På Newsmill har jag publicerat en artikel där jag försöker
visa att varken Sverige, ISAF eller USA-koalitionen OEF har
någon folkrättsligt giltig inbjudan att skicka trupper till
Afghanistan  - https://florafox.com/uk/ru

PS: Idag dök en "gemensam deklaration" Nato-Afghanistan från
Lissabonmötet upp?
Ska den - visserligen nio år för sent - ge ockupationen något av de
dokument som saknas? Återkommer...

Stefan Lindgren

Det ser mörkt ut i Afghanistanfrågan.

På Nato-mötet gjordes mycket för att
förhindra allt tal om uttåg. Det kommer att bli en "övergång" 2014, men det
betyder inte att USA:s trupper ska lämna landet helt.

"Det finns inget alternativ till att fortsätta kriget", sa Fogh
Rasmussen i Lissabon. Nato ska stanna "for as long as it takes" (så
länge det behövs).
Som vanligt har ingen definierat vare sig "it" eller
"takes". Det gamla vanliga koloniala slaktandet i parti och minut.
Obamas löften om Afghanistan ser alltså lika illusoriska ut som hans
skenbart infriade löften om Irak.

Som Garteh Porter påpekat: I Irak har USA sex fullfjädrade brigader i
strid trots att Obama 31 augusti sa att han hade
uppfyllt löftet att avsluta USA:s "stridsuppdrag" i Irak.
Ett sådant "tillbakadragande" från Afghanistan ändrar ingenting.

Det enda som ens teoretiskt tycks kunna tvinga USA på andra tankar är
ekonomin, som är i botten. Och naturligtvis det regelbundna umgänget
på slagfältet med det stolta pashtunska folket.

46 döda ockupanter 1-19 november enligt officiell amerikansk statistik.

USA:s budgetunderskottet har mellan 2003 och 2008 gått från 6,4 biljoner
dollar till 10 biljoner (tolv nollor!). Joseph Stiglitz och Linda Bilmes
har visat att de totala kostnaderna för krigen kommer att bli mellan 4
och 6 biljoner dollar. Det får amerikanska statens socialhjälp till Wall
Street på 350 miljarder dollar att se ut som växelpengar.

Ingen ska säga att Nato:s strategi utan tidsbegränsning är en
beställning av afghanerna.

14 november kände sig president Karzai nödsakad att gå ut i en intervju
i Washington Post och säga:

"Det är inte önskvärt för det afghanska folket att ha 100 000 eller fler
utländska soldater som går runt i landet i det oändliga", sade han.

Han uttryckte till och med en viss medkänsla med talibanerna, som han
för samtal med på hög nivå:

"De känner på samma sätt som vi gör här. Att alltför många människor
lider i onödan. Deras egna familjer lider, sade han, och det är detta nationella
lidande de skulle vilja åtgärda tillsammans med oss."

Dessvärre är Karzai sina herrars slav och general Petreaus läxade
omedelbart upp honom i förnedrande former för intervjun.

Det enda som kan ändra situationen nu är en stor folkresning i
Afghanistan som 1879 och 1921 - då får ockupanterna räkna med ett
blodbad. De får vara lyckliga om någon alls överlever.

Och/eller en folklig revolt i de krigförande länderna. Mer om det senare...

Stefan Lindgren

Bilden 19 april 1880. En brittisk styrka angrips av vad som i brittisk
press beskrevs som "religiösa fanatiker".

Det ser mörkt ut i Afghanistanfrågan.

På Nato-mötet gjordes mycket för att
förhindra allt tal om uttåg. Det kommer att bli en "övergång" 2014, men det
betyder inte att USA:s trupper ska lämna landet helt.

"Det finns inget alternativ till att fortsätta kriget", sa Fogh
Rasmussen i Lissabon. Nato ska stanna "for as long as it takes" (så
länge det behövs).
Som vanligt har ingen definierat vare sig "it" eller
"takes". Det gamla vanliga koloniala slaktandet i parti och minut.
Obamas löften om Afghanistan ser alltså lika illusoriska ut som hans
skenbart infriade löften om Irak.

Som Garteh Porter påpekat: I Irak har USA sex fullfjädrade brigader i
strid trots att Obama 31 augusti sa att han hade
uppfyllt löftet att avsluta USA:s "stridsuppdrag" i Irak.
Ett sådant "tillbakadragande" från Afghanistan ändrar ingenting.

Det enda som ens teoretiskt tycks kunna tvinga USA på andra tankar är
ekonomin, som är i botten. Och naturligtvis det regelbundna umgänget
på slagfältet med det stolta pashtunska folket.

46 döda ockupanter 1-19 november enligt officiell amerikansk statistik.

USA:s budgetunderskottet har mellan 2003 och 2008 gått från 6,4 biljoner
dollar till 10 biljoner (tolv nollor!). Joseph Stiglitz och Linda Bilmes
har visat att de totala kostnaderna för krigen kommer att bli mellan 4
och 6 biljoner dollar. Det får amerikanska statens socialhjälp till Wall
Street på 350 miljarder dollar att se ut som växelpengar.

Ingen ska säga att Nato:s strategi utan tidsbegränsning är en
beställning av afghanerna.

14 november kände sig president Karzai nödsakad att gå ut i en intervju
i Washington Post och säga:

"Det är inte önskvärt för det afghanska folket att ha 100 000 eller fler
utländska soldater som går runt i landet i det oändliga", sade han.

Han uttryckte till och med en viss medkänsla med talibanerna, som han
för samtal med på hög nivå:

"De känner på samma sätt som vi gör här. Att alltför många människor
lider i onödan. Deras egna familjer lider, sade han, och det är detta nationella
lidande de skulle vilja åtgärda tillsammans med oss."

Dessvärre är Karzai sina herrars slav och general Petreaus läxade
omedelbart upp honom i förnedrande former för intervjun.

Det enda som kan ändra situationen nu är en stor folkresning i
Afghanistan som 1879 och 1921 - då får ockupanterna räkna med ett
blodbad. De får vara lyckliga om någon alls överlever.

Och/eller en folklig revolt i de krigförande länderna. Mer om det senare...

Stefan Lindgren

Bilden 19 april 1880. En brittisk styrka angrips av vad som i brittisk
press beskrevs som "religiösa fanatiker".

800 000 afghaner har fått sin iris fotograferad av ockupationstrupperna.
I "God morgon, världen" sitter svenska officerare och försvarar denna
metod som även används av de svenska trupperna.

Herrefolksmentaliteten är chockerande. Här tillåter sig utlänningar som
är objunda gäster i Afghanistan att fotografera kreti och pleti och
registera en stor del av befolkningen för "misstänkta" åsikter och
beteenden.

Inte i något av ockupationsländerna skulle den egna befolkningen
tolerera en registrering på så totalt godtyckliga grunder. Hela
retoriken om att "hjälpa afghanerna" bygga ett "rättssamhälle" och
"demokrati" faller som höstlöv till marken.

Vi hjälper till att bygga en polisstat som ska kunna underkuva
folket.

Stefan Lindgren

Konstskribenten och filosofiprofessorn Lars O Ericsson säger
i en spalt i SvD 11 november 2010 att JO Hans-Gunnar
Axbergers fällande uteslag mot "Forum för levande historia"
inte hänger "ihop rent intellektuellt".

"FLH har, säger JO vidare, en begränsad yttrandefrihet.
Gäller den begränsade yttrandefriheten också andra statliga
myndigheter som universitet och högskolor, kan man undra. JO
vill uppseendeväckande nog inskränka museers och andra
statliga kulturinstitutioners rätt att osminkat visa upp
historien."

Hur har professorn kunna komma till en så krokig slutsats?

Till att börja med är JO inget lagstiftande organ, så hur
skulle han kunna upphäva grundlagens regler om
yttrandefrihet?

För det andra bör man kunna läsa innantill. Vad säger JO?

"Det är självklart att staten inte får utnyttja utpekade
individer som något slags avskräckande exempel i en i och
för sig vällovlig informationsverksamhet. Det följer av det
allmännas skyldighet att såväl respektera den enskilda
människans frihet och värdighet som att skydda var och ens
namn och rykte. Bestämmelserna om ärekränkning lämnar inte
staten annat än ett ytterst begränsat utrymme för att i
allmänt upplysnings- eller undervisningssyfte lämna
nedsättande uppgifter om enskilda. Det utrymme som finns
torde gälla dem som genom sitt ämbete eller på rnnat sätt
kommit att inta en särskild historisk eller samtidshistorisk
ställning. För att utrymmet ska kunna tas i anspråk krävs
emellertid att det sker på ett försvarligt sätt. Därutöver
gäller bestämmelsen om saklighet och opartiskhet. Att återge
fakta om en historiskt eller sarntidhistoriskt väl känd
person kan med andra ord vara godtagbart, även när fakta är
diskrediterande för den utpekade, men inte att - som här
skett - göra det i former som är ägnade att förlöjliga honom
eller henne."

Av detta följer:

1) att staten inte får ägna sig åt ärekränkning.

2) att om nedsättande uppgifter om enskilda offentliggörs i
myndighets namn måste det uppfylla grundlagens krav på "saklighet
och opartiskhet". Det står ju i Regeringsformens 1:9:

"Domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra
som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen
skall i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen
samt iakttaga saklighet och opartiskhet". Lag (1976:871).

Längre fram hänvisar JO till ett annat ärende (se
ämbetsberättelsen 2010/11, s 616) som gällde Vetlanda kommun.
Där skrev JO om en kommun, dvs offentlig myndighet:

"Den information som en kommun tillhandahåller allmänheten,
exempelvis på en webbplats, omfattas av regeringsformens
krav på saklighet och opartiskhet.

Det får bl.a. anses innebära att uppgifter som lämnas ska
vara korrekta till såväl innehåll som form, att de ska baseras
på hållfast underlag och att det ska vara sakligt motiverat för
kommunen att ge spridning åt uppgifterna. Kravet
på opartiskhet innebär bl.a. att informationen ska vara
allsidig och objektiv. Den får således inte vinklas till
myndighetens egen förmån.

Även stadgandet om det allmännas skyldighet att värna
den enskildes privat- och familjeliv ska beaktas.
Beskyllningar om brott och andra klandervärda
handlingar från enskildas sida är självfallet särskilt känsliga."

Att JO i de här fallet anser att en myndighet överskridit
de begränsningar för yttrandefrihet som redan gäller innebär
ju inte att han vill inskränka "museers och andra statliga
kulurinstitutioners rätt att osminkat visa upp historien". Det är en
halsbrytande slutsats.

Det är väl självklart så att om utställningen "På middag med
Pol Pot" hade visats upp under producenten Erika
Aronowitschs namn, så hade inte kravet på "saklighet och
opartiskhet gällt". De utpekade personerna hade då - på lite
mer jämlika villkor - kunnat väcka talan för förtal mot
upphovsmannen. För vad de anklagas för är ju inte mindre än
delaktighet i folkmord.

Hade det varit en forskningsrapport hade den underkastats
den akademiska världens regler.

Hade det varit en bok hade den sannolikt inköpts till en hel
del statliga och kommunala bibliotek.

Så vad är det för frihet som har inskränkts?

Den enda som jag ser det är MYNDIGHETS rätt att beljuga enskilda
medborgare. Och den rätten ska vara inskränkt.


Stefan Lindgren

Konstskribenten och filosofiprofessorn Lars O Ericsson säger
i en spalt i SvD 11 november 2010 att JO Hans-Gunnar
Axbergers fällande uteslag mot "Forum för levande historia"
inte hänger "ihop rent intellektuellt".

"FLH har, säger JO vidare, en begränsad yttrandefrihet.
Gäller den begränsade yttrandefriheten också andra statliga
myndigheter som universitet och högskolor, kan man undra. JO
vill uppseendeväckande nog inskränka museers och andra
statliga kulturinstitutioners rätt att osminkat visa upp
historien."

Hur har professorn kunna komma till en så krokig slutsats?

Till att börja med är JO inget lagstiftande organ, så hur
skulle han kunna upphäva grundlagens regler om
yttrandefrihet?

För det andra bör man kunna läsa innantill. Vad säger JO?

"Det är självklart att staten inte får utnyttja utpekade
individer som något slags avskräckande exempel i en i och
för sig vällovlig informationsverksamhet. Det följer av det
allmännas skyldighet att såväl respektera den enskilda
människans frihet och värdighet som att skydda var och ens
namn och rykte. Bestämmelserna om ärekränkning lämnar inte
staten annat än ett ytterst begränsat utrymme för att i
allmänt upplysnings- eller undervisningssyfte lämna
nedsättande uppgifter om enskilda. Det utrymme som finns
torde gälla dem som genom sitt ämbete eller på rnnat sätt
kommit att inta en särskild historisk eller samtidshistorisk
ställning. För att utrymmet ska kunna tas i anspråk krävs
emellertid att det sker på ett försvarligt sätt. Därutöver
gäller bestämmelsen om saklighet och opartiskhet. Att återge
fakta om en historiskt eller sarntidhistoriskt väl känd
person kan med andra ord vara godtagbart, även när fakta är
diskrediterande för den utpekade, men inte att - som här
skett - göra det i former som är ägnade att förlöjliga honom
eller henne."

Av detta följer:

1) att staten inte får ägna sig åt ärekränkning.

2) att om nedsättande uppgifter om enskilda offentliggörs i
myndighets namn måste det uppfylla grundlagens krav på "saklighet
och opartiskhet". Det står ju i Regeringsformens 1:9:

"Domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra
som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen
skall i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen
samt iakttaga saklighet och opartiskhet". Lag (1976:871).

Längre fram hänvisar JO till ett annat ärende (se
ämbetsberättelsen 2010/11, s 616) som gällde Vetlanda kommun.
Där skrev JO om en kommun, dvs offentlig myndighet:

"Den information som en kommun tillhandahåller allmänheten,
exempelvis på en webbplats, omfattas av regeringsformens
krav på saklighet och opartiskhet.

Det får bl.a. anses innebära att uppgifter som lämnas ska
vara korrekta till såväl innehåll som form, att de ska baseras
på hållfast underlag och att det ska vara sakligt motiverat för
kommunen att ge spridning åt uppgifterna. Kravet
på opartiskhet innebär bl.a. att informationen ska vara
allsidig och objektiv. Den får således inte vinklas till
myndighetens egen förmån.

Även stadgandet om det allmännas skyldighet att värna
den enskildes privat- och familjeliv ska beaktas.
Beskyllningar om brott och andra klandervärda
handlingar från enskildas sida är självfallet särskilt känsliga."

Att JO i de här fallet anser att en myndighet överskridit
de begränsningar för yttrandefrihet som redan gäller innebär
ju inte att han vill inskränka "museers och andra statliga
kulurinstitutioners rätt att osminkat visa upp historien". Det är en
halsbrytande slutsats.

Det är väl självklart så att om utställningen "På middag med
Pol Pot" hade visats upp under producenten Erika
Aronowitschs namn, så hade inte kravet på "saklighet och
opartiskhet gällt". De utpekade personerna hade då - på lite
mer jämlika villkor - kunnat väcka talan för förtal mot
upphovsmannen. För vad de anklagas för är ju inte mindre än
delaktighet i folkmord.

Hade det varit en forskningsrapport hade den underkastats
den akademiska världens regler.

Hade det varit en bok hade den sannolikt inköpts till en hel
del statliga och kommunala bibliotek.

Så vad är det för frihet som har inskränkts?

Den enda som jag ser det är MYNDIGHETS rätt att beljuga enskilda
medborgare. Och den rätten ska vara inskränkt.


Stefan Lindgren

I nya numret av Folket i Bild/Kulturfront ifrågasätter den f d
officeren Berndt Paulsson Nobels fredspris till Obama.

Det gör han rätt i.
Alfred Nobels testamente säger att priset skall tilldelas dem
som "hafva gjort menskligheten den största nytta" och att en femtedel
tilldelas "den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande
och afskaffande eller minskning af stående arméer samt bildande och
spridande af fredskongresser".

Obama har varken rustat ned eller startat några fredskongresser. Just nu
står hoppet till en av hans rivaler, den republikanske senatorn
Kichinech som lägger förslag om att ta hem trupperna från Afghanistan
ögonaböj.

En gång har faktiskt fredspriset gått till en riktig fredskämpe, Carl
von Ossietzky, som hamnade i Hitlers koncentrationsläger för att han
avslöjat Hitlertysklands hemliga upprutning (i maskopi med Sovjet
intressant nog).

När von Ossietsky fick priset 1935 vaknade plötsligt Nobelfamiljen till
liv och började yra om att det stred mot Albred Nobels testamante.
Hjalmar Nobel, Ingeborg Ridderstolpe (född Nobel) och Ludvig Nobel
protesterade mot priset och bad mer eller mindre Hitler om ursäkt.
Lika omstritt som Ossietzkypriset, lika lite ifrågasatt var priset till
krigsförbrytaren Henry Kissinger 1973.

Och det är naturligtvis ingen i den liberala pressen som ställer sig
frågan vad Liu Xiabo har gjort för "folkens förbrödring" eller för att
minska "de stående arméerna" i Asien.

Tvärtom, tycks ju i synnerhet USA:s generaler, men även Storbritanniens
uppmuntrade av priset och deras politiker tar tillfället än en gång
undervisa Kina i värsterländsk parlamentarism.

Det fattar väl minsta barn att redan Liu Xiabos uppfattning att "Kina
behöver 300 år till av kolonialism" - efter Kissinger och Obama - är
tillräcklig kvalifikation för ett Nobels fredspris.

En annan Nobelpristagare, Peter A. Diamond som varit med och utvecklat
den fantastiska teorin om att bekämpa arbetslösheten med sänkt (!)
arbetslöshetsunderstöd är på väg in i Federal reserves styrelse där han
ska hjälpa till att rädda Ben Bernankes "lätta pengar"-linje.

Bernanke har just beslutat att pumpa ut 600 miljarder nytryckta dollar i
ekonomin vilket kommer att spä på inflationen och urholka Kinas
fordringar.

Ett beslut som kan utlösa ett formidabelt valutakrig och skärpa alla
motsättningar i världen.

Men som Paulsson påpekar har många fredspris - och kanske ännu fler
ekonomipris gått till förtjänta personer. Läs Krugman, läs Stiglitz -
två verkligt förtjänta Nobelpristagare. Läs Ozzietsky - den store
fredskämpen!
Stefan Lindgren

Johan Lundberg på tidningen Axess är en märklig figur. I en
artikel 5 november tolkar han JO:s beslut rörande Levande
Historia som tecken på "att det fortfarande finns en tendens
att se mellan fingrarna när det gäller kommunismens brott
mot mänskligheten".

Han upprörs över att jag "fortfarande inte reviderat min
hållning" i fråga om Kampuchea, vilken han antagligen vet
lika lite om som min hållning till Sovjetunionen - vilket
inte hindrar att sagde Lundberg pekat ut mig som närmast
KGB-agent, som en som liksom Guillou "bevisligen samarbetade
indirekt med Sovjet vid denna tid".

Det skulle vara kul att veta hur Lundberg får det att gå ihop
- KGB- och Pol Pot-agent på en och samma gång?

Hur som helst angriper nu denne Johan Lundberg Jan Myrdal
och Hedda Ekerwald för att vara "statligt avlönade".

Ja, Hedda Ekerwald är ju sociologiprofessor, så vem skulle
annars avlöna henne? Och Jan Myrdal är författare som gjort
stora insatser som fått erkännande i länder som Frankrike,
USA, Mexiko och Kina. Han uppbär en statlig inkomstgaranti
som gör det möjligt för honom att förverkliga projekt som
annars vore omöjliga.

Det är klart att det är önskvärt att författare och
konstnärer skulle kunna leva på eget arbete, men det är få
förunnat.

Den tidning som Fredrik Lundberg sitter på skulle inte
överleva en dag om det inte vore så att familjen A:xson
Johnson - som för övrigt tjänat många sköna miljoner på
samarbete med Sovjetunionen - betalar fiolerna.

2009 gick Axess med 20,4 miljoner i förlust, som täcktes av Axel
och Margaret Ax:son Johnsons stiftelser.

Låt oss tala klartext: Varje gång du går på Hemköp och köper
deras livsmedel till överpriser (50 procent på en
Cornflakes-påse) så betalar du en slant till Johan Lundberg
och hans vänner.

Inte mig emot, men borde inte kampanjen mot
statssubventioner - som f ö ingen har drivit hårdare än Jan
Myrdals skapelse "Folket i Bild Kulturfront" - kompletteras
med en kampanj mot fuskmedia som har det huvudsakliga syftet
att vara avdragsobjekt för fossilkapitalister (olja!) med
excentriska intressen?

Stefan Lindgren

Jag skrev i ett tidigare inlägg att det gamla uniformsförbudet tyvärr
upphävts. Det är sant.

Men jag bortsåg från att det finns en förordning som reglerar hur
försvarsanställda ska uppträda. De får inte använda uniform i politiska
demonstrationer som skedde 3 november på Sergels torg.
Jag tackar Henrik Persson för påpekandet:

Förordning (1996:927) med bestämmelser för Försvarsmaktens personal:

6 kap. Klädsel
Klädsel i tjänsten
1 § Den militära personalen och civil personal som tjänstgör i vakt- eller
bevakningstjänst skall bära uniform.
Civil personal som inte tjänstgör i vakt- eller bevakningstjänst skall bära
uniform när det är särskilt påkallat.
I fred får Försvarsmakten medge undantag från första stycket i den
utsträckning som det bedöms lämpligt.
2 § Försvarsmakten får medge att uniform bärs också av militär personal
som tjänstgör vid andra myndigheter än de som sägs i 1 kap. 1 §..

Klädsel utom tjänsten
3 § Den som deltar i en politisk demonstration får inte bära uniform.
4 § Den som är avstängd från arbetet, liksom den som avtjänar
frihetsstraff, får inte bära uniform.
5 § I övrigt får uniform bäras utom tjänsten enligt Försvarsmaktens bestämmande."

Stefan Lindgren

Jag skrev i ett tidigare inlägg att det gamla uniformsförbudet tyvärr
upphävts. Det är sant.

Men jag bortsåg från att det finns en förordning som reglerar hur
försvarsanställda ska uppträda. De får inte använda uniform i politiska
demonstrationer som skedde 3 november på Sergels torg.
Jag tackar Henrik Persson för påpekandet:

Förordning (1996:927) med bestämmelser för Försvarsmaktens personal:

6 kap. Klädsel
Klädsel i tjänsten
1 § Den militära personalen och civil personal som tjänstgör i vakt- eller
bevakningstjänst skall bära uniform.
Civil personal som inte tjänstgör i vakt- eller bevakningstjänst skall bära
uniform när det är särskilt påkallat.
I fred får Försvarsmakten medge undantag från första stycket i den
utsträckning som det bedöms lämpligt.
2 § Försvarsmakten får medge att uniform bärs också av militär personal
som tjänstgör vid andra myndigheter än de som sägs i 1 kap. 1 §..

Klädsel utom tjänsten
3 § Den som deltar i en politisk demonstration får inte bära uniform.
4 § Den som är avstängd från arbetet, liksom den som avtjänar
frihetsstraff, får inte bära uniform.
5 § I övrigt får uniform bäras utom tjänsten enligt Försvarsmaktens bestämmande."

Stefan Lindgren

Hela det svenska krigsprojektet i Afghanistan hämtar näring
ur islamofobin som går fram som en epidemi i västvärlden.

Ett bra exempel är Carl Bilts Afghanistanproposition som
förutom allt annat dumt innehåller denna skrivning:


"Vidare är det oroväckande att rättsskipning baserad på traditionell
tolkning av islamisk lag (sharia) har återupptagits i
områden som domineras av talibanerna. Under 2010 har flera
fall av spöstraff och avrättningar genom stening förekommit."

Borde inte Bildt bekymra sig mer om att hans allierade i
Afghanistan, som hålls upp med bl a miljardbelopp från
Sverige (militärt och civilt) utför ett stort antal
avrättningar årligen.

Amnesty rapporterar 133 dödsstraff utförda av Karzairegimen
2009.

När dessa avrättningar drogs igång för ett par år sedan
framkom det att inte ens identiten på de avrättade gått att
fastställa före avrättningen och att man kunde misstänka att människor som
förlorat hoppet iklätt sig dödsdömdas roll mot någon
materiell förmån för sina efterlevande.

Dessutom visar Bildts skrivning på en stor okunskap. I Afghanisstan
precis som i de flesta andra länder blandas element av
sharia med världslig lag och sedvändja. Det gäller såväl
Karzairegimens domstolar som talibanernas.

Anser man att "kamp mot sharia" skulle vara målet för svensk
truppinsats är man nog rätt vilse i pannkakan. Då är det i
första hand Saudiarabien som trupperna ska till, där sharia
i sin renaste form tillämpas.

Stefan Lindgren

Hela det svenska krigsprojektet i Afghanistan hämtar näring
ur islamofobin som går fram som en epidemi i västvärlden.

Ett bra exempel är Carl Bilts Afghanistanproposition som
förutom allt annat dumt innehåller denna skrivning:


"Vidare är det oroväckande att rättsskipning baserad på traditionell
tolkning av islamisk lag (sharia) har återupptagits i
områden som domineras av talibanerna. Under 2010 har flera
fall av spöstraff och avrättningar genom stening förekommit."

Borde inte Bildt bekymra sig mer om att hans allierade i
Afghanistan, som hålls upp med bl a miljardbelopp från
Sverige (militärt och civilt) utför ett stort antal
avrättningar årligen.

Amnesty rapporterar 133 dödsstraff utförda av Karzairegimen
2009.

När dessa avrättningar drogs igång för ett par år sedan
framkom det att inte ens identiten på de avrättade gått att
fastställa före avrättningen och att man kunde misstänka att människor som
förlorat hoppet iklätt sig dödsdömdas roll mot någon
materiell förmån för sina efterlevande.

Dessutom visar Bildts skrivning på en stor okunskap. I Afghanisstan
precis som i de flesta andra länder blandas element av
sharia med världslig lag och sedvändja. Det gäller såväl
Karzairegimens domstolar som talibanernas.

Anser man att "kamp mot sharia" skulle vara målet för svensk
truppinsats är man nog rätt vilse i pannkakan. Då är det i
första hand Saudiarabien som trupperna ska till, där sharia
i sin renaste form tillämpas.

Stefan Lindgren

Bo Persson i Piteå sätter fingret på en öm punkt när han ställer frågan
om aggression egentligen är förbjudet. Å ena sidan förbjuds det i
FN-stadgan. Handlingen aggression definieras i ett särskilt beslut från
1974.

Å andra sidan är beskrivningen av detta brott inte förknippad med
några sanktioner.


Folkrätten förbjuder dudmdum-kulor men inte kärnvapen.
Den förbjuder tortyr och förödmjukande behandling men anger inga som
helst straff för den som startar angreppskrig.

När man antog Romstadgan för den nya internationella brottmålsdomstolen
(ICC) 1998 kom märkligt nog inte aggression med bland de förtecknade
brotten. "Märkligt nog…"? I klartext: USA motsatte sig detta.

Men när 84 FN-medlemmar sammanträdde i Kampala (Uganda) 31 maj till 11
juni i år lyckades man ändå komma överens om en uppgradering av paragraf
8 för att göra det möjligt att ställa ansvariga för aggression -
angreppskrig - inför rätta. Dvs av de 84 länderna var 17 bara
observatörer, däribland Ryssland och USA.

Det lyckades dock majoriteten att skriva in angreppskrig bland brotten
och att ange 1974 års definition som beskrivning av brottet. Det
officiella USA betraktar aggressionsförbud som något "skumt" och ett
förtäckt angrepp på dess intressen. Obamas diplomater lyckades på mötet
i Kampala se till att skrivningarna omöjliggör att USA:s krigspersonal
ställs inför rätta.

Ändå är USA ett av de få länder som dömt krigsförbrytare för ansvar för
angreppskrig, så som skedde i Nürnberg.

För många småstater som inte hunnit ansluta sig till ICC kan just
aggressionsparagrafen vara ett gott skäl att göra det. För att stadgan
ska gälla måste dock en FN-majoritet bekräfta den någon gång efter 1
januari 2017 och den kan inte tillämpas på länder som inte skrivit på.

Domstolen har typiskt nog tvingats börja sin existens med att träna
musklerna på afrikanska mål (Kongo, Uganda och Sudan) där bevisläget är
svårt, medan vår tid stora aggressionshandlingar (Irak, Afghanistan etc)
inte kan tas upp.

Stefan Lindgren

Bo Persson i Piteå sätter fingret på en öm punkt när han ställer frågan
om aggression egentligen är förbjudet. Å ena sidan förbjuds det i
FN-stadgan. Handlingen aggression definieras i ett särskilt beslut från
1974.

Å andra sidan är beskrivningen av detta brott inte förknippad med
några sanktioner.


Folkrätten förbjuder dudmdum-kulor men inte kärnvapen.
Den förbjuder tortyr och förödmjukande behandling men anger inga som
helst straff för den som startar angreppskrig.

När man antog Romstadgan för den nya internationella brottmålsdomstolen
(ICC) 1998 kom märkligt nog inte aggression med bland de förtecknade
brotten. "Märkligt nog…"? I klartext: USA motsatte sig detta.

Men när 84 FN-medlemmar sammanträdde i Kampala (Uganda) 31 maj till 11
juni i år lyckades man ändå komma överens om en uppgradering av paragraf
8 för att göra det möjligt att ställa ansvariga för aggression -
angreppskrig - inför rätta. Dvs av de 84 länderna var 17 bara
observatörer, däribland Ryssland och USA.

Det lyckades dock majoriteten att skriva in angreppskrig bland brotten
och att ange 1974 års definition som beskrivning av brottet. Det
officiella USA betraktar aggressionsförbud som något "skumt" och ett
förtäckt angrepp på dess intressen. Obamas diplomater lyckades på mötet
i Kampala se till att skrivningarna omöjliggör att USA:s krigspersonal
ställs inför rätta.

Ändå är USA ett av de få länder som dömt krigsförbrytare för ansvar för
angreppskrig, så som skedde i Nürnberg.

För många småstater som inte hunnit ansluta sig till ICC kan just
aggressionsparagrafen vara ett gott skäl att göra det. För att stadgan
ska gälla måste dock en FN-majoritet bekräfta den någon gång efter 1
januari 2017 och den kan inte tillämpas på länder som inte skrivit på.

Domstolen har typiskt nog tvingats börja sin existens med att träna
musklerna på afrikanska mål (Kongo, Uganda och Sudan) där bevisläget är
svårt, medan vår tid stora aggressionshandlingar (Irak, Afghanistan etc)
inte kan tas upp.

Stefan Lindgren

Foto: Henrik Persson

Igår samlades 250 personer på Sergels torg för att
demonstrera sitt stöd för de svenska soldaterna i
Afghanistan.

Visst kan man undra över denna manifestation.....

- varför SvD plötsligt bjuder på gratisannonsering, varför uniformerad
krigspersonal deltar (synd att lagen om uniformsförbud i
Sverige i politiska sammanhang hävdes 2002) osv.

Man kan också undra över syftet. Är det inte troligt att de
föräldrar som mist sina barn och känner tvivel blir mindre
benägna att uttrycka dessa tvivel om de omges av
flaggviftare, strama honnörer och ihåliga högtidstal?

Syftet är knappast att stimulera en öppen diskussion i
frågan. Men visst, alla har rätt att ha en åsikt, även
förblindade fanatiker med nationalistiska fobier - som man
ibland beskriver talibaner.

Problemet är väl när denna åsikt innefattar en tro på den
egna rätten att döda andra för saken.

Visst ska vi stödja de pojkar och flickor som råkat i klistret.
Men det viktiga är: HUR?

Jag säger: genom att ta hem dem levande. Ju fortare de
kommer hem desto bättre. Då sparar vi både afghanska liv
och svenska liv.

Allan Widman (fp) som var med och minglade på Plattan vill
skicka dit ännu fler svenskar dit och exponera dem för allt
större risker. Han har i ett flertal sammanhang yrkat på att
de ska ta större risker och bli mer krigförande som de
amerikanska soldaterna.

Widmans stöd till de svenska soldaterna är samma sorts stöd
som snaran ger den hängde. Med hans åsikter är det ofattbart
varför han inte kränger på sig uniformen och åker iväg på
stört.

Jag är övertygad om att de skickliga och modiga talibanerna
snart skulle få honom på andra tankar. Afghanerna har inte
för inte världens bästa gerillasoldater.

Stefan Lindgren

Foto: Henrik Persson

Igår samlades 250 personer på Sergels torg för att
demonstrera sitt stöd för de svenska soldaterna i
Afghanistan.

Visst kan man undra över denna manifestation.....

- varför SvD plötsligt bjuder på gratisannonsering, varför uniformerad
krigspersonal deltar (synd att lagen om uniformsförbud i
Sverige i politiska sammanhang hävdes 2002) osv.

Man kan också undra över syftet. Är det inte troligt att de
föräldrar som mist sina barn och känner tvivel blir mindre
benägna att uttrycka dessa tvivel om de omges av
flaggviftare, strama honnörer och ihåliga högtidstal?

Syftet är knappast att stimulera en öppen diskussion i
frågan. Men visst, alla har rätt att ha en åsikt, även
förblindade fanatiker med nationalistiska fobier - som man
ibland beskriver talibaner.

Problemet är väl när denna åsikt innefattar en tro på den
egna rätten att döda andra för saken.

Visst ska vi stödja de pojkar och flickor som råkat i klistret.
Men det viktiga är: HUR?

Jag säger: genom att ta hem dem levande. Ju fortare de
kommer hem desto bättre. Då sparar vi både afghanska liv
och svenska liv.

Allan Widman (fp) som var med och minglade på Plattan vill
skicka dit ännu fler svenskar dit och exponera dem för allt
större risker. Han har i ett flertal sammanhang yrkat på att
de ska ta större risker och bli mer krigförande som de
amerikanska soldaterna.

Widmans stöd till de svenska soldaterna är samma sorts stöd
som snaran ger den hängde. Med hans åsikter är det ofattbart
varför han inte kränger på sig uniformen och åker iväg på
stört.

Jag är övertygad om att de skickliga och modiga talibanerna
snart skulle få honom på andra tankar. Afghanerna har inte
för inte världens bästa gerillasoldater.

Stefan Lindgren

Mysteriet med förkortningen JAIB i den blå-röd-gröna
överenskommelsen om Afghanistan har nu fått en lösning.

En uppmärksam läsare har hittat en lös bokstav - bokstaven N,
som av en olycklig slump ramlat ur gårdagens dokument.

Den borttappade bokstaven utläses NATO. Hittelön går till
den samvetsgranne folkrörelseekonomen Gunnar Johansson i
Folket i Bild/Kulturfront.

JAIB skulle ha varit JANIB och utläses Joint Afghan-Nato
Inteqal Board.

http://www.isaf.nato.int/images/stories/File/factsheets/CORRECTED.Transition%20backgrounder(1).pdf

Vad Mona och Peter gått med på är alltså att en styrelse av
representanter för Nato och Karzai-regimen som ska avgöra
när läget medger att de svenska soldaterna kan åka hem.

Stefan Lindgren

Mysteriet med förkortningen JAIB i den blå-röd-gröna
överenskommelsen om Afghanistan har nu fått en lösning.

En uppmärksam läsare har hittat en lös bokstav - bokstaven N,
som av en olycklig slump ramlat ur gårdagens dokument.

Den borttappade bokstaven utläses NATO. Hittelön går till
den samvetsgranne folkrörelseekonomen Gunnar Johansson i
Folket i Bild/Kulturfront.

JAIB skulle ha varit JANIB och utläses Joint Afghan-Nato
Inteqal Board.

http://www.isaf.nato.int/images/stories/File/factsheets/CORRECTED.Transition%20backgrounder(1).pdf

Vad Mona och Peter gått med på är alltså att en styrelse av
representanter för Nato och Karzai-regimen som ska avgöra
när läget medger att de svenska soldaterna kan åka hem.

Stefan Lindgren

Läste den blå-grön-röda AFghanistanöverenskommelsen i natt
och försökte begripa. Inte lätt. Förkortningen JAIB (Joint
Afghan Inteqal Board), som framställs som ett storts
superstyrelse för kriget, återfinns ingenstans på Internet.
Någon som har hört talas om det?

Om man försöker reda ut vad tidtabellen består i kan det
sammanfattas så här:

2011 ska ett "successivt överlämnande av säkerhetsansvar...
kunna inledas".

Ett icke mätbart och kontrollerbart mål således.

2012 är det "vår inriktning" att "kunna se konkretsa
resultat" av ansvarsöverföringen "och att den kan möjliggöra
en minskning av de stridande trupperna".

En förhoppning med andra ord.

2013 ska inget särskilt ske.

2014 är det "vår ambition" att den svenska truppens
"succesiva förändring från stridande trupp till stödjande
säkerhetsinsatser... skall vara avslutad".

Men Försvarsmakten har ju i alla år förnekat att vi är i
krig och har kallat vårt krigsdeltagande just "stödjande
säkerhetsinsats".

Som Ulf Bjereld påpekat är ju ordet ISAF uttytt just
Internationell styrka för "säkerhetsbistånd".

Översätter vi det sagda till ren svenska är det makthavarnas
"ambition" att till 2014 uppnå något som man redan 2001
försäkrade var uppfyllt. Abrakadabra...

Antingen ljög makthavarna 2001 eller också ljuger de nu.
I båda fallen måste vi misstro dem.

En av de få saker som är helt klar med överenskommelsen är att
orden "nationell suveränitet" inte nämns. FN säkerhetsråd har inlett alla
sina resolutioner med att intyga sitt engagemang för landets
oberoende.

Inte ens denna läpparnas bekännelse förmår sig de svenska
krigsanhängarna till.

Stefan Lindgren

-----------------------------------------------------------------------------

Stefan Lindgren, Fallvindsg 6, 12832 Skarpnäck

Läste den blå-grön-röda AFghanistanöverenskommelsen i natt
och försökte begripa. Inte lätt. Förkortningen JAIB (Joint
Afghan Inteqal Board), som framställs som ett storts
superstyrelse för kriget, återfinns ingenstans på Internet.
Någon som har hört talas om det?

Om man försöker reda ut vad tidtabellen består i kan det
sammanfattas så här:

2011 ska ett "successivt överlämnande av säkerhetsansvar...
kunna inledas".

Ett icke mätbart och kontrollerbart mål således.

2012 är det "vår inriktning" att "kunna se konkretsa
resultat" av ansvarsöverföringen "och att den kan möjliggöra
en minskning av de stridande trupperna".

En förhoppning med andra ord.

2013 ska inget särskilt ske.

2014 är det "vår ambition" att den svenska truppens
"succesiva förändring från stridande trupp till stödjande
säkerhetsinsatser... skall vara avslutad".

Men Försvarsmakten har ju i alla år förnekat att vi är i
krig och har kallat vårt krigsdeltagande just "stödjande
säkerhetsinsats".

Som Ulf Bjereld påpekat är ju ordet ISAF uttytt just
Internationell styrka för "säkerhetsbistånd".

Översätter vi det sagda till ren svenska är det makthavarnas
"ambition" att till 2014 uppnå något som man redan 2001
försäkrade var uppfyllt. Abrakadabra...

Antingen ljög makthavarna 2001 eller också ljuger de nu.
I båda fallen måste vi misstro dem.

En av de få saker som är helt klar med överenskommelsen är att
orden "nationell suveränitet" inte nämns. FN säkerhetsråd har inlett alla
sina resolutioner med att intyga sitt engagemang för landets
oberoende.

Inte ens denna läpparnas bekännelse förmår sig de svenska
krigsanhängarna till.

Stefan Lindgren

-----------------------------------------------------------------------------

Stefan Lindgren, Fallvindsg 6, 12832 Skarpnäck

Kl 13.15 presenterade Mona Sahlin (s), Peter Eriksson (mp)
och Fredrik Reinfeldt (m) sin "kompromiss" om Afghanistan.

Svenska trupper ska stanna i Afghanistan till 2014 - minst!
Så vari ligger kompromissen?

Reinfeldt och hans kumpaner har uppenbarligen lyckats lura
skjortan av de maktsuktande Mona och Peter.

Att utländska trupper kanske ska lämna Afghanistan 2014
är ju västvärldens officiella linje, uttryckt i den s k Kabul-
överenskommelsen.

Vad man i praktiken säger är man godtar minst 10 000 döda 
civila afghaner till och minst tusentalet stupade av de utländska
soldaterna för att genomföra sitt projekt som per definition
icke får ifrågasättas,

Mona Sahlin, vars dåliga svenska ständigt vädjar till medlidandet,
sade ut vad som kanske inte var så lämpligt: att Sverige inte ensamt
avgör när våra trupper ska bort.

Just det. Sverige går i USA/Nato:s ledband och kan därför inte säga
något bestämt om någonting.

Löftet om en civil befälhavare för den svenska styrkan från 2012
framhålls av mp som en stor seger. Den kravet är ju rent nonsens
så länge titeln inte förknippas med ett namn. Både Bush och Obama
har varit civila befälhavare för sina ockupationsarméer. Vilket
även Hitler - utan jämförelser i övrigt - var.

Enligt miljöpartiets  Peter Eriksson, vars svenska är om möjligt
ännu bluddrigare än Sahlins, ska "strategin vara färdig först 2014".

Strategin för vad då? För 2020-talet? För våra barn och barnbarns
ockupation av Afghanistan?

Reinfeldt var tvungen att ingripa och påpeka att
kompromissen "inte innebär att vi ska vara där för alltid".

Det hedrar verkligen Lars Ohly att han inte deltog i detta spektakel.
Äntligen en svensk politiker med karaktär!

I det här fallet är det en underdrift att tala om en skammens
kompromiss. Det är ingen kompromiss eftersom regeringen kan fortsätta
sitt krig oinskränkt i minst fyra år till.

Det enda man har kompromissat ihop är Mona/Peters bludder med
Fredriks distinkt formulerade lögner.


Stefan Lindgren

Kl 13.15 presenterade Mona Sahlin (s), Peter Eriksson (mp)
och Fredrik Reinfeldt (m) sin "kompromiss" om Afghanistan.

Svenska trupper ska stanna i Afghanistan till 2014 - minst!
Så vari ligger kompromissen?

Reinfeldt och hans kumpaner har uppenbarligen lyckats lura
skjortan av de maktsuktande Mona och Peter.

Att utländska trupper kanske ska lämna Afghanistan 2014
är ju västvärldens officiella linje, uttryckt i den s k Kabul-
överenskommelsen.

Vad man i praktiken säger är man godtar minst 10 000 döda 
civila afghaner till och minst tusentalet stupade av de utländska
soldaterna för att genomföra sitt projekt som per definition
icke får ifrågasättas,

Mona Sahlin, vars dåliga svenska ständigt vädjar till medlidandet,
sade ut vad som kanske inte var så lämpligt: att Sverige inte ensamt
avgör när våra trupper ska bort.

Just det. Sverige går i USA/Nato:s ledband och kan därför inte säga
något bestämt om någonting.

Löftet om en civil befälhavare för den svenska styrkan från 2012
framhålls av mp som en stor seger. Den kravet är ju rent nonsens
så länge titeln inte förknippas med ett namn. Både Bush och Obama
har varit civila befälhavare för sina ockupationsarméer. Vilket
även Hitler - utan jämförelser i övrigt - var.

Enligt miljöpartiets  Peter Eriksson, vars svenska är om möjligt
ännu bluddrigare än Sahlins, ska "strategin vara färdig först 2014".

Strategin för vad då? För 2020-talet? För våra barn och barnbarns
ockupation av Afghanistan?

Reinfeldt var tvungen att ingripa och påpeka att
kompromissen "inte innebär att vi ska vara där för alltid".

Det hedrar verkligen Lars Ohly att han inte deltog i detta spektakel.
Äntligen en svensk politiker med karaktär!

I det här fallet är det en underdrift att tala om en skammens
kompromiss. Det är ingen kompromiss eftersom regeringen kan fortsätta
sitt krig oinskränkt i minst fyra år till.

Det enda man har kompromissat ihop är Mona/Peters bludder med
Fredriks distinkt formulerade lögner.


Stefan Lindgren