Afghanistan.
En helt lögnaktig beskrivning av en ren krigsinsats olaglig
ockuypation av ett land som helt styrs av Nato och USA.
Därför: Kom till årets viktigaste evenemang!
MANIFESTATION MOT FORTSATT SVENSK TRUPP I AFGHANISTAN

Onsdagen den 18 november kl 18:00 , Mynttorget , Gamla Stan ,Stockholm
Talare: Per Gahrton , Stig-Björn Ljunggren, Hans Linde (v) ,
Max Andersson (mp), Eva Myrdal , Gösta Hultén.
Riksdagen behandlar den 18 november regeringens proposition om
förlängning av svensk trupp i Afghanistan.

Om propositionen antas kommer Sverige att fortsätta delta i NATOs krig. Styrkan som
22 oktober uppgick till 430 man ska utvidgas till "cirka 500
man" med ett absolut tak på 855 man. I september 2008 hade
Sverige 290 man i Afghanistan. Men på något konstigt sätt
försöker regeringen att få det som närmast är en fördubbling
av krigsinsatsen att se ut som en "oförändrad insats".

Fortsatta militära insatser i Aghanistan är ingen lösning på konflikten
och kommer i praktiken att försvåra de civila insatser som
landet behöver.

Det framgår av vad Jan Guillou själv har skrivit att han
hade kontakt med KGB även under det s k CIA-avslöjandet 1976.
Han skriver själv om en presskonferens det året:
"Och i det läget var jag någon sekund från att säga för
mycket. Jag arbetade nämligen sedan mycket länge med ett
sådant uppslag, jag var rätt optimistisk om möjligheterna."

Plötsligt har hans arbete för att avslöja KGB, som startade
1967 blivit ett nio år långt projekt.

Om man är anställd på en tidning - i synnerhet när det
handlar om FiB/K - är väl det normala att ledningen,
ansvarig utgivare och ordförande - informerades.

Så skedde under arbetet med IB-affären.

Men varför informerade Guillou ingen i FiB/Ks ledning om
sina KGB-kontakter?

Jag har kollat med Peter Gavelin som var ordförande och
ansvarig utgivare omkring april 1976-april 1977 och Nils
Gärdegård som var ordförande och ansvarig utgivare året därpå.
Ingen av dem hörde någonsin ett knyst om Jan Guillous KGB-
projekt, vilket är märkligt med tanke på riskerna han utsatte
sig själv och FiB/K för. Greta Hosten som föregick de båda
är dessvärre avliden.

Anklagelserna mot Jan Guillou för KGB-spionage är som jag
och många med mig påpekat orimliga.

Men samtidigt står det klart att han handlat oerhört
självsvåldigt och satt FiB/K på spel.

Hade KGB-kontakterna avslöjats under IB-affären hade
katastrofen för FiB/K varit ett faktum.

Idag kan väl FiB/K leva med avslöjandena av en av sina
främsta reportrars äventyrliga KGB-kontakter.
Men det bör sägas till historieböckerna att detta var Guillous
och inte i något avseende FiB/Ks grej.

Stefan Lindgren

Jag läser i Föreningen Afghanistansolidaritets nyhetsbrev
(som man kan prenumrera gratis på från hemsidan
www.afghanistan.nu nere till höger) att socialdemokrater och
miljöpartister lagt en gemensam motion där de kräver
"en översyn av den totala svenska insatsen som skall
slutföras hösten 2011och ligga till grund för
riksdagsbeslut hösten 2011 om eventuell förlängning eller
tillbakadragande av den svenska militara insatsen."

Det är alltså översynen som ska slutföras till hösten 2011
och inte "insatsen".

Det är med andra ord ett ställningstagande som inte
förpliktar till någonting.

Men.

Det är ett stort steg framåt för den socialdemokratiska
ledningen att den äntligen medger möjligheten av att DETTA
MÅSTE FÅ ETT SLUT. Attityden från Carl Bildt, Tolgfors
m fl har varit att detta får vi inte diskutera. Det är illojalt.

Oavsett hur vi bedömer krigsinsatsen måste den för eller
senare upphöra och det är en oerhört viktig diskussion.
För om man passerat Rubicon, dvs. erkänt att Afghanistan
inte är något slags FN-mandat på obestämd tid, så följer
automatiskt den diskussion om mål och medel, dvs när ska
truppernas uppdrag anses slutfört, som egentligen borde
föregått krigsinsatsen.

Då måste man steg för steg avföra alla falska mål ur
diskussionen:

-det är inte Sveriges eller världssamfundets uppgift att
ägna sig åt statsbygge i Afghanistan
- det är inte Sveriges uppdrag att se till att afghanerna
får raka sig.
- det är inte Sveriges uppdrag att se till att afghanska
kvinnor får gå lätt klädda

etc. etc. för att nu nämna några av de pseudoargument som
anförs i debatten till stöd för den självpåtagna rätten att
mörda muslimer. (Läs Orback för komplett provkarta).

Vad blir kvar? Vilka rationella motiv blir kvar - förutom
det outtalade att vara USA till lags?

Om socialdemokratin och miljöpartiet tar talet om översyn på
allvar kan resultatet bara bli ett, att trupperna snarast
hemkallas.

Därför bör den s/mp-motionen i denna del hälsas med
tillfredsställelse. Den uttrycker något av det som brukar
kallas eftertankens kranka blekhet.

Stefan Lindgren

Det råder en viss panik bland anhängarna av Sveriges
krigsdeltagande i Afghanistan.
Jens Orback slår an tonen: Just nu är det viktigt att stå
fast, att inte ifrågasätta den militära insatsen, varnar han
myndigt.



Min följdfråga till Jens är: När om inte när människor
massakreras och dör en meningslös död i krig, ska man
ifrågasätta militära insatser?

Ju förr ju bättre. Desto snabbare vi får hem svenskarna,
desto större chans att rädda liv - både svenska och
afghanska.

Jens har ju själv i en roman skildrat vad han uppfattat som
övergrepp på sin mor under andra världskriget. Borde det
då vara så svårt att sätt sig in i hur afghaner känner det
som upplever sitt land skövlat, ruinerat och förgiftat av
västvärldens ockupationsstyrkor?

Att komma dragande med talibanspöket klingar mer och mer
ihåligt. Den svenska militären själva omvittnar att det nu
rör sig om en mängd olika grupperingar - med det gemensamma
målet att köra ut de utländska styrkorna.

Och om nu till och med general McChrystal överger den
afghanska landsbygden, ska Sverige då stå kvar till det bittra slutet?

Jag tror inte att Jens Orback är beredd att själva åka ner
eller skicka sina barn om han har några med åldern inne. Att
sitta bakom sitt skrivbord i Stockholm och slåss till sista
ISAF-soldaten är föga heroiskt.

När vi inbjöd Olof Palme-centrat att delta i vår Afghanistanvecka
inte ens svarade Jens Orback på brev. Jag tror inte att han tål
diskussion.

Hans företrädare Thomas Hammarberg ställde upp på alla
sätt när Föreningen Afghanistansolidaritet hade ett liknande
arrangemang 2003.

Nu sex år senare på det sluttande planet ska vi tydligen bita ihop
hålla tyst. Att köra ett race med förbundna ögon och
uttryckligen hävda att vi inte ska låta oss påverkas av den aktuella
verkligheten bäddar för fler "gruz 101", som ryssarna sa, last 101,
plastsäckar med stupade unga soldater i.

Stefan Lindgren

Utsätt oss inte för prövning.... heter det i den nya
bibelöversättningens variant av "Min farsa", jag menar "Fader
vår".

I hundspåret grubblar jag - är detta någon form av förtäckt polemik mot
major Blomgrens nya betygspolitik. Mindre prov... Eller är
det nya rutiner på bilprovningen.


Varför får det inte heta "frestelse"? Ja, men det är väl
klart att om synden avskaffats kan det inte finnas "frestelser". Det finns bara mer
eller mindre bra lösningar på individuella marknadsproblem.
Så har en "nyöversättning" av en vanligt förekommande och ibland läst
bok effektivt gjort texten lika svajigt opålitlig som
landstingets Vårdkatalog.

Generation kan inte längre tala med generation. Säger man "...och dem
oss skyldiga äro" ska ingen under 30 begripa vad man menar,
hävdas det. Fast jag förstod min mor, mormor, mormors mor om jag mött henne.
Vi kunde också sjunga samma psalmer. Det kan ingen längre. Och hela bagaget
av svenska sånger i skolan är utbytt av en namnlös armé av
pedagoger, som i de flesta fall har mindre erfarenheter av
barnuppfostran än vilken trebarnsfar eller trebarnsmor som
helst.

På biblioteken håller en flod av undermålig 00-litteratur på
att tränga ut klassikerna. Utgivningen fördubblas varje
decennium, med följd att platsbrist tränger undan arvet.
När jag kollade de ryska hyllorna på mitt bibliotek i går
hittade jag en osorterad smet av "Det kriminella Petersburg"
i två exemplar, Boris Nemtsovs memoarer (vem bryr sig om 10
år) men inget av Gogol, Dostojevskij, Tjechov, Tolstoj eller
Gorkij.

Hur ska jag kunna förebrå min 15-åring som aldrig läst en
bok?

Jag tror faktiskt att mitt främlingskap för den nya officiella
"överkulturen" delas av miljontals svenskar.
Inte blir det bättre att vi dagligen hör svenskan i radio
och TV rådbråkas av reportrar som inte har svenska som
modersmål, talar dialekter eller har sådan diktion att man
inte förstår vad som menas - eller att innehållet skyms av
språkavvikelser.

Att litterära översättningar till svenska görs av personer
som inte har svenska som modersmål anses numera helt okej.
När jag pluggade översättningsteori var det ett axiom att
ingen kunde skriva litteratur annat än på sitt modersmål
(Nabokov var undantaget som bekräftade regeln.)

Det som skett med Sverige i min livstid kan beskrivas så här. 50-60-tal
fortsättning på en progressiv våg, uppburen av den antifascistiska
segern i andra världskriget. 80-90-00-tal regress, etnos ersätter klass,
kön ersätter förnuft, nationell kultur ersätts av syntetisk
europakultur, nationell självständighet och alliansfrihet ersätts av
uppmarsch till nytt världskrig.

(Obama spenderar nästa år 660 miljarder dollar på militären -
vid ett budgetunderskott på 1 400 miljarder dollar - supermakten
rustar sig till döds - om inte krig ger en respit).

I det skiftet spelar traditionen en väldig bromsande roll (negativt ur
överhetens synpunkt). När Ryssland på 90-talet i vissa avseenden rasade till
tredje världenställning (Ryssland har beskrivits som ett "Burkina Faso med
kärnvapen"), var det - och är alltjämt - ett stort problem för
överheten att de välutbildade, extremt läskunniga ryssarna med sina
väldiga intellektuella traditioner (idag ligger andelen unga som genomgår
högskola på 100 %) inte ville anpassa sig till nya realia.

Boris Kagarlitskij kom då (på skämt) med den intelligenta lösningen att
införa en språkreform. Att avskaffa den kyrilliska skriften och ersätta
den med latinsk. Det skulle i ett slag förvandla kreti som pleti till
illiterata - och kraftigt hämma alla försök att formulera alternativ
till den rådande politiken.

I de postsovjetiska centralasiatiska republikerna hade man just - av
geopolitiska skäl - bytt ut den kyrilliska skriften mot latinsk med
liknande effekter.

Även i Sverige håller överheten på att genomföra en "språkreform" fast
av ett annat slag. Avskaffandet av den gemensamma skolan, attackerna
på den kristna traditionen, svenskhetens ersättande av en artificiell europaidentitet,
avskaffandet av familjen (juridiskt, religiöst och i viss mån även reellt, socialt)
ingår i denna reform. Liksom det avskaffande av den svenska offentlighetsprincipen
som prof. Thomas Bull anser redan är ett faktum i ny praxis.

Men "språkreformen" genomförs också på det konkreta planet, som en sorts aerosol
av Newspeak som sprider sig från huvudstadens ministerier, ämbetsverk och
tankesmedjor ("tankestridsvagnar" är en bättre översättning av "think-tanks").
När vi deltar i Nato:s kolonialkrig heter det exempelvis att vi
bidrar till att "höja säkerheten" i en "postkonfliktsituation" (ur regeringens
proposition). Krigföring i Afghanistan kallas systematiskt för "fredsbevarande"
eller "fredsfrämjande".

Med andra ord har jag idag svårt att i dagsläget se det progressiva i
att attackera svenska traditioner på alla områden. Inte nog med att folkskolan har
krossats under gemensamma parlamentariska ansträngningar. De vinstdrivande
resterna av detta en gång väldiga demokratiprojekt måste avklippas från
varje påminnelse om traditionen, som att skolavslutningen på vissa håll sker
i kyrkan.

Detta är inte en fråga om trosfrihet. Det är en fråga om hur vi ser på traditionen.

Behöver det sägas att varje politiskt alternativ som bygger på traditionellt
kristna värderingar, svensk tradition, försvar av svenska språkets ställning,
heteronormativ familjepolitik, allmän och gemensam kunskapsinriktad
medborgarskola samt försvar av en fredlig och alliansfri utrikespolitik
skulle ha en promenadseger framför sig i det kommande
valet.

Ett sådant program måste vara helgjutet. Dvs. man kan inte hylla kristna
eller humana värderingar på söndagen och på måndagen rösta för att vi ska
mörda utblottade  afghaner.

Tyvärr ser jag inget alternativ som ens tillnärmelsevis uppfyller baskraven
på förnuft och anständighet.


Stefan Lindgren

Herrarna och damerna som möts i Köpenhamn snart ska nog inte avgöra
universums framtid. Troligen inte ens klimatkrisen. Eller ens mätbart
påverka CO2-utsläppen på jorden.
Personligen håller jag mig till de solida forskningsrön som Habibullo
Abdussamatov, chefen för rymdforskningslaboratoriet i Pulkovo i S:t
Petersburg står för (där f ö en gång Hjalmar Branting praktiserade).


Han har visat på det starka sambandet mellan jordens uppvärmning och
solaktiviteten. Det är också enda hållbara förklaringen till att
temperaturen på Mars och på jorden tycks samvariera.
Men kanske kan det hjälpa till att hålla domedagsstämningarna vid liv om
vi för in lite esoterik i diskussionen?
"Universums framtid" av Arnold Benz utkom på tyska 1997 och har sedan
översatts till fem språk. Benz är professor i astrofysik i Zürich.
Själva utgångspunkten för boken är teologen Karl Barths postulat att
naturvetenskap och religion inte hade det bitterst med varandra att göra.
Denna rågång som i princip respekteras i hela västvärlden, menar Benz
kan ifrågasättas.
Därmed öppnar han förstås porten för en kristen fundamentalism, parallell
med t ex en islam som hävdar att Muhammed kände till det periodiska systemet och att
kärnfysikens hemligheter ryms i koranen.
Det här säger förstås inte Benz rent ut. Men han anser sig ha mött ett
växande intresse för gudsfrågor bland moderna fysiker och han menar att
det - oaktat rågången religion/vetenskap - kan vara intressant att se
och jämföra hur tro och vetenskap uppfattar verkligheten.
Detta implicerar tillrättalägganden och "moderniseringar" av trons
utsagor för att motsvara nya vetenskapsrön.
I den fysikaliska delen finns det förmodligen ingen anledning att
ifrågasätta vad Benz skriver. Men själv ansatsen att på något sätt
jämföra tro och naturvetenskap leder till en hel del snömos.
I det första kapitlet kommer han t ex fram till att själva FÖRVÅNINGEN
inför t ex alltets storhet kan vara gemensam mellan tro och vetenskap.
Men den astrofysiker som gör sin förvåning inför världsalltets storhet
till forskningsresultat borde kanske överväga att byta fack.
Benz försök att "modernisera" Psaltaren 19 blir bara bisarrt.
Jag kan tänka mig att såväl en strikt astrofysiker som en genuint
troende kristen har svårt att ta till sig det han skriver.
I det avslutande kapitlet som gett namn åt boken, tycker sig Benz
finna en parallellitet mellan naturvetarnas konstaterande att solens
livslängd är begränsad ("bara" 71 miljarder år återstår) och den
religiösa eskatologien.
Benz lutar uppenbarligen åt teorin att universum går mot sitt slut.
"Det finns inget naturvetenskapligt stöd för hoppet", skriver han.
Dessvärre redovisar han inte den omfattande vetenskapliga argumentation
som finns för motsatsen.
T ex Björn Sundelius, docent i mekanik vid Chalmers Tekniska Högskola
och tidigare t.f professor i astronomi vid Göteborgs Universitet menar
att universum kommer att expandera i all evighet medan "kosmologerna",
till vilka Benz ansluter sig, hävdar att gravitationskraften drar
tillbaka rummet till den punkt där universum "föddes".
Dan Simon, professor på Cleveland state university har påpekat att det
inte finns något specfikt kristet i det Benz skriver. Boken skulle ha
kunna skrivits av en utövare av vilken annan religion som helst.
Eskatologi som eskatologi.
Stefan Lindgren

Vår familjs hund Kira, en klok och lydig samojed, funderar:
- Min husse gör allt för mig. Han borstar mig, föder mig,
går ut med mig, ger mig ben och till och med kysser mig. Han
måste vara Gud.

Nere i våran trapp bor katten Zingo, som slumrar med halvöppna
ögon och stoiskt låter alla korkade hundar passera. Han tänker:
- Min matte gör allt för mig. Hon föder mig, kelar med mig, ger mig mjölk och
låter mig till och med ligga i hennes säng ibland. Jag måste
vara Gud.
***
En muslimsk man kör oroligt omkring på parkeringen i Farsta en lördag.
Inte en plats inom synhåll. På tredje varvet håller han redan på att gå
upp i limningen:
- Herre Gud, hjälp mig. Jag ska göra vad som helst om du bara hjälper
mig den här gången.
På femte varvet öppnar sig plötsligt en lucka. Mannen avslutar plötsligt
sitt samtal med Gud:
- Nu, nu… den här gången klarar jag mig utan din hjälp Herre.
***
En rabbin sitter övergiven på en liten ö, som sakta håller på att sjunka
i havet. Han ber intensivt till Gud att sända honom hjälp.
Nästa dag kommer en båt förbifarande:
- Hallå rabbin, hoppa i här, säger rorsmannen.
- Nej, nej. Gud ska hjälpa mig, svarar han.
Efter ytterligare en dag når vattnet till magen på rabbinen när en flotte kommer
förbi.
- Hoppa upp här säger flottens ägare, som räddats sig från en annan ö.
- Nej, nej. Gud ska hjälpa mig.
Tredje dagen når vattnet rabbinen till näsan, när en stock kommer
drivande och stöter till honom. Men envist står han kvar och låter stocken
flyta vidare.
På fjärde dagen ger rabbinen upp andan. När han kommer till Gud är
utgjuter han hela sin besvikelse över honom:
- Hela mitt liv har jag kämpat för dig och trott på dig. Varför räddade
du mig inte?
- Ditt nöt, svarade Gud. Först skickade jag en båt för att hämta dig,
sedan en flotte och till sist en stock….

Har åklagaren varit klantig i Efronmålet? Näppeligen.
Fredrik Ingblad är en mycket skicklig åklagare.
Men handen på hjärtat, översättare. Hur många av er kan med
100-procentig säkerhet bevisa att det manus ni lämnat till
förlaget INTE är ett plagiat av exakt samma manus som
utges av ditt förlag under helt annat översättarnamn?

Med Nacka tingsrätts dom ställs alla landets översättare
inför uppgift att bevisa att de inte är kameler. Vilket kan
vara rätt svårt, i synnerhet om man för in lite fräckhet och
bedrägeri i det svenska systemet som till stor del byggt på
förtroende.
Jämför man rad för rad i bokens två första kapitel är 133
hela rader av 588 exakt desamma som i originalet.
Går man ner på ordnivå är 2 051 av orden i mitt original
och Katja Efrons version desamma, 207 ord i mitt original
har strukits och 257 ord har lagts till.
Nära 92 % av mina ord står kvar. De ord som bytts har som
regel bara bytts mot synonymer.
Ser man på de resterande ordens art ger det ytterligare
belägg för att Efron använt mitt original. Stilistiskt särpräglade,
ovanliga ord har - även om Katja Efron ansträngt sig att
sudda ut dem - i många fall blivit kvar. Följande ord är
några exempel på lite ovanliga ord som dyker upp i exakt
samma frekvens och på samma ställen i Efrons version.

Bråddjup
Brådstörtat
Bråkstake
Brödfödan
Deppiga
Efterkrigspojke
Ekorrhjulet
Ensamvarg
Filmförvecklingar
Hopkommen
Järnvägare
Knappade
Kråksvärmen
Lunkade
Morgonsurt
Människoskal
Resonemangsparti
Rödspättefilé (mer obestämt "kambala" - flundra - i ryska originalet)
Sjabblat
Spenvarm
Steppdans
Svartjordsbältet
Toga
Trams
Välpaketerade
Västerbrohållet
Det är ord som Katia Efron, som har ryska som modersmål (i
biologisk mening - det är det språk som hon prenatalt är
uppfödd på) knappast skulle välja som förstahandsval.
Eller ta dikten:

Kriget tog min karl
Och jag blev ensam kvar
Nu är jag oxe, jag är spann
Jag är kvinna, jag är man

Dessa fakta kan härledas såväl ur det manus från 15/4 2005
som Efrons själva lagt in till rätten som det manus från
30/4 2005 som man har haft fräckheten att kalla en
förfalskning - och antyda är ett plagiat av den utgivna
boken.
Stefan Lindgren.

Nu ska vi naturligtvis inte kvälja dom.
Men av någon anledning kom jag i dagarna att tänka på en
förklarade fotnot jag skrev till min utgåva av
Saltykov-Stjedrins "Historien om en stad".
Hur profetisk var den inte!
"T ex rapporterades om en guvernör Choven, som när han
deltog i stadsstyrelsen och man åberopade lagen, tog
lagboken, satte sig på den och sa: 'Var har ni nu er lag?'(cit.
efter Saltykov-Sjtjedrin: Sobranije sotjinenija, band 8, s
573. Moskva 1968)."

Stefan Lindgren

Dagens (8/11) stora reportage i "Dagens nyheter" om att all
vedeldning i tredje världen hotar vårt klimat var en verklig
pärla. En tydlig illustration till dubbelmoralen i miljödebatten.

Om Maud Olofssons anhängare för statsbidrag att sälja skogsavfall till
uppvärmning - numera den godskategori som tar störst plats på
våra vägar - kallas det biobränsle och förnyelsebart. Det anses
ha en positiv miljöeffekt.

Men om en bondkvinna i Tanzania kokar sin hirsgröt är det ett
klimathot!

Det var emellertid bara den ena falska hypotesen i reportagen. Den andra
var påståendet att sotet från de fattigas eldar också förvärrar
växthuseffekten.

Emellertid brukar den aerosol av partriklar som hänger över i-länderna
tvärtom räknas som en faktor som sänker temperaturen eftersom
solstrålning hålls ute.

Stefan Lindgren

Inte är herr opartiskhet och fru saklighet i alla fall?
Nästan undantagslöst har programtablåerna med anledning av 20 årsdagen
av "Berlinmurens fall" fyllts av grovt propagandistiska framställningar,
avsedda att diabolisera DDR - och de försök som gjordes där att
åstadkomma en avnazifiering som gick på djupet.

Själva tanken att någon skulle sluta kalla sig kommunist på grund av
Berlinmurens fall är ungefär som att någon skulle avsvära sig liberalismen
på grund av dess tillämpning i Sydafrika.

I mitt eget fall är situationen en smula bisarr. Jag hade aldrig anledning att
speciellt försvara DDR medan den existerade. Tvärtom skrev jag några starkt
kritiska reportage från DDR i Gnistan.

Men den lögnaktiga historieskrivning som har följt på murens fall, när ljugandet
ständigt kan ske oemotsagt, har tvingat mig att tänka om.

Jag försvarar DDR mot ett fascistiserande Neuropa. Det var trots allt ett
försök att bryta med ett kannibaliskt system, som i marxist-leninistisk teori
kallas imperialistiskt. Denna teori blir naturligtvis inte sämre för att
personer som inget förstod i dess namn förklarade socialismens seger
i världsmåttstock oundviklig. Vi vet att den går att undvika, och att det i själva verket
är det sannolika.


Men den kapitalistiska imperialismen med dess systematiska krig och människoslakt
för den heliga profiten kan inte vara mänsklighetens sista ord. Oj, jag ser här att
att även denna dunklare profetia kräver moderering. Imperialismen kan visst bli
mänsklighetens sista ord.

Beträffande Väst- och Östtyskland ska man aldrig glömma vad Mikis
Theodorakis skrev när Europarådet olagligförklarade kommunismen:

"Under den tid då det tyska kommunistpartiet var förbjudet att bedriva
verksamhet, från 1956 till dess åter-stiftelsen 1968 med förkortningen
DKP, var upp till 10 000 kommunister och deras anhängare politiskt
förföljda eller fängslade i flera år. Under enbart 1980-talet förbjöds cirka
10 000 personer, inklusive kommunister, förbjöds att utöva sina yrken av
ideologiska skäl."

Sammanslagningen av Tyskland byggde på en stor lögn - nämligen James
Bakers löfte att östra Tyskland inte skulle besättas av Nato och bli
plattform för kärnvapen.

Så snart Gorbatjov rest hem från Reykjavik struntade västmakterna i
löftet. Gorbatjov blev inte bedragen. Han lät sig bedras.

Därför ska vi nu vart tionde år ljugas fulla om "befrielsen" av DDR.

I "Echo Moskvy" hör jag den lurige Aleksandr Prochanov (Zavtra) säga två
vettiga saker:
1. Om man nu säger i Kreml att fascismen besegrades trots, inte tack
vare, Sovjets ledare, vad är det då som säger att landet behöver ledare
nu i fredstid?
Medvedev kan gå!
2. Om man nu skriver om hela sovjetidens historia till en enda lång
serie konspirationer, varför inte också granska konspirationerna bakom
Andropovs maktövertagande, Gorbatjovs, Jeltsins, Putins och Medvedevs?
De som styr världen idag har större legitimitet enbart för att vi inte
avslöjat dem.
Minns bara historien om Hur Franklin Roosevelt blev omvald tredje
gången. Ur källaren i Chicagogs stadshus styrdes högtalaranläggningen
som räknade upp alla delstaterna som ville ha FDR... delegaterna reste
sig stat för stat och jublade när deras namn lästes upp. I själva verket var inga
beslut fattade.
Rörmokarna hade redan då kopplat greppet om amerikansk politik.

Stefan Lindgren

Idag blev jag förbannad igen.
Lyssnade på radion, där nån yrkespratare inte kunde hålla
tillbaka sina reaktionära uppfattningar när han nämnde Joan
Baez, 69, Sverigebesök nyligen.
Han sa att Joan Baez alltid hade varit mot krig, särskilt
r e l i g i ö s a krig. Aha, nu är hon emot Iraks och
Afghanistans islamska motståndsgrupper, skulle lyssnaren
tänka.


USA:s krig uppfattas ju vanligtvis inte som religiösa,
utan som f ö r n u f t i g a. Fast noga taget har ju USA:s
krig en hel del med religion att göra, den kristna högern,
Manifest Destiny. With God on our Side hette ju en Dylan-låt
riktad mot USA:s krigsherrar.
Men visst kan det tyckas konstigt att Joan Baez som sjöng om
Vietnam och en massa krig sedan dess, till och med Sovjets
krig i Afghanistan, skulle ha missat dagens USA-krig i
Afghanistan? Därmed inte sagt att publiken har rätt att
betrakta sina idoler som någon sorts mekaniska
protestmaskiner.
På Michael Moores hemsida läser jag att Baez för ett par år
sedan ville sjunga för de soldater som kom hem från Irak och
Afghanistan:

"Jag har alltid varit en förespråkare för icke-våld", skrev hon,
"och jag har stått så fast mot Irak-kriget som jag gjorde i
Vietnamkriget för 40 år sedan.... Jag inser nu att jag kan
ha bidragit till en bättre välkomnande hem för de soldater
som just anlänt från Vietnam. Kanske var det därför jag inte
tvekade att tacka ja till inbjudan att sjunga för dem som
återvänder från Irak och Afghanistan."
Alltså sjunga för dem som kommer hem, inte för dem som ska
dit.
En slags utsträckt hand från den eviga pacifisten. Men den
amerikanska armén tillåter inga kompromisser:
I slutändan, fyra dagar före konserten, fick Joan Baez
meddelande om att hennes tjänster inte var önskade.
Några soldater tyckte att Joan Baez är en förrädare och
militärledningen böjde sig snabbt för den meningen.
----
Joan Baez har i alla fall en sak gemensamt med Hasse
Söderling, ordförande i Föreningen Afghanistansolidaritet.
De har en gemensam riktstjärna på musikhimlen: Jussi
Björling. Alla som talar på våra möten får en Jussi-skiva.

När Baez var i Sverige hann hon med att besöka Jussis museum
i Borlänge
- Jag har aldrig blivit så rörd av att lyssna på något, säger
hon om den store tenoren.
Hon berättar att det var hennes nu 96-årige mor, som
fortfarande har Björling som favorit, som inspirerade henne.
Och den store tenoren som tidigt blev stor i USA blev också
hennes favorit.
- Jag har alltid beundrat Jussi Björling. Jag minns hans
röst första gången när jag var åtta år och sedan har den
följt mig genom livet och gett mig stor glädje.
Lite tidigare i går besökte hon Jussi Björlings grav vid
Stora Tuna kyrka.
- A very big deal /en väldigt stor sak/ sa hon om besöket
och berättar att hon inte brukar besöka gravar.
Hon berättar att "Visions" "Tonerna" som Hedemoraläkaren
Carl Sjöberg skrivit musiken till är hennes absoluta favorit
bland Björlings sånger.
Hon är hedersmedlem i Jussi Björlingsällskapet i USA.
Stefan Lindgren
Den fina bilden på Joan Baez i Björlingmuseet i Borlänge är
tagen av STAFFAN BJÖRKLUND på Dala-Demokraten.

Under den nyligen timade Afghanistanveckan bad jag ett antal unga
politiker göra en lista över vilka länder Sverige borde medverka till
att militärt ockupera - med tanke på kvinnoförtrycket i dessa.
Ingen av dessa politiker har hört av sig med någon lista. Jag drar
slutsatsen att de anser att ett upprörande kvinnoförtryck endast
förekommer i Afghanistan.


Men hur ser verkligheten ut? Enligt en studie, finns det nu fler
slavar i världen än någonsin tidigare i mänsklighetens historia.
Antalet beräknas till 27 miljoner.
Och värdet av en slav är mindre nu än det var 1850. I Amerika
1850 kostade en slav 38 000 dollar mätt i dagens penningvärde.
Men i dag kostar en manlig slavarbetare bara 40 till 100 dollar.
En HIV-fri kvinna är värd 1 000 dollar.
Den främsta drivkraften bakom det moderna slaveriet är prostitution.
Människohandel är den tredje mest lönsamma kriminella
verksamheten i världen, näst efter narkotika- och vapensmuggling
Uppskattningsvis 600 000 till 800 000 män, kvinnor och barn
smugglas varje år över gränserna, och handeln ökar (Department
of State. 2004. "Trafficking in Persons Report." Washington, DC,
US Department of State.)
70 procent är kvinnor och 50 procent är barn, de flesta offer för
kommersiell sexhandel.
Så många som 7 000 nepalesiska flickor från 9 år och uppåt säljs
varje år till Indiens red light-distrikt, 200 000 under det senaste
decenniet.
Afghanska kvinnor säljs till prostitution i Pakistan för cirka 600
rupier - mindre än 30 kr, beroende på deras vikt.
Omkring 50 000 kvinnor från Asien, Latinamerika och Östeuropa
smugglas årligen till USA för sexuellt utnyttjande, de kostar mellan
12 000 och 18 000 var.
Tiotusen barn i åldrarna 6 och 14 finns i Sri Lankas bordeller.
Tusentals kvinnor från det forna Sovjetunionen har blivit
prostituerade i Israel i utbyte mot medborgarskap.
Här finns alltså minst ett dussintal länder att sätta in svenska
trupper mot och att bomba på samma sätt som de svenska
trupperna i Afghanistan nu börjat agera i skydd av Nato:s bombplan.
Som Jan Myrdal sagt: vill man komma åt kvinnoförtrycket med
bomber, börja med att bomba Amsterdams och Hamburgs horkvarter!
Man undrar när det ska gå upp för svenska folket hur
missvisande propagandan från Afghanistan är.
Senast på s-kongressen besegrades antimilitaristerna med
falska argument som att "talibanerna attackerar flickskolor
med gas", en skröna som bl.a. tillbakavisats av Svenska
Afghanistankommitténs platschef i Kabul.
Det tusentals gånger upprepade påståendet att talibanerna
förbjöd flickskolor är också oriktigt. Bevisligen drev SAK
flickskolor i Afghanistan även under talibanerna.
Påståendet på s-kongressen att talibanerna hugger fingrarna
av dem som
deltar i valen är osakligt. Att sådant förekommer kan förstås
inte uteslutas. Men enskild kriminalitet kan knappast motivera
ett svenskt militärt krigsdeltagande.
Och vart tog det ursprungliga syftet med kriget vägen, att lagföra
bin Ladin?
Talibanernas attacker har i huvudsak varit riktade mot ockupanterna.
Varje folk har enligt FN-stadgans paragraf 51 rätt till självförsvar.
Fundamentalister och bokstavstroende är de som anser att
masslakten på tusentals civila och oräkneliga illa beväpnade
afghanska motståndsmän är moraliskt korrekt för att FN:s
säkerhetsråd - i USA:s våld - i påstås ha gett sin sanktion.
Stefan Lindgren

Är avslöjandet av Jan Guillou som "KGB-agent" en slump eller
resultatet av en organiserad aktion?
Här måste man antagligen syna "Föreningen Sveriges Öga och
Öra" (FSÖÖ) närmare.
Gunnar Ekberg, Joakim von Braun och Svante Winqvist,
samtliga gamla IB-spioner, spelar en ledande roll i den
föreningen som 4-5 oktober genomförde ett offentligt
seminarium på Armémuseum.


Svante Winqvist skrev boken "IB-affären i vems intresse?" som
tidigt ifrågasatte IB-avslöjarnas motiv.
Gunnar Ekberg är FSÖÖ's ordförande. Ekberg är mest känd i
samband med Jan Guillou och Beter Bratts avslöjande om
IB-affären, där han anklagades för bl a att ha begått
terrordåd på IB:s uppdrag, och han när förstås ett särskilt
hat till IB-avslöjarna.
Som tidigare Säpo-anställd har han tystnadsplikt som dock
inte hindrat honom att ge ut en memoarbok med många detaljer.
Antingen bryter han mot tystnadsplikten eller också har han
fått organisationens medgivande att gå ut som han gör.
Joakim von Braun är FSÖÖ's sekreterare, f d IB-agent men
förflutet på KSI, Kontoret för Särskild Insamling.
Har arbetat som säkerhetsexpert på Symantec och var
anställd på den marknadsliberala tankesmedjan Timbro
1979-1988, där han bl.a. drev ett projekt för att kartlägga
"SKP:s styrning av FiB/Kulturfront"..
Seminariet på Armémuseum hade rubriker som "Sveriges
kommunistiska parti, Sveriges quislingar?" och "Sovjets
massinformationsinhämtning i och kring Östersjön".
På seminariet lanserades förutom Ekbergs memoarer en liten
illgul pocket om "popvänstern" från Timbro förlag.
Det här är killar som verkligen saknar det kalla kriget. Men
det tycks fortfarande finns fyrk kvar i de gamla kranarna...
Stefan Lindgren

Inte bara inbäddad utan rejält nedbäddad och nedsövd får man
väl kalla DN:s Ola Rothenborg som besökt de svenska
trupperna i Mazar-e Sharif.
Allting är så gulligt så.
Han ställer aldrig frågan hur många afghaner som dödats av
de svenska trupperna och hur många som dödats av afghanska
ombud med svensk medverkan.


Han frågar inte om de bombningar som den svenska truppen
börjat beställa fram till sitt område.
Han frågar inte om den totala straffrihet för
krigsförbrytelser som gäller för de utländska soldaterna.
Han frågar inte vad den amerikanska krigsledningen vill och
kräver av svenskarna.
Han frågar inte vad den systematiska sammanblandning av
militärens krigföring och den humanitära hjälpen innebär för
den senare.
Han låter en svensk krigshund påstå att svenskarna "om de
vore mer insatta" skulle bli mer positiva till den svenska
krigföringen.
Det är tydligen inte ens ett problem att de för ett krig i
Sveriges namn som inte svenska folket bett om. På sin höjd
ett "informationsproblem".
Till inbäddade, nej nedbäddade Rothenborg kan man bara säga:
god natt!
Till DN:s redaktionsledning kan man säga: Olycksfall i
arbetet? Hur kan det komma sig att alla grovt tendentiösa
olycksfall i arbetet går i den ena riktningen men aldrig i
den andra?
/Stefan Lindgren
www.nyhetsbanken.se - banken som inte svindlar

Abdolah Kaders roman "Huset vid moskén" som nu går som följetong i P1 är
väl värd att lyssna på.

Det är en skildring av vad som händer i en släkt i ett stort hus
vid moskén i staden Senejan i sydvästra Iran (se bilden).

Shahen gifter sig för tredje gången och kvinnorna anlägger Farah
Diba-frisyr medan mullorna knyter näven i smyg åt shahens vita
revolution.

Agha Jan, respekterad mattfabrikant i basaren och huvudman i huset vid
moskén, förfasar sig över sedeslösheten som breder ut sig. I den heliga
staden Qom bereder prästerskapet väg för den landsförvisade ayatollah
Khomeini att återvända till Iran, jaga iväg shahen och hans styre för
att genomföra sin islamiska revolution 1979.

Som flykting från Iran från shahtiden är Kader Abdolah mindre kategorisk
i det som kan uppfattas som kritik av prästerskapets makt. Han har en
distans till shahen, men är den tillräcklig? Ibland tycker jag att ett
nostalgiskt skimmer gör shahregimen väl harmlös, men vi får väl se.

Följetongen är bara i början. Boken finns inte att uppbåda i vare sig
bokhandel eller bibliotek. Men från http://www.sr.se/sida/default.aspx?programid=1111&nyheter=
finns den att ladda ner för dem som tycker om att lyssna med mp3-spelare.

Stefan Lindgren

Såvitt jag kan se var det fyra lögner som krigsanhängarna
vann s-kongressen med.
1. Solklart FN-mandat. Detta påstående från Jan Eliasson
vägde tungt, i synnerhet som han framgångsrikt profilerat
sig som Mr FN och Palmeadept. I själva verket är
FN-experternas meningar delade. Sveriges förre FN-ambassadör
Anders Ferm delar inte Eliassons uppfattning. (Se
LO-tidningen 23/10)

Om ISAF vore ett "solklart FN-mandat" är det märkligt
att styrkorna till 97 procent består av Nato-trupp
att de leds av en USA-general
att det är Natos "rules of engagement", stridsregler som
gäller
att trupperna bär Nato:s emblem, inte FN:s blå baskrar.
I själva verket är innebörden av de FN-mandat som getts till
enskilda länders arméer sedan Gulfkriget 1991 mycket
omstridd. I fallet Irak anser de flesta folkrättsexperter
att FN inte hade något som helst ansvar för hur det kriget
fördes. Det var inte FN:s krig, slog den dåvarande
generalsekreteraren Perez de Cuellar fast.
Lika lite är Isaf:s krig i Afghanistan FN:s krig. Det är
Nato:s.
2. Talibanerna attackerar flickskolor med gas. Detta
påstående från Jan Eliasson har bemötts av Svenska
Afghanistankommitténs platschef i Afghanistan-Nytt och torde
få betraktas som en skröna.
Det är ovärdigt av en f d ordförande i FN:s
generalförsamling att sprida sådana uppgifter.
Hans påstående att talibanerna förbjöd flickskolor är också
oriktigt. Bevisligen drev SAK flickskolor i Afghanistan även
under talibanerna.
3. Påståendet att talibanerna hugger fingrarna av dem som
deltar i valen är osakligt. Att sådant förekommer kan inte
uteslutas. Men enskild kriminalitet kan knappast motivera
ett svenskt militärt krigsdeltagande. Det ursprungliga
syftet med kriget som angavs var ett helt annat, nämligen
att lagföra bin Ladin.
Att talibanerna liksom majoriteten av afghanerna är
skeptiska till valen är ju fullkomligt naturligt med tanke
på det omfattande valfusket. Men våldsamheterna i samband
med valet tycks ha varit begränsade. Talibanernas attacker
har i huvudsak varit riktade mot ockupanterna. Varje folk
har enligt FN-stadgans paragraf 51 rätt till självförsvar.
4. Det faktum att Jens Orback inte träffat en enda afghan
som vill att trupperna ska bort, säger kanske mer om vilka
han har träffat och i vilken situation (i militärt sällskap).
Opinionsmätningar som utförts av västliga mediaföretag
visar att en majoritet av afghanerna nu är missnöjda med USA
(IPS 18/2).
Enligt BBC 9/2 är det alltfler, idag 25 procent som säger
att det är rätt att angripa de utländska stykorna, en
makalös siffra med tanke på vad BBC representerar.
Om Orback inte träffat en enda afghan som anser att de
utländska styrkorna ska lämna landet är det hans sak och
inget man kan grunda ett svensk krigsdeltagande på.
Den afghanska senaten har för övrigt krävt att USA ska lägga
fram en tidsplan för sitt tillbakadragande, ett rimligt krav
som Obama dock ännu inet uppfyllt. Det kan kanppast vara ett
svenskt intresse att gå emot det kravet.
Att det finns ett FN-mandat för Nato-styrkan ISAF i
Afghanistan behöver man inte tvista om. Men vad mandatet
innebär är långtifrån solklart. Det är fullt av motsägelser
och oklarheter.
USA gör sin tolkning och andra länder gör sin. De deltagande
länderna är så tveksamma till sitt deltagande att de gått i
krig med ett 70-talt olika "caveats", förbehåll, som retar
gallfeber på de amerikanska generalerna.
Frågan är ju i vilken vågskål Sverige lägger sin tolkning.
Ingenting hindrar oss att se sanningen i vitögat att FN:s
godkännande av Nato:s krig är ett resultat av den
utpressning USA har bedrivit mot FN beträffande Afghanistan
och Irak. Antingen får de FN:s godkännande eller också finns
inte fn.
1994 förklarade USA:s FN-ambassadör John Bolton:
"Det finns inget FN. Det finns bara ett internationellt samfund,
som ibland kan ledas av den enda kvarvarande supermakten,
som är USA, när det passar vårt intresse och vi kan få andra
med oss. Jag tror att det skulle vara ett verkligt misstag att räkna
med Förenta nationerna om det är någon avstyckad enhet där ute
som inte kan fungera på egen hand."
(Citerat efter Phyllis Bennis, Calling the Shots, How
Washington Dominates Today's UN, Olive Branch Press,
2000.)
"Avstyckad enhet" (disembodied entity) syftade på länder som
Afghanistan som vill gå en egen väg. Bolton blev också berömd för
sitt uttalande att ingen skulle märka det om de tio översta våningarna
i FN-skrapan försvann (sagt före 11/9 2001).
Mot USA:s selektiva användning - missbruk - av FN, måste
Sverige ställa en linje som tillvaratar i synnerhet de
små nationernas självbestämmande när detta trampas under
fötterna av de stora.
Stefan Lindgren

Ur en blogg från s-kongressen:

"Gårdagens citat var definitivt Jan Eliassons "Peacekeeping is not a
picnic" Jag tror att Jan och Jens Orback vände diskussionen kring Afghanistan."

Låt mig påpeka att uppdraget i Afghanistan vad det än är inte är
"peacekeeping" utan ett kap 7-uppdrag som beskrivs som "peace
enforcement", dvs fredsframtvingande - eller i klartext krigförande.

Bilden visar Urban Ahlin och Jens Orback på besök i Afghanistan,
omedelbart före s-kongressen, rejält inbäddade i militär trupp.

Stefan Lindgren

Läs följande nyhet från Sveriges radio 16 september kl 08:59
--------------------------------
Hemvärnet kritiseras av polisen
I helgen genomfördes militärövningar i Visby och i Halmstad där
hemvärnsmän övades i hantera civila demonstranter. Övningarna får hård
kritik av polisen som anser att sådana uppgifter ska skötas av polis,
eller beredskapspolis i kristid.
I Halmstad hade hemvärnsmän i uppdrag att skydda rådhuset mot
våldsamma demonstranter, och de får nu hård kritik. Sådan uppgifter ska
skötas av polis eller beredskapspolis i kristid.
– Det är helt uppåt väggarna att sätta in dem mot demonstranter,
vilket för tankarna till Ådalen 1931, säger en beredskapspolis till
tidningen Hallandsposten. Enligt tidningen är också Rikspolisstyrelsen
kritisk till övningen.
I Visby övade hemvärnsmän mot demonstranter som protesterade
mot att en insatsstyrka skulle skeppas iväg till Afghanistan.
Men chefen för hemvärnet på Gotland, Lars-Åke Permerud, avfärdar
kritiken och säger till Gotlands tidningar att de har rätt att bevaka
civila objekt.
----------------------------------
På alla fronter mobiliseras etablissemanget - det politiska och militära
för att driva Sveriges första krig på 200 år till seger. Man manar från
alla håll till uppslutning bakom "våra pojkar och flickor" och de som
tycker annorlunda ska tryckas ner i skoskaften.
Vad vi upplever nu är att Sverige inte går fritt från den mentala
kortslutning som drabbade det amerikanska samhället efter 11 september.
Bush kastade landet ut i två onödiga krig, varav vi nu är med i det ena.
Stefan Lindgren