Sent på lördagen får jag tag på socialdemokraternas nye pressekreterare
Peder Palmstierna för att fråga om det finns någon dokumentation av
Afghanistandebatten.
Nej, är svaret, men han försöker summera vilka argument som blev
avgörande för att en tydlig majoritet skulle rösta på partistyrelsens
linje (mot "en tydlig minoritet" som vill dra hem trupperna).
"Avgörande blev betoningen av att det civila biståndet kräver militär
säkerhet", sa Peder.
TV-kändisarna Jan Eliassons (på bilden tillsammans med George Bush) och
Jens Orbacks skrämselpropaganda om kvinnohatande talibaner som alternativ
till Nato:s pågående folkmord tycks ha gått hem.
Ett konkret argument som Palmstierna nämnde var att någon hävdat att general
McChrystals nya strategi skulle innebära slut på bombningar av byar.
Ungefär samtidigt kom detta meddelande från den svenska krigsmakten:
--------------
Flyg understödde i strid
Publicerad: 29 oktober 2009 kl 18.20 Afghanistan
För första gången har attackflyg som tillhör Isaf stöttat den svensk-finska styrkan i strid.
Planen använde vapen mot motståndare som hade öppnat eld mot styrkan. Striden
ägde rum i den västra delen av det svensk-finska ansvarsområdet under
torsdagen. Den svensk-finska styrkan hade i uppdrag att stödja de
afghanska säkerhetsstyrkorna i ett uppdrag i den mycket bergiga
terrängen i den västra delen av ansvarsområdet.
Strax efter 06.30 lokal tid på torsdagsmorgonen blev de utsatta för eldgivning
från bergen. De afghanska säkerhets- och Isaf-styrkan besvarade elden
tillsammans med flygunderstödet.
Ingen ur den svensk-finska eller ur den afghanska styrkan har skadats.
Resultat av striden, inklusive flygunderstödet, har inte kunnat
klarläggas eftersom det är mörkt i området.
----------------
Det innebär att samtidigt som ledande s-politiker står på kongressen och
säger att den nya stretegin innebär att bombningar av byar ska upphöra
så sker dessa bombningar numera också på direkt begäran av svenska
militära enheter.
De amerikanska bombningarna visar ingen tendens att minska. I fjol
utfördes 19 092 sk CAS-uppdrag (Close air support) med 1 170
bombattacker. Under 9 månader 2009 har antalet CAS varit 19 587 och
antalet bombattacker 1 154, vilket motsvarar en ökning med nära en
fjärdedel.
Antalet CAS tycks inte ha minskat, snarare ökat sedan McChrystal
tillträdde i juli.
https://florafox.com/es/ru/barsyelona-13315
http://www.centaf.af.mil/shared/media/document/AFD-091001-043.pdf
Stefan Lindgren

I går kväll kämpade Maj Britt Theorin heroiskt på den
socialdemokratiska partikongressen för att få den att ställa
sig bakom den uppfattning som av allt att döma är
folkmajoritetens:
Sverige ska inte delta i USA/Nato:s orättfärdiga krig i
Afghanistan!
Hon kördes saklöst över - av Mona Sahlin, som har sina egna
cyniska uttalanden i frågan från invasionen 2001 att
försvara; av Jan Eliasson - denne karriärist som UD under
borgerligt styre en gång prackade på Olof Palme som assistent
på FN-uppdrag; av Urban Ahlin som alltid
strävat efter att bli Ny Ny Moderat; och beklämmande nog
också av en del ungdomar som förstått att stöd åt krig är en
effektiv genväg till maktpositioner.
För mig finns bara en statsminister och det är Maj Britt
Theorin. Alltid lika saklig, alltid lika påläst, alltid lika
outtröttligt engagerad. En ledare som knappast har en
parkeringsbot på sitt samvete.
En ledare som tror på fred. Och som inte står och
filibustrar och talar om Sahara eller nåt när svenska pojkar
och flickor tubbas att mörda afghaner.
Stefan Lindgren

Ett inslag i radioprogrammet "Cirrus" har förföljt mig sedan i somras.
En meteorolog som i för sig ursäktade sig för okunnighet om astronomi
förklarade att månen aldrig kommer närmare eller fjärmar sig från jorden.
Den är alltid lika stor, men vi TYCKER att storleken skiftar beroende på
vad vi ser den i förhållande till.
Han sa dessutom - antagligen avsett som skämt! - att månens
oföränderliga storlek avslöjas lättare om man stoppar huvudet mellan benen
och betraktar den upp och ner.
Är det bara jag som tror på mina egna synintryck - att månen ibland ser
ut att vara större?
En amerikansk astronomisida ger det rätta svaret. Månen rör sig i en
ellips och avståndet till jorden skiftar högst väsentligt. Som mest är
avståndet 405 696 km från närmaste punkt på jorden (apogeum). Som minst
är avståndet 363 104 km (perigeum).
Till den skillnaden på 11 procent kommer att jordens axel lutar 23,45
grader i förhållande till dess bana.
Månens närmaste punkt på jorden kan variera med 29 grader norr resp.
söder om ekvatorn.
Sammantaget kan variationen i avstånd till månen från en viss punkt på
jorden vara nära 13 procent. Som dne alltid lika kloke Sixten Andréasson påpekar
är dessutom ytskalan kvadraten på längdskalan, så 1,13 i kvadrat blir 1,277.
Alltså kan månens synbara storlek variera hela 28 procent!
Själv började jag fundera på månens storlek från en helt annan utgångspunkt.
Jag tror det var Georg Brandes som sa att Ryssland är 1/4 större
än det halva månklot vi ser en månklar natt.
Sedan dess har Ryssland visserligen krymp. Halva månklotet är nu 13
procent större än Ryska federationen. Men det är ändå ett bra mått på
Rysslands väldiga landmassa.

Stefan Lindgren

Chefen för riksarkivet i Arninge uppger nu att Expressen visste exakt
vad de var ute efter, ett tiotal sidor i en många hundra sidor tjock akt som ingen
hade fått se.Säpo hade tipsat dem.

Förste arkivarien på Riksarkivets enhet i Arninge, Tommy Eriksson,
bekräftar idag i ett brevsvar till mig att Expressens journalister visste precis
vad de frågade efter på ett sätt som de bara kan ha gjort om
de tipsats av Säpo.

"Expressen efterfrågade just den del av akterna som handlade
om Guillou, de visste således att det fanns uppgifter om
honom där i förväg", skriver Tommy Eriksson.

Själva akten, på åtskilliga hundra sidor är ännu inte frisläppt
som helhet och kommer att innehålla en hel del överstrykningar.

Frågan är vad vi har att vänta härnäst? Journalist X mottar julsprit
från Sovjetambassaden? Journalist Y får beställning på en artikel till Uralskij Proletarij?
Röda arméns marschorkester skickar blommor till journalist Z?

I frånvaron av tydliga sekretessregler är det fritt fram för samma typ av företagsamhet
som frodats kring de ryska och de östtyska f d hemliga
arkiven.

Det selektiva avhemligandet måste ersättas av entydiga och generella regler.

Stefan Lindgren

Den 14 mars 1974 dömdes Jan Guillou av Svea Hovrätt till 10
månaders fängelse för spioneri, underförstått för sovjetisk
räkning.
Den 24 oktober 2009 utpekas Jan Guillou av tidningen
Expressen som sovjetisk spion. Materialet visar sig vara en
skröna från en herrtidningsredaktör med noll trovärdighet.
Uppgifterna framkommer sedan Säpo tipsat Expressen om
vad dess reportrar bör begära ut ur en 700 sidor lång ännu inte
helt frisläppt rapport om KGB-aren Gergel på Riksarkivet.
I strid mot gällande praxis avhemligade Riksarkivet först den
del som kunde skada namngivna nu levande svenskar.
Utifrån sett ser det ut som om om "någon" i den svenska
statshierarkrin vill slänga in jästen 35 år efter degen.
Alltså nu försöka rädda något av den trovärdighet den
svenska staten förlorade för 35 år sedan.
En fråga inställer sig. Varför åberopades aldrig
Säpomaterialet i rättegångarna 1974? Kände Synnergen till
det? Palme? Carl-Axel Robèrt?
Och i så fall, varför togs det inte upp?
- För att det inte behövde tas upp, för att rätten
(blink-blink) i alla fall fattade att de här grabbarna var
sovjetspioner?
- För att någon (Palme?) bedömde att materialet var "strunt om
än i gyllne dosor" och knappast skulle öka statens
prestige i rådande opinionsläge.
- För att någon (Palme?) bedömde att det var olyckligt om
processen fick en uttrycklig udd mot Sovjetunionen, som
man då sökte öppningar mot. Enligt Expressens huvudkälla om
KGB, Gordievskij, hade Olof Palme vid den här tidpunkten
regelbundna möten med KGB-agenten Nikolaj Nejland, kontakter
som senare ska ha lett till att Olof Palme tog med en hög
GRU-officer, Michail Milstein, i Palmekommissionen när den bildades 1980.
Jag tror att det enda rimliga svaret är att herrarna kanske
kände till det, men att Lembergs angivarrapport betraktades
som strunt. Säpos utredning hade ju lagts ned med slutsatsen att
"det som Lemberg beskrivit knappast kan anses som
brottsligt".
Men om det kan visas att ÖB Synnergren hade delgivits Lembergskvallret
och tillmätte detta minsta trovärdighet och på något sätt
beaktade det i sin menbedömning i IB-processen, borde det
idag - när materialets existens och huvudsakliga innehåll
blivit känt - vara skäl till resning för IB-avslöjarna.
För oss som följde IB-processen var chefsåklagare Robèrts
konstruktion med "indirekt uppsåt att gå främmande makt
tillhanda" alltid gåtfull.
Om ÖB faktiskt trodde eller trodde sig veta att Guillou var
värvad av KGB blir anklagelsen något begripligare. Men genom
att välja rekvisitet "indirekt uppsåt" behövde ÖB aldrig
visa sina kort.
Nu vet vi vilka värdelösa kort han satt med. 
Stefan Lindgren

-----------------------------------------------------------------------------
Stefan Lindgren, Fallvindsg 6, 12832 Skarpnäck

Expressen fortsätter att hävda att Jan Gullou är
"sovjetspion" och lämnar inte skuggan av ett tvivel längre.
Flera av uppgifterna som Expressen kommit med är kraftigt
uppförstorade.
Jevgenij Ivanovitj Gergel var tillförordnad KGB-resident i
Stockholm och det under åren 1969-70. Han var aldrig
ordinarie i vare sig Stockholm eller något annat land.
Dessa fakta framgår av Oleg Gordievskijs bok "KGB inifrån".
Det hindrar inte Expressen från att med stöd av "KGB-chefen"
Gordievskij försöka pumpa upp Gergels betydelse och därmed
betydelsen av "rekryteringen" av Jan Guillou.
Gordievskij är och var aldrig "KGB-chef", utan på sin höjd
KGB-resident i London. Sedan avhoppet 1985 har han sysslat
med att anklaga horder av brittiska politiker och andra för
att vara värvade av KGB, bl a labourpolitikern Michael Foot
och förre brittiske försvarsministern och
Nato-generalsekreteraren George Robertson.
Med aldrig svikande regelbundenhet har han kokat ihop nya
scoop om att t ex rysk underrättelsetjänst ska ha försökt
mörda honom 2007. Det får sägas nästan vara ett axiom
att Gordievskij skriver under på spekulativa
kvällstidningsscoop.
Jag tvivlar på att han gör det gratis.
Stefan Lindgren

Nu har Expressen äntligen hittat något som ska hålla tryckpressarna
igång i veckor.

Jan Guillou sovjetspion!

Klart verkar vara att Arne Lemberg på Sveriges då minst trovärdiga
tidning, FiB/Aktuellt, 1967 gjorde en angivarrapport mot kollegan Jan Guillou,
för kontakter med KGB, som Guillou nu inte förnekar.

En artikel om socialdemokratins förhållande till Vietnamrörelsen är den
enda konkreta beställning som Guillou sägs ha utfört.
Kanske fick Guillou betalt för den. Det talas om 600 och om 800 kr och
om en "bunt sedlar"...

Kanske skulle detta kunna klassas som olovlig underrättelseverksamhet.
Hade någon skrivit motsvarande artikel för USA-ambassaden hade han
kunnat få en orden.

Sen sägs det att Guillou i fem år höll kontakt med KGB-officeren
Jevgenij Gergel. Än sen? Jag vet journalister som under hela 80-talet
var stamgäster på Sovjetunionens ambassad. Som stup i kvarten gick över
gatan från presshusen i Marieberg till ambassaden.

Möjligen kan man säga att Guillou med de höga ambitioner och den
radikala inriktning han kom att utveckla handlade mycket omoget. Men han
var 22 år och kanske hans agentromantiska läggning bedrog honom.

I FiB/K kritiserades han 1972 för att han kort före IB-avslöjandena hade
kontakter med Pierre Schori... Så att säga med fienden.
Själv förvånades jag över hur Guillou långt senare kunde bli kompis med
Birger Elmér.

En pojkaktig dragning till hemliga möten och dubbelspel kan alltså ha
fått Guillous annars klara omdöme att svika honom.

Eftersom KGB-kontakterna aldrig kom upp under IB-processen trodde väl
Guillou att allt var dött och begravet. Han valde att tiga, när han
kunde ha skrivit en bestseller och gett sin egen version av händelsen
istället för att ge Expressen tolkningsföreträde.

Som Expressen så riktigt skriver kommer avslöjandena om Guillou säkert
att användas för att misstänkliggöra motiven med FiB/Kulturfronts
avslöjanden av IB. Expressen skyndar sig naturligtvis att leda in
resonemanget på just det förrädiska spår man varnar för...

Eftersom jag satt med i IB-kommittén som arbetade för att IB-avslöjarna
skulle friges och frikännas från spionerianklagelserna hade jag viss
inblick i hur man i ledande FiB-kretsar såg på IB-avslöjandena.
Naturligtvis fanns det en fraktion som ansåg att avslöjandena avslöjade
"ihåligheten" i den svenska neutraliteten. Men den dominerande
uppfattningen var att slå vakt om och värna neutraliteten - mot båda supermakter.

Ända sedan starten hade de tongivande figurerna i den svenska
Vietnamrörelsen orienterat sig betydligt mer efter Kina än efter Sovjet.
1968 uttalade sig De förenade FNL-grupperna mot Sovjets invasion av
Tjeckoslovakien. Bakom kulisserna kritiserades DFFG av vietnamesiska
diplomater och till sist även offentligt av Sara Lidman för påstådd anti-
sovjetism. Det kunde inte råda någon tvekan om att vi - inklusive
Jan Guillou - betraktade USA och Sovjet som huvudmotståndare mot fred
och frihet i världen.

Faktiskt var en del av motsättningarna mellan Jan Guillou å ena sidan
och Peter Bratt å de andra den senares lite naiva prosovjetism. Det
framgår också av Bratts memoarbok att han och Håkan Isacsson satte sig
med hela IB-materialet i bagageluckan och körde bil genom hela Östeuropa
kort före IB-avslöjandena. I vilken Warszawapaktstull som helst skulle
man ha kunnat fånga upp IB-materialet - vilket lyckligtvis inte skedde.

Men jag vill ändå utesluta att vare sig Isacsson, Bratt eller Guillou hade någon
dold agenda för IB-avslöjandena. Jag hade ingående samtal med dem alla
och vet hur genuint förbannade de var på brotten mot svensk neutralitetspolitik
och det olagliga spionerandet mot svenska politiska och solidaritetsrörelser.

Guillou hade skäl att tro att den gamla KGB-historien
aldrig skulle komma upp, när den inte ens kom upp som tillhygge i IB-processen.
Men han misstog sig rejält på Säpoledningens hämdlystnad.

Naturligtvis måste oförrätten med IB-avslöjandet återgäldas av den svenska
statsbyråkratin. Och nu kom det, efter 37 år. Ett tack för senast.
Hade Guillou skrivit en rolig bok om KGB- incidenten hade han effektivt
kunnat sänka skandalvärdet på uppgifterna, som väl måste ha cirkulerat
länge i Marieberg innan "jättescoopet" gick i lås.

Den nu intressantaste frågan, 49-dollarsfrågan, är på vilka grunder Säpo
har frisläppt dessa handlingar som Jan Guillou själv tidigare vägrats
att få se, när man utlämnade hans personakt till honom.

Kommer Säpo att lämna ut alla akter om alla journalister som regelbundet träffat
tjänstemän med KGB-anknytning vid sovjetiska ambassaden? Det tvivlar jag
på.

F d överåklagare Sven-Erik Alhem (fp) säger i ett uttalande att det Guillou har
gjort är preskriberat. Ett djävulskt sätt att säga att det finns något att preskribera,
att skänka trovärdighet åt spionerianklagelsen. Alhem är en synnerligen opportunistisk
herre alltid uttalar sig så som makten vill ha det.

Dvs Guillou går fri från det obevisade brottet. Det är inte Guillou som slipper
en prövning av "bevisen". Det är Säpo.

Den selektiva användningen av hemliga polisens arkiv påminner om
FBI-grundaren J. Edgar Hoover och hans "blackmail files". Den strider
mot rättssäkerheten och framkommer det att regeringen gett sitt
godkännande är skandalen ett faktum. En STOR skandal.

Stefan Lindgren

Ockupationsmakternas beslut att köra en andra valomgång i
Afghanistan "påverkar inte förtroendet för de utländska trupperna",
säger Carl Bildt, alltid lika följsam mot sina herrar i
Pentagon och Bryssel.
Det inträffade tar han till förevändning att slå sig för
bröstet och tala om hur bra det "internationella"
förmyndarskapet för Afghanistan fungerar, eftersom det
"lyckats tvätta bort valfusket". (P1 21 oktober).
Så sent som den 2 september gick samme Bildt ut och
förmanade dem som talade om valfusk:
"Vi ska ha respekt för det afghanska valet", hette det (TT).
"Carl Bildt understryker vikten av att respektera
Afghanistans försök till reformer. – Det är inte vi som väljer
president i Afghanistan – det är det afghanska folket, säger
Bildt till TT i telefon från Kabul."
Nyss talade Sten Tolgfors i uppskruvad ton att Sverige har
trupper i Afghanistan för att se till att valet skulle gå
rätt till.
Det är också ett enormt hyckleri att erkänna valfusket först nu,
när Pentagon och Nato säger att det är valfusk.
I presidentvalet 2004 distribuerade man 2,5 gånger fler
röstkort än det fanns registrerade väljare.
(http://news.bbc.co.uk/2/hi/south_asia/3600742.stm)
Men då sades inte ett ord om valfusk.
Nej, här handlar det om något annat. Obama behöver en andra
valomgång för att vinna tid att manövrera (försenar det en eskalering är
det förstås bra, men that'll be the day, som amerikanerna säger).

Att en ny valomgång får andra, skadliga effekter är dock klart.
Även Richard Holbrooke har varnat för att
det kan utlösa en djup spricka i den afghanska nationen
efter etniska linjer.
Och vad skulle kunna vara poängen med att nu splittra
Afghanistan efter etniska linjer, mellan två kandidater som
båda tävlar om att vara USA:s man och endast skiljs av sitt etniska
underlag? (Abdullah Abdullah har beslagits med att ordagrant
ha stulit långa formuleringar ur Obamas olika tal.)
Om det följer en plan så är det den plan för att dela Afghanistan som
länge diskuterats i maktens inre korridorer. Oavsett
utgången kommer förkastningsbranten nord-syd att öka. Karzai,
som misstänks spela under täcket med talibanerna, måste
tvingas bort för att uppnå strategiska mål - att pacificera
pashtunerna i både Afghanistan och Pakistan.

Om 3 miljoner röstade i första omgången (i en befolkning på det
tiodubbla, i förra valet var antalet registrerade väljare
10,35 miljoner) lär inte valdeltagandet bli högre den här
gången.

I ökat motstånd mot den utländska ockupationen har
afghanerna möjligheten att på nytt stärka sin nationella
enhet. Det påverkar förtroendet för de utländska trupperna,
Carl.
/Stefan Lindgren

www.nyhetsbanken.se - banken som inte svindlar

Jag har fått mig påskrivet för att vara hånfull mot Mona.
Det är jag inte.
Om man i åtta år hävdar att USA:s krig i Afghanistan, inkl
dagliga bombningar är ett bra recept för den nationen, då
tycker jag epitetet "Bomb-" bara är en korrekt VDN-märkning.
Om Mona tänker om ska jag vara den första att hylla henne -
och rösta på henne. Som det nu är kan det kvitta.

Jag har svårt att se någon större skillnad på  Jimmie Åkesson
som vill ge muslimer på käften i Sverige och Sten Tolg fors,
Mona Sahlin etc. som vill föra krig mot muslimer i
Afghanistan, människor som inte begått annat brott än att de
har en annan tro och vill leva efter den i sitt eget land.

Stefan Lindgren

I Ekots lördagsintervju 17 oktober 2009 fick Mona Sahlin frågan hur
hon ställer sig till Obamas beslut att öka trupperna i Afghanistan.
Hon svarade ungefär att "det är väl bra", men USA och EU måste ha en
strategi för området också, för Afghanistan, Pakistan, Irak och Iran.
Det är ett uttalande som vilken apologetisk general som helst skulle
kunna svänga till.
Det är beklämmande att åtta år tycks ha passerat utan att avsätta
minsta spår i Mona Sahlins medvetande om den orättfärdiga våldtäkten på
Afghanistan. Hon distanserar sig från den breda majoritet av det
amerikanska folket som vill ta hem trupperna.
Lördagen 10 november 2001, när USA som intensivast bombade Afghanistan
intervjuades Mona Sahlin i Expressen:
"Fråga: Är det rätt att bomba i Afghanistan och lemlästa barn, kvinnor och
andra oskyldiga?
Svar: Ja, det tycker jag. Det är fruktansvärt att säga så, man jag har inte
hört någon annan som kan tänka ut ett annat sätt att få stopp på det som
har hänt. Hur får man talibanerna att gå med på bombstopp? I alla krig
dör civila, det är som om folk glömmer bort det mellan varven, att
bomber är något tekniskt."
Bomberna fortsätter att falla över Afghanistan varje dag, och Mona står
uppenbarligen fast vid sin människofientliga ståndpunkt.
Stefan Lindgren

Egentligen är frågan så korkad att den inte borde ställas.
Islam är lika lite eller lika mycket som kristendomen eller
buddsimen eller annan gudstro förenlig med upplysningens
grundvalar.


Ändå är det islam som ska nagelfaras, redan det ett bevis på
den trånsynthet som nu odlas runt om i Europa, särskilt av
medier och politiker som tycker om att kalla sig liberala.
Frågan debatterades för ett par år
(http://www.axess.se/tv/webbtv.aspx?id=133)
sedan den brittiske historikern Timothy Garton Ash och
statsvetaren Ayaan Hirsi Ali, bördig från Somalia, men
numera internationellt auktoritet bosatt i Holland.
Timothy Garton Ash gick ut med argumentet att upplysningen
inte var en. Det fanns dels den upplysning som talade för
frihet FRÅN religion (Voltaire) och dels den som talade om
frihet FÖR religion (John Locke).
Idag återspeglas denna skillnad i Frankrikes laicité-modell
som understryker konfessionslösheten medan man i de
anglosaxiska länderna tenderar att tillåta allt.
Är det verkligen rimligt, undrade Aayan Hirsi Ali, att
Europas 20 miljoner muslimer ska sända sina barn till skolor
som lär dem att hata det liberala samhället?
Nej, det är naturligtvis orimligt. Lika orimligt som att
skattebetalarna ska finansiera Livets ords eller
Portsmouthbrödernas indoktrinering av oskyldiga småbarn.
Men då bör man komma ihåg att så här har det blivit till
följd av en av vår generations storea "frihetsreformer",
friskolorna.
När den politiska eliten bestämde sig för att offra den
enhetliga, sekulära medborgarskolan på kvasiliberalismens
altare öppnade vi också för muslimska och kristna friskolor.
För Timothy Garton Ash är påståendet att islam är oförenligt
med upplysningen även orimligt av det skälet att det finns
så många tolkningar av islam, varav många själva hävdar att
de är fullt förenliga med yttrandefrihet och liberala
värderingar.
Den holländske författaren Ian Buruma försöker i sin "Mordet
i Amsterdam" att frilägga hur konflikterna i Europa kring
invandringen, i synnerhet det extrema motståndet mot
muslimsk invandring, vuxit fram. I Holland mördades filmaren
Theo van Gogh för sina provokativa uppfattningar av en ung
muslim. Politikern Pim Fortuyn som framförde liknande
uppfattningar mördades av en holländsk vegan.
Utan att avslöja bokens detaljer kan man väl säga så mycket
att Buruma söker rötter till de extrema motsättningarna i
Holland i det koloniala arvet - den holländske general som
slaktade tusentals muslimer i Aceh står staty i hemlandet
och dyrkas av många. Och arvet från världskriget, där
Holland blev det land som lät nazisterna mörda störst andel
av sina judar, har också skapat komplex som verkar i flera
riktningar.
Buruma hittar inte bara muslimsk fanatism i dagens Holland,
utan också kalvinistisk och katolsk mfl.
Mig slår det hur lite som ändå är undersökt i den här frågan.
Ställer man frågan vilka som inte accepterar de liberala
spelreglerna fullt ut i Europa idag kommer ju svaret att
rymma en rad grupper, inte minst kristna sekter. Man kan ju
inte heller se frågan isolerat från hur överheten faktiskt
hanterar fri- och rättigheterna - är det inte där det stora
hotet finns? (EU är ju t ex överens om att förbjuda fri
historisk forskning i vissa frågor).
Sedan tycks det mig märkligt att Timothy Garton Ash m fl
missat att just upplysningen också stod för en UPPLYST syn
på islam till skillnad från den hatiska syn som Europas
makthavare spred:
I sin Filosofisk ordbok skrev Voltaire under rubriken
"Koranen":
Koranen gäller verkligen fortfarande för att vara den
elegantaste och sublimaste bok som har skrivits på det
språket. Vi har tillskrivit Koranen en mängd idiotiska saker
som den aldrig har innehållit. Det var främst mot turkarna,
som hade blivit muhammedaner, som våra munkar skrev så många
böcker, vid en tidpunkt när inget annat motstånd gjorde
särskilt mycket nytta mot erövrarna av Konstantinopel. Våra
författare, som var mycket mångtaligare än janissarierna,
hade inga större svårigheter att mobilisera våra kvinnor på
sin sida; de övertalade dem att Muhammed såg på dem som
blott intelligenta djur; att de alla enligt Koranens lagar
var slavar som inte ägde någonting i denna världen eller
någon del i paradiset i nästa.
Falskheten i allt detta är uppenbar. Ändå har man trott fullt och
fast på alltsammans."
Janissarierna var kalifens främsta soldater - pojkar från Grekland,
Serbien och södra Ryssland som tvångsrekryterades till den
ottomanska armén.
Som den analytiker Voltaire var såg han drivkrafterna bakom idbilderna
av islam: att stärka Europa i kampen mot det ottomanska
väldet.
Så här skriver den turkiske historikern Faruk Bilici om Voltaire och
islam:
"Efter Voltaires perioder av ärlig fiendskap mot alla former
av uppenbarelser och efter att ha behandlat Moses
trollkarlen, Jesus den fanatiske juden och Muhammed
äventyraren, kom Voltaire som en god sen elev till
Boulainvilliers att tala om Muhammed som en 'entusiast' och
inte längre som en bedragare. Särskilt kom han att visa mer
opartiskhet mot Muhammeds religion som för Voltaire var 'ren
gudadyrkan'.
Han antog Boulainvilliers ledande idé att Muhammeds
religion så vis 'att det räckte med att lyssna till läran
för att lyfta själarna' och så 'så anpassad till
mänsklighetens gemensamma idéer' att den slagit rot i
hjärtana på 'över hälften av människorna på mindre än fyrtio
år'.
Men Voltaire smidde sina idéer om den islamska världen
och i synnerhet ottomanerna medan han som en sann historiker
arbetade med sin bok Karl XII och upptäckte 'turkarnas
tolerans'.
Han konstaterade i sitt arbete att turkarna inte bara mottar de
otrogna i sitt samhälle utan också tillåter dem att vara
politiskt verksamma, vilket Sveriges konung Karl XII var
under åren 1709 - 1712 då han tagit sin tillflykt till
Istanbul, det ottomanska rikets hjärta: 'Det är rätt
överraskande att se en kristen (…) öppet smida ränker vid
Porten'.
[En vänlig läsare påpekar: 1709-1713 var Karl XII i Bender i
dagens Moldavien. Efter kalabaliken i Bender hölls han i
fångenskap i Demotika nära Edirne (Adrianopel), men idag
på grekiska sidan gränsen. Istanbul besökte han överhuvudtaget
aldrig. SL]
Voltaire upptäckte omkring 1740 att
medan västvärlden levde i ett slags 'barbari och okunnighet
som följde på romarrikets nedgång' fick den nästan allt från
araberna: astronomi, kemi, medicin etc och 'att västvärldens
kristna i Muhammeds andra sekel måste informera sig hos
muslimer' [...].
Det är uppenbart att det var toleransen som begrepp som
vägledde Voltairs vilda motstånd mot korsfararnas "barbari"
och hans försvar av "barbaresk"-staterna.
Det var så det kom sig att i slutet av Voltaires roman Candide,
när Pangloss som har hängts, dissekerats och steglats,
Martin som stulits, slagits ned och övergivits, Kunigunda
som stulits, fått buken uppskuren och sålts och Candide som
fått stryk, predikats för och förlåtits till sist alla kan
leva i fred i sin trädgård, i skuggan av en moské i
Konstantinopel. Denna tolerans ser Voltaire som turkarnas
största förtjänst.
Vid tiden för en hel serie affärer som sorgligt påminde
om inkvisitionen fördömde han våldsamt den kristna
intoleransen och ställde den mot turkarnas tolerans.
Bilici följer Voltaires långtifrån konfliktfria förhållande till
islam och visar hur det mognar åren 1768-1772. I sitt sista
omdöme om islam säger han:
"Dess religion är vis, sträng, ren och mänsklig: vis för att den
inte förfaller till vansinnet att ge Gud särskilda
medarbetare och inte rymmer något mysterium; sträng för att
den förbjuder hasardspel, vin och starka drycker och
föreskriver bön fem gånger om dagen; ren för att den
reducerar antalet kvinnor som Orientens furstar kan ha i
sängen till fyra; mänsklig för att den beordrar oss att
skänka allmosor, mycket mer rigoröst än resan till Mekka.'
Hatpropaganda Vad finns det då för intressen idag av att
smäda islam? Är det inte ganska uppenbart att sådan
propaganda medvetet eller omedvetet tjänar det pågående
kriget mellan västvärlden och en hel serie muslimska länder
- Afghanistan, Irak, Somalia och kanske snart Iran… Särskilt
i små fridfulla länder som Danmark och Sverige där
religionshat normalt inte står på dagordningen är det
viktigt att släppa ut anden ur flaskan och få igång
motsättningarna, kriget om människors tänkande. Annars
skulle man aldrig kunna få ut nordiska soldater att dö i
Irak och Afghanistan. Dessutom kan hatpropaganda mot islam
snart bli en förevändning för att inskränka den lagstadgade
tryckfriheten.
Det är bara en tidsfråga.
Stefan Lindgren

På förstasidan i dagens New York Times står general Stanley
McChrystal i kamouflagekläder i Helmandprovinsen i
Afghanistan framför en karta och förklarar att nu ska han
bygga en stat "where there never has been one" (där det
aldrig har funnits någon).


Frapperande okunnigt om man betänker att det funnits stater
på Afghanistans territorium gott och väl 20 gånger så länge
som USA existerat. Den här typen av bombastiska uttalanden
är en specialitet för McChrystal. ( Om man läser hans rapport om Afghanistan
från 30 augusti 2009, som nu får förmodas ligga till grund
för Obamas politik, är den full av sådana övermodiga
sentenser.
Bland annat förklarar generalen att Afghanistan inte alls är
"imperiernas kyrkogård" utan att det står i USA:s makt att
besegra afghanerna. Kort sagt: det Alexander den store och
andra världskrigsveteranen Brezjnev inte lyckades med, det
brittiska imperiet inte klarade under två seklers härtåg med
som mest en miljon man, det ska general McChrystal klara.
Megalomanin har fått ett modernt ansikte.
Han tycks tro att fienden är tre små grupper, Quettashoran,
Haqqanigruppen och Hekmatiars grupp, tre grupper som aldrig
har haft annat annat än regionalt inflytande.
Att krossa dessa tre grupper är som att peka ut tre getingar
i en getingsvärm.
Hur som helst är McChrystals självsäkerhet antagligen hans
största tillgång. Ingen Hollywoodskådis skulle göra rollen
bättre. Språkligt sett är han en mästare att ge intryck av
att allt är under kontroll. Genom att sätta förkortningar på
allt (COIN = comprehensive counterinsurgency campaign, ett
omfattande fälttåg för att slå ner ett uppror) vill man visa
att en förintande SURGE redan är på G.
I själva verket handlar alltsammans om media. Att få detta
skitiga, totalt okontrollerade slaktande att framstå som en
genomtänkt PLAN.
Inte ens uppgiften att Obama dagen efter Nobels fredspris
gav grönt ljus åt 21 000 nya trupper är avsedd annat än för
media - och för att stärka moralen på USA:s bundsförvanter
som nu alla söker en väg ut - Italien på den enklaste vägen,
att köpa sig fria från "talibanernas" attacker.
Trupperna i Afghanistan avlöses enligt ett svåröverblickbart
schema och dessutom sker en allt större del av mördandet av
inhyrd "säkerhetspersonal" (läs=yrkesmördare). Enligt en
uppgift är den beväpnade kontraktsanställda personalen lika
stor som USA:s reguljära styrkor.
I senaste Newsweek heroiseras sanningssägaren Joe Biden,
Obamas vicepresident. På ett möte i Vita huset lär han ha
påpekat att USA satsar 30 gånger mer på "terrorbekämpning" i
Afghanistan än på "terrorbekämpning" i Pakistan.
Bidens slutsats tycks vara att flytta den militära
tyngdpunkten till Pakistan - ett säkert recept för att
sprida brasan i Afghanistan till en präriebrand över hela
subkontinenten.
Obama som kryssar och kompromissar sig fram har kommit till
den salomoniska lösningen att göra en symbolisk eskalering i
Afghanistan och samtidigt en större upptrappning i Pakistan.
USA bygger en monsterambassad i Islamabad, har köpt
Peshawars största byggnad - ett lyxhotell - för sin
CIA-personal och har skaffat underleverantörer som ska
rekrytera tusentals pakistanier att göra det smutsiga jobbet,
gå om kring i Pakistans basarer och skjuta ner misstänkta.
Pakistans regering har nyligen låtit utföra en polisrazzia
mot DynCorps största pakistanska partner och arrestera VD:n
för bolaget. Islamabad inser att om inte regeringen sätter
en gräns för USA:s intervention i landet kommer den att
tappa greppet om de pakistanska massorna.
Ryssland och Kina kan stillatigande betrakta skådespelet,
när det skuldtyngda Amerika sakta sjunker ner i den
afghanska kvicksanden. Obama, som många idealister trott
hade intellektuella förutsättningar att leda USA in i en ny
glansperiod, plockas sakta till lam anka lagom till nästa
val.

Stefan Lindgren

FN:s säkerhetsråds nya resolution om Afghanistan (nr 1890), som
antogs 8 oktober upprepar i stort sett allt från den förra
resolutionen.
USA och dess allierade har inget intresse av att ändra något
eftersom resolutionen skenbart legitimerar ockupationen.
Ryssland och Kina har egna skäl till att vilja förlänga den
amerikanska ockupationen. De USA-styrkor som nu blöder i
Afghanistan kan inte ställa till sattyg i Kaukasus,
Formosasundet, Korea eller Iran.


Men det finns två små intressanta ändringar i resolutionen.
För det första har det lilla ordet "al Qaida" smugits in i
resolutionen. Vilket innebär att bl a den svenska
Nato/Isaf-styrkan inte bara ska jaga talibaner utan också al
Qaida.
Detta i ett läge när USA:s egen ÖB general David Petreaus
har medgett att al Qaida inte längre finns i Afghanistan
(Wall Street Journal 11 maj 2009).
Varför behövs då al-Qaida i resolutionen. Jo, för att media
och alltfler experter numera kommit till insikt om att
talibanerna inte är en internationell terrororganisation
som kan vilja kasta bomber i London och Madrid, utan är en
nationell afghansk rörelse som ser som sin uppgift att
befria hemlandet från ockupanter.
USA:s ledning säger nu att de ska koncentrera sig på al-Qaida
och president Obama underströk detta i ett tal i Virginia 6
oktober 2009.
Så vare sig de finns eller ej i Afghanistan, är det al Qaida
som ska bekämpas och som ska motivera truppnärvaron. Glöm
Petreaus medgivande...
Den andra avvikelsen i FN-resolutionen är att rådet strukit
en mening där FN:s medlemmar uppmanas skänka pengar till en
"Trust fund" för Afghanistan. Det intressanta med den fonden
är när den inrättades - nämligen i juli 2001, redan före 11
septemberdåden.
FN:s säkerhetsråd hade nämligen redan dessförinnan
omyndigförklarat Afghanistan. Regimen i Kabul hade olagligt
berövats sin plats i FN. Säkerhetsrådet hade förbjudit all
flygtrafik till landet och i praktiken stoppat all u-hjälp
och normal handel. Inte undra på att talibanregimen fick
svårigheter.
Landet var satt i karantän och USA:s invasion kom som en
logisk följd. 11 september kom som en skänk från ovan och
påskyndade ett redan förutbestämt skeende.
Historien om FN:s behandling av Afghanistan 2001-2009 är ett
mörkt kapitel i organisationens historia. Ett land har
berövats sina stadgeenliga rättigheter i åtta och ett halvt
års unisona omröstningar.
Stefan Lindgren

Mycket finns att säga om detta pris.
Främst fick väl Obama priset för att han inte är George Bush.
Redan det är värt en rejäl belöning.
Sen såg jag en formulering i New York Times i stil med detta.
Obama går nu balansgång mellan fredsförväntningarna och
generalerna som vill eskalera kriget. Det är en prestation
värd Nobelpriset. I fysik.
Men visst är det märkligt att "vänster" och "höger" står för
den mest högljudda kritiken.
Jag har ännu inte yttrat mig i frågan, fast min hustru kräver det.
Det enda jag har sagt är att det inte är Obamas fel att han
får fredspriset.
Då får man i så fall kritisera norska Nobelstiftelsen, som
uppenbarligen har en avsikt (uttalad av chefen för dess
forskningsråd) och det är att göra folkmordet i Afghanistan,
som Norge deltar i med liv och lust, mer rumsrent.
Hade Norge samtidigt dragit hem sina trupper från
Afghanistan eller minskat dem, så hade det varit en annan
sak. Då hade fredspriset gett en entydig signal och jag hade
jag anslutit mig till gratulationskören.
Kort sagt: om inte om hade varit hade käringen dödat björnen
med kvastskaftet.
Stefan Lindgren

Det är nog inte en slump att oberoende liberala Dagens
Nyheter ägnar en helsida just på Afghanistanveckans första
dag åt två inlägg som försvarar Sveriges deltagande i
ockupationen av Afghanistan, som fyller 8 år i morgon.

Torbjörn Petetrson, Svenska Afghanistankommitténs
generalsekreterare, argumenterar för mera trupper, i strid
med hans förenings egna årsmötesbeslut att SAK inte tar
ställning till den svenska truppnärvaron.

Ränderna går inte ur den gamle folkpartikassören.

Överbefälhavare Sverker Göranson är ett mer svårartat fall.
Det finns anledning till oro om svenskt försvar styrs av en
person som tror att det hjälper om man utser en civil chef
för den svenska truppstyrkan i Afghanistan.

Tror han att den svenska styrkan därmed ska framstå som mer
civil? Fakta kvarstår ju att den tillhör ISAF och är
underställd en amerikansk general Stanley A. McChrystal.

Även Nato har en civil chef.

Stefan Lindgren

--
stefan lindgren