Benny Andersson har i Clarté 2/09 svårt att fördra mitt "vildsinta angrepp" på Keynes.
https://florafox.com/ru/moskva-43.
Så mycket nytt var det nu inte jag hade att komma med. Min
kritik är i vart fall inte "vildare" än den Keynes elev Joan Robinson
levererade (se bl a. Ekonomisk filosofi, 1962, sv utgåva: Halmstad
1970).

Själva poängen med min artikel var inte att "angripa" Keynes (fysiskt
död sedan 1946, politiskt sedan 1970-talet), utan att påvisa
dubbelheten.

Keynes förfäktade ekonomiska idéer som ytterst gick ut på att rädda
kapitalismen ur 30-talskrisen, den dittills djupaste kris systemet
upplevt. Hans grundläggande idéer var en reaktion på den klassiska
nationalekonomins tro på att systemet alltid eftersträvade jämvikt och
självt var förmöget att återställa denna, om det skulle uppstå
störningar.

Teoretiskt var Keynes en eklektiker, som lånade vissa angreppssätt
av Marx, men utan dennes stringens och klara ställningstaganden. Och
utan att någonsin erkänna någon skuld till Marx. Keynes kallade Marx
Kapitalet "en obsolet lärobok som jag inte bara vet är vetenskapligt
felaktig utan saknar intresse eller tillämpning i den moderna världen"
(J M Keynes: A Short View of Russia 1925).

När Keynes ifrågasatte "Says lag", formulerad av den franske
ekonomen J.B.Say (1767-1832), som stipulerade att "utbud utgör
efterfrågan", och alltså utgick från att det aldrig kunde finnas
bristande efterfrågan, gick han på väl upptrampad mark.

När Keynes adepter senare gjorde matematik av "General Theory"
visade det sig att vad Keynes kommit på var Marx mervärdelära. Roy
Harrod sammanfattade Keynes syn på ekonomisk tillväxt i formeln G
(tillväxten) är lika med kvoten S/K där S stod för sparkvoten (i
praktiken investeringskvoten) och K för en kapitalkoefficient som
anger hur mycket produktionsökning varje investerad krona ger. Den
formeln är identisk med Marx modell (se bl a Bo Gustafsson: "Ekonomisk
tillväxtteori och ekonomisk historia" i Festskrift tillägnad
Karl-Gustaf Hildebrand, Uppsala 1971). Men det Marx använde för att
bevisa kapitalismens skrankor använde liberaler som Keynes till att
förlänga livet på kapitalismen.

Det hindrar inte att Keynes moderniserade ekonomiämnet. Han
visade att mycket av de viktorianska dygderna, hur bra de än var i
privatlivet, när de lyftes upp på det nationalekonomiska planet fick
katastrofala följder. I dåliga tider är sparsamhet, den främsta av
dessa dygder, bra för den enskilde men ytterst skadlig för ett lands
ekonomi som helhet.

Keynes återställde också den politiska ekonomin, återinförde
tiden i de ekonomiska resonemangen. Till skillnad från många av tidens
nationalekonomer var han mer intresserad av verkligheten än den rena
teorin.

För att ta ett exempel. Keynes argumenterade mot doktrinen
att "tullar är skadliga för det land som inför dem" (en doktrin han
själv länge trott på). I ett långt kapitel i sin "General Theory"
visade han att ett visst mått av "merkantilism" är motiverat. Inte
minst var det grunden för det brittiska imperiet. Keynes blundade med
andra ord inte för den smutsiga verkligheten "där det är så att ju mer
jag har desto mindre har du", skriver Joan Robinson (s 116).

I de åtgärder Keynes föreslog mot 30-talskrisen fanns det vissa
progressiva inslag, t ex tanken att inkomstöverföringar till sämre
ställda skikt som antogs ha hög konsumtionsbenägenhet kunde driva på
efterfrågan och produktionen. Ett omstritt ekonomiskt påstående blev
argument för en socialt rimlig politik.

Men man kan ändå inte bortse från att Keynes angrep kapitalismens
problem på en kosmetisk nivå. Hans syn på krisen som ett
tändningsproblem ("a magneto problem") gjorde honom öppen för i stort
sett vilka lösningar som helst.

Visserligen kom han från en studentmiljö där man vurmade för
pacifism, sexuell anormalitet och droger men som välanpassad
departementstjänsteman reagerade han inte när hans chefer bedrev
ohöljd krigshets.

Som "den akademiska versionen av Arthur Neville Chamberlain"
(Narindar Singh i EPW 15/10 1994) var Keynes långtifrån någon
Hitleranhängare men såg inte den principiella skillnad mellan tyska
rustningar och motorvägsbyggen och allierade rustningar och
motorvägsbyggen som Benny Andersson tycker sig se. Varför skulle a
priori Hitlers fyraårsplan vara ett "halvfeodalt hopkok", som Benny
Andersson kallar den, i jämförelse med Roosevelts New Deal?

Såväl Keynes som Roosevelt som Hitler var ute efter att rädda kapitalismen
ur den systemhotande 30-talskrisen. Att sedan den politiska
utvecklingen tvingade USA och Tyskland på kollisionskurs var delvis en
följd av tillfälligheter och ingenting som Keynes kunde veta 1936 när
han skrev sitt aningslösa förord till sin tyska utgåva.

Otto Wagener, en av Hitlers ekonomiska rådgivare
rekommenderade Keynes bok som "långt på väg mot oss, utan att vara
bekant med oss och vår ståndpunkt". (Barkai, Avraham: Das
Wirtschaftsystems des Nationalsozialismus 1977, s 55 ff).

Efterkrigstiden sägs ha blivit relativt gynnsam åtminstone delvis
tack vare utbredd tillämpning av Keynes läror. Benny Andersson
beskriver Keynes som förlösare av en klasskompromiss som gett
arbetarklassen en större del av de ökande vinsterna.

Stämmer det? Löneandelen av BNP har faktiskt sjunkit
under efterkrigstiden i USA. Keynes var ingalunda den som stod på
barrikaderna för sociala reformer. Han var den som viskade i
härskarklassens öra att arbetare som skulle strejka mot en
lönesänkning tyst skulle acceptera fallande reallöner genom inflation
(General Theory, s 9).

Arbetslösheten som skulle avskaffas med Keynes metoder
har istället varit ett mer eller mindre permanent gissel.
Arbetslösheten i USA har aldrig under något decennium efter andra
världskriget legat under ett genomsnitt på 4,5 procent, vilket är
långtifrån full sysselsättning. Det blir uppåt en halv miljard
bortkastade årsarbetsverken under efterkrigstiden - i den
kapitalistiska effektivitetens förlovade land!

Å andra sidan har efterkrigstiden medfört marginella
förbättringar för arbetarklassen, i Europa främst med olika
trygghetsystem. En del av den offentliga sektorns expansion är utan
tvekan ett resultat av arbetarrörelsens sociala reformkrav, även om de
förmånerna nu i rask takt urholkas.

Den offentliga sektorns tillväxt är emellertid något som
försiggått i alla utvecklade länder oavsett politisk regim och
återspeglar det grundläggande förhållandet att stat och kommun sysslar
med verksamheter som inte kan rationaliseras i samma grad som t ex
produktionen av Coca Cola (denna automatiska drift till offentlig
sektor kallas "Wagners lag").

I förvånansvärt liten utsträckning har vi sett praktisk
keynesianism i form underskottsfinansierade statliga
investeringsprogram. Utom på ett område: militära rustningar och krig!

Ser vi på USA kan vi konstatera att underskotten i de
offentliga finanserna är tätt kopplade till krig: första och andra
världskrigen, Vietnamkriget (1967-68 och 1970-74), första gulfkriget
1991 och sedan Afghanistan/Irakkrigen från 2002 till dags dato. Det
var för övrigt under Vietnamkriget, den 4 januari 1971, som Nixon
fällde de bevingade orden: "We are all keynesians now" (Vi är alla
keynesianer nu).

Ilsket skrev Keynes elev Joan Robinsson 1975: "De
självutnämnda keynesianerna i USA skryter om att ha övervunnit
reglerna för sunda finanser. Konsekvensen har varit att underlätta
underskottsfinansierade rustningar; det har bidragit till att hålla i
gång det kalla kriget och har främjat heta krig här och var runt
jorden." ("Essays on J M Keynes", red M Keynes 1975, s 131.)

När USA nu brottas med den värsta krisen sedan
30-talet så har man redan i föregående högkonjunktur ådragit sig de
historiskt sett största underskotten någonsin. Utrymmet för
keynesianism är uppätet av krig!

I växande utsträckning tycks krig vara det enda säkra
receptet på högkonjunktur. Förutom 20-talets fredliga högkonjunktur
har så gott som alla högkonjunkturer i USA från första världskriget
varit kopplade till krig (Richard Stajner: Krisen, Lund 1979 s 199)

Under den krigiska s k efterkrigstiden har USA:s
militäranslag ökat från 13,5 miljarder dollar per år 1949 till 78
miljarder 1971 och nu 2009 745 miljarder dollar - vilket om man
inflationsrensar siffrorna är en sexdubbling på 60 år.

Idag utgör 54 procent av statsutgifterna i USA militära
kostnader (officiellt bara 20 procent av budgeten, men då räknas
exempelvis inte räntekostnaderna för tidigare krig.
http://www.warresisters.org/pages/piechart.htm).

Keynes var förfärande liberal i synen på vilka statsutgifter
som kunde användas i kontracykliskt syfte. Att gräva hål i marken är
något han nämner flera gånger och då inte bara för att öka
"sysselsättningen utan också för den verkliga nationella utdelningen i
form av användbara varor och tjänster" (K-VII:220 Collected writings).

Han hade naturligtvis egna preferenser (ett stillsamt och vackert liv
- fattigdom och arbetslöshet var ju så fula!), men stängde aldrig
entydigt dörren för det som sedan blev den praktiska keynesianismen -
kriget!

Redan 1939 (How to Pay for the War) gick han med själ
och hjärta in för att lösa krigsfinansieringens ekonomiska problem och
föreslog former av tvångssparande som de brittiska myndigheterna
anammade. Keynes talar om militära utgifter som ett av de få
respektabla sätten att öka den totala efterfrågan. Krig och guldgruvor
framstår för honom som "av största värde och betydelse för
civilisationen", uppenbarligen för att de bidrar till en "slutlig
återhämtning" (K-VII:130).

För att få perspektiv på Keynes kan det vara lärorikt att
gå till en av hans samtida, den politiskt mer radikale ekonomen Michal
Kalecki (1899-1970). Den polskättade Kalecki utvecklade sina teorier
om konjunkturcyklerna före Keynes, som dock föraktfullt kallade
Kaleckis texter för "nästan deliriskt nonsens".

Kalecki varnade klarsynt för att full sysselsättning inte
kunde bli bestående. Hot om att få sparken skulle upphöra att fungera
som disciplinärt instrument. När det keynesianska samförståndet
gradvis upphörde på 70-talet var det en bekräftelse på Kaleckis
uppfattning. Den politiska radikaliseringen satte skräck i makthavarna.

I Frankrike noterades 150 miljoner strejkdagar i maj juni 1968, i
Italien 60 miljoner följande år medan USA toppade OECD:s
strejkstatistik 1970. (Andrew Glyn: Capitalism Unleashed,
Oxford 2007).

Så kunde man inte ha det. Kalecki förutsåg att den
gamla konjunkturcykeln skulle komma att ersättas av en "politisk
konjunkturcykel". Dvs. även om en keynesiansk krispolitik kunde
fungera skulle beslutsfattarna föredra att utlösa eller förstärka
lågkonjunkturer i avsikt att bl.a. disciplinera arbetarklassen (Se
Joan Robinson s. 122-123).

Kalecki har besannats över hövan. Keynes lever bara
kvar på krigsfinansieringens område. Den enda rejäla lösningen på
krisen riskerar än en gång att bli krig - ännu mera krig. Det är den
brutala modernitet som Hitler bara var ett tidigt förkroppsligande av.

Stefan Lindgren

Artikeln var publicerad i Clarté 3/09

Agendas reportage om kvinnornas situation i Afghanistan gav
bra belysning åt säkerhetsbluffen.

Det heter att hundra tusen utländska soldater är i
Afghanistan bl a för att befria kvinnorna.

Inget sådant har inträffat. Våldet mot kvinnor och - och små
flickor - kan rentav ha ökat.

Utan att ha hårda data kan man peka på att de stora pengar
som nu är i omlopp i knarkekonomin driver upp brudpriserna
och ökar efterfrågan på ett sätt som drabbar flickor i låga
åldrar.

Två praktikanter på Institute for War
& Peace Reporting, som finansieras
med västliga donationer och utbildar
unga afghaner till journalister, har
undersökt situationen med brudpeng i
Afghanistan. Det handlar dels om mahar
som är en traditionell symbolisk
gåva till brudens föräldrar för att visa
att brudgummen är beredd att försörja
sin nya familj och dels om walwar,
som är ett direkt brudpris och länge
har varit ett omstritt fenomen.

IWPR rapporterar att walwar i
norra Afghanistan nått 10 000 till
15 000 dollar, vilket gör det omöjligt
för många att gifta sig.

(Se Afghanistan.Nu 2/09)

Detta är naturligtvis avarter som förekommit i det afghanska
samhället tidigare, men det verkar inte ha blivit bättre - snarare
tvärtom under utländsk ockupation.

Statsminister Reinfeldt mästrade chefen för kvinnokliniken i
Herat och sa att hon underskattade vikten av militär säkerhet.
Skulle alltså Reinfeldt veta bättre än kvinnorna i
Afghanistan vilken nytta de har av utländska trupper?

Minsta eftertanke ger vid handen att våldet mot kvinnorna
huvudsakligen utspelas i hemmen, där de ofta i praktiken är
instängda.

Inga utländska arméer i världen kan sparka upp alla
afghanska dörrar och se om något våld förekommer i hemmen.

Dessutom är de ju i praktiken inriktade på helt andra saker än
att skapa säkerhets för kvinnorna. Högst på deras agenda står kampen
mot alla motståndsgrupper - och i det syftet är man beredd
att bomba ut hela byar som sklett gång på gång.

Att bekämpa våldet mot kvinnorna med bomber är en absurditet!

Det är en uppgift som kräver breda sociala och
ekonomiska angreppssätt och framför allt ett visst lugn och
stabilitet i samhället - kort sagt en fred, som trupperna inte åstadkommit.

Tvärtom!

Reinfeldts försök att avleda diskussionen till dödsstraff
var patetiskt. Det förekommer betydligt fler dödsstraff i
Afghanistan efter den utländska "befrielsen" än före.

Sverige utlämnar - som Amnesty påpekat - fångar till ett
rättsväsende som regelmässigt använder tortyr.

Hela grunden för den svenska militära närvaron syftar till
att "stödja det afghanska rättsväsendet" föll som Jerikos
murar efter den klara - och efterlängtade - trumpetstöten från
Amnesty.

De 1,4 miljarder som Reinfeldt slänger ut på knektar och vapen
skulle kunna finansiera en mångtusenhövdad armé av social-
arbetare och lärare som kunde bistå de afghanska
kvinnorna.

Stefan Lindgren

Sten Tolgfors sa i Konflikt lördag morgon att "långsiktigheten är
nyckeln" när det gäller trupperna i Afghanistan. Och beviset han
anförde är exemplet Balkan.

Kanske mer realistiskt sa Anders Fänge, SAK, att västmakterna har ett
"fönster på 4-5 år" innan hemmaopinionerna tvingar dem att dra sig
tillbaka.

Till Tolgfors resonemang finns mycket att säga:

1. Är det säkert att så mycket blivit bättre på Balkan? Vi har ett
stort problem med fördrivna serber. Albanien har förvandlats till
leksaksland för Nato och lagerlokal för stulna bilar. Bosnien är en
klientstat som till helt nyligen inte hade en enda bosnier i
regeringen. Kosovo är en utbrytarstat som bara godkänns av Natos
allierade - ett potentiellt internationellt konfliktämne.

Acceptansen för det internationella ingripandet på Balkan hade blivit
ett helt annat om det inte skett under Nato:s flagg, eftersom Nato
bedrev ett aggressionskrig mot Jugoslavien.

I själva verket började FN:s utspårning på Balkan och var ett
medvetet resultat av att Mad-Elaine Albright sparkade (bokstavligen -
på smalbenen) FN:s generalsekreterare Boutros Boutros Ghali och
sparkade ut FN från Bosnien till förmån för Nato-trupp.

2. "Långsiktigheten" Tolgfors talar om i Afghanistan saknar stöd i det
s k FN-mandatet, som uttryckligen är kortsiktigt och beviljas för ett
år i taget. Även i dokumenten från Petersbergkonferensen 2001 saknas
det stöd för snacket om "långsiktighet".

Och om man tänker efter är det just "långsiktigheten" som röjer den
nykoloniala agendan. Ockupanterna har syften som går långt utöver att
inrätta en fungerande regim i Kabul.

3. När f d ÖB Håkan Syrén talade om att stanna i Afghanistan 15 år
fick hans pressekreterare rycka ut och dementera. Vem dementerar
Tolgfors? Sverige har ingen mandat - och heller inget riksdagsbeslut -
om att vara "långsiktigt" i Afghanistan.

I sak har Tolgfors också fel om att Sveriges trupper är i Afghanistan
på inbjudan av regeringen där. De svenska trupperna är i Afghanistan
på inbjudan av Tony Blair. Inbjudan framfördes hösten 2001, innan någon
regering installerats i Kabul. Och Sveriges Björn von Sydow tackade ja.

ISAF som helhet bildades utan mandat vare sig från FN eller inbjudan
från Afghanistan. Den jästen slängdes in långt efter degen. För syns skull.

Stefan Lindgren

Av ett nyhetstelgram (http://www.usafe.af.mil/news/story.asp?id=123164775)
från den amerikanska krigsmakten 25 augusti framgår att den svenska
krigsmakten deltagit i Nato-utbildning för flygattacker i Afghanistan.

"US Trains Estonia, Sweden for Nato Air Strikes in Afghanistan" lyder
rubriken på det amerikanska telegrammet. Det kan inte råda någon
tvekan om syftet med övningen. Telegrammet återges också på Folk och
Försvars hemsida.

Av telegrammet framgår att två anställda i det estniska flygvapnet och
en svensk "kommandosoldat" (Army ranger) deltagit i en utbildning vid
Nato:s flyghögkvarter i Ramstein 17 till 21 augusti.

Svensken fick tillfälle att i simulator öva bombanfall och senare i
Grostenquin, Frankrike, följa simulerade flyganfall med riktiga A-10,
Alpha Jet, och F-16 flygplan. En viktig del av utbildningen var att gå
igenom "tester för Afghanistan", heter det. De båda estländarna och
den svenske kaptenen ska inom kort placeras i Afghanistan.

Den fråga som Sten Tolgfors nu måste svara på är: Varför tränar
Sverige flygattacker i Afghanistan tillsamamns med Nato? Hur kan
ministern hävda att Sverige inte är i krig och samtidigt låta svenska
officierare delta i utbildning som uppenbarligen siktar till en
fortsättning och utvidgning av bombkriget som så hårt drabbat
civilbefolkningen.

Stefan Lindgren

Många försvarare av Sveriges Afghanistanpolitik har i sommar
hänvisat till nödvändigheten att säkra valet i Afghanistan
med utländska trupper.

Sten Tolgfors skrev på Newsmill 3 juli 2009:

"Men viktigast av allt är att det nu hålls val i Afghanistan.
Landet har en demokratiskt utsedd regering, ett valt
parlament och president. Nästa val äger rum i augusti i år.
En central uppgift för ISAF, som Sverige ingår i, är att
tillsammans med afghansk polis och militär svara för
säkerheten kring valen och se till att de kan genomföras på
ett korrekt vis."

Det kan tycks som en logisk ståndpunkt. Men nu är valen över.
[Även om det nu tycks som att USA tänker ställa till en andra val-
omgång i oktober.]

Det måste med Tolgfors resonemang innebär att "en central
uppgift" är löst. Då borde rimligen hemkallandet av
trupperna ha kommit ett steg närmare.

Tolgfors kan telegrafera till Mazar: Uppdraget utfört. Packa
och kom hem!

Det återstår att se om Tolgfors drar den nödvändiga slutsatsen av sina '
egna resonemang eller om dessa enbart varit avsedda att slå
blå dunster i ögonen på väljarna.

Om vi backar några steg så tvingas vi konstatera att retoriken inte är ny.

När Petersbergkonferens utaförn Bonn 5 december 2001 "under
FN:s beskydd" formulerade uppgiften för Hamid Karzai
och "interimsmyndigheten" i Afghanistan och för en
internationell säkerhetsstyrka så fastslogs det att först en
"övergångsregering" skulle bildas med stöd av en loya jirgah
(traditionell församling av stamäldste). Därefter skulle
president- och parlamentsval hållas.

Beträffande de utländska trupperna slogs först och främst fast:

Deltagarna i FN-samtalen om Afghanistan erkänner att ansvaret för
att skapa säkerhet och lag och ordning i hela landet åligger
afghanerna själva.
Inte illa!

Därefter sades att en internationell säkerhetsstyrka skulle behövas
innan landets egna styrkor byggts upp tillräckligt. Läser
man hela avtalstexten framstår det närmast som att denna
säkerhetsstyrka förutsattes upphöra när "övergångsregeringen"
bildats, vilket skedde i december 2001.

Men det fanns absolut inget stöd för att de internationella
trupperna skulle kunna stanna över två presidentval (2004
och 2009) och ett parlamentsval (2005).

Och om inte trupperna hemkallas nu kan vi vara säkra
på att snart få höra argumentet att de ska övervaka
parlamentsvalen 2010.

Frågan som Tolgfors är skyldig att besvara är hur många
val som är nog. Tre, fyra, fem…

Och när är det dags att förverkliga paragaf 1 i Bihang
i Petersbergsavtalet, dvs att låta afghanerna sköta sig
själva?

Det är hög tid för Sten Tolgfors att lyssna på sin partibror
och företrädare på sin post, Anders Björck, som i TV 20 augusti sa att det
behövs "en plan för att transformera de här insatserna till
något annat", dvs truppnärvaron till en uteslutande civil
närvaro.

Svenska trupper kan inte övervaka val i Afghanistan i all evighet.
Det kommer inte att bli någon felfri demokrati av västmodell
i Afghanistan under överskådlig framtid, kan man lugn slå fast.

Svenska trupper kan inte övervaka val i alla länder med dåliga
eller bara, ska vi säga, "ovästliga" val.

Stefan Lindgren

Bilden: En interiör från USA:s fängelse i Bagram.

Den 3 juli antog OSSE:s parlamentariska församling en resolution som instiftar
23 augusti som en minnesdag för stalinismens och nazismens offer. Den
dagen år 1939 undertecknade icke-aggressionspakten mellan
Sovjetunionen och Tyskland, den s.k. Molotov-Ribbentroppakten.

Än en gång hänfaller Europabyråkratin åt lusten att avgöra historiska
frågor med politiska beslut och dekret.

Sanningen är att Molotov-Ribbentroppakten gav Sovjetunionen ett
andrum på två år som blev helt avgörande för andra världskrigets
utgång. Utan pakten skulle Europas demokratier (förvisso bristfälliga
sådana och då i de flesta fall i malpåse) varit hopplöst förlorade.

Rysslands underrättelsetjänst FSB uppmärksammar 70-årsdagen av
Molotov-Ribbentroppakten med att ge ut en dokumentsamling av
generalmajor Lev Sotskov "Baltikum och geopolitik: 1935 - 1945 " som
innehåller hittills okända dokument från den tiden.

Vad dokumenten framför allt visar var att västmakterna stödde
Sovjetunionens befrielse av Baltikum i andra världskrigets slutskede
fast de hade fullt klart för sig att dessa länder skulle komma att
införlivas med Sovjetunionen.

Sovjets Londonambassadör Majskij rapporterade 1941 att
Churchill vid ett möte hade instämt i att Sovjet 1940 varit tvingat av
omständigheterna att införliva Baltikum. "Jag är överens, man var
tvungen att göra det", ska Churchill ha sagt.

Ur ett hemligt memorandum från den amerikanske presidenten
särskilda sändebud Harry Hopkins i maj 1942 citerar Sotskov bl a
följande.

"Harry Hopkins ... sade: 'Om ryssarna vill få Baltikum efter kriget,
då kommer de att få det.' Men han trodde inte att amerikanerna tänkte
tala öppet om det."

I ett memorandum från den brittiske utrikesministern Anthony Eden
28 januari 1942 heter det:

"Från en rent strategisk synvinkel ligger det faktiskt i vårt intresse
att Ryssland återigen befäster sig i Baltikum för att bättre kunna
utmana Tysklands dominans i Östersjön".

Och i en rapport från den brittiske informationsministern Smollets
möte med den forne tjeckiske presidenten Benes 29 januari 1942 heter
det:
"När det gäller de baltiska staterna, sympatiserar jag, som
företrädare för en liten nation, givetvis med deras önskan om
självständighet. Samtidigt anser jag som realist att det är omöjligt
att förvägra en sådan stormakt som Ryssland tillträde till Östersjön
och kontroll över den. Eftersom Ryssland inte bedriver nationellt
förtryck [i Baltikum], anser jag att vi måste acceptera det faktum att
de baltiska staterna kommit under sovjetisk överhöghet."
En stor del av ryska media fördömer visserligen Molotov-Ribbentroppakten
liksom Sovjets parlament, folkkongressen, gjorde det 1989. Men
meningarna är ytterst skiftande om vad som var fel med pakten.

Michail Mjagkov vid vetenskapsakadamenins historieinstitut säger
till exempel att Molotov-Ribbentrop-pakten inte var något märkligt med
tanke på hur politiska uppgörelser, t ex västmakternas uppgörelse med
Hitler i München 1938, gjordes före andra världskriget. Han påpekar
också att de territorier som införlivades med Sovjetunionen till följd
av pakten alla hade tillhört det ryska imperiet före första
världskriget och alltså inte betraktades som ockupation av utländskt
territorium.

källa: gazeta 20/8

Stefan Lindgren

Gårdagens debatt om Afghanistan i TV1 (http://svtplay.se/t/103450/sasongstart__debatt)
visar att frågan inte längre kan sopas under mattan. Det är bra.

Men Sten Tolgfors tror tydligen att det fortfarande ska gå att lägga
locket på med grovt demagogiska argument.

De utländska trupperna är i Afghanistan för att befria kvinnorna, menade ministern. Detta är Bushs gamla argument sedan al Qaida inte längre räckte som motiv att ockupera ett helt land. (al Qaida finns inte längre i Afghanistan har general Petreaus nyligen försäkrat).

I synnerhet framhöll Tolgfors att den offentliga steningen av en kvinna på en stadion 2001 var orsak nog att invadera landet.
Det visar hur totalt okunnig ministern är. Bortsett från att händelsen var exceptionell - även för talibanerna - är ju avrättningar mer frekventa i Afghanistan idag (minst 17 avrättade 2008) än före invasionen.
Dessutom - om vi ska invadera länder som avrättar folk - får vapenvägraren Tolgfors en hel del att göra. Här en lista över länder som har fler avrättningar än Afghanistan.

Land antal avrättningar 2008
Kina Minst 5000
Iran Minst 346
Saudiarabien Minst 102
Nordkorea Minst 63
USA 37
Pakistan Minst 36
Irak Minst 34
Vietnam Minst 19

http://www.handsoffcain.info/bancadati/index.php?tipotema=arg&idtema=12000547

Om det var ministerns "Whopper Lie" nr 1 så var nr 2, den om "FN-mandatet". Regeringen har ljugit militär och allmänhet full om att trupperna i Afghanistan är ett "FN-mandat".
Mandat är latin och betyder 'uppdrag', 'anvisning', 'befallning', 'order'.

* Sverige har inte fått någon order av FN att skicka trupper.

* Det finns inga FN-trupper i Afghanistan

* FN har i sina årliga resolutioner gett sitt godkännande av att ISAF (senare även USA-koalitionen OEF, som numera i praktiken är sammanslagen med Nato-Isaf) utför vissa uppgifter på ett geografiskt område som från början var Kabul och nu omfattar hela landet. Uppgifterna handlar bl a om säkerhet och att bygga upp rättsväsendet.

Men den som beställer ett jobb av en rörmokare, som sedan går och våldtar grannfrun har knappast gett "mandat" åt denne rörmokare. FN är inte på något sätt ansvarigt för ISAF mer än i de avseenden som anges i resolutionerna.

När man talar om "FN-mandat" är det säkert många äldre som associerar till "mandatområden", som var en form av internationell förvaltning av tidigare kolonier.
Afghanistan har aldrig varit koloni (och ska inte bli det!) och mandatsystemet gick i graven när FN bildades 1945.

ISAF är ur alla synpunkter en Nato-armé. Nato-landet Storbritannien tog initiativet till styrkan, Nato har ledningen, befälet, och dess (hemliga) Rules of Engagement styr när även svenska soldater får skjuta och inte får skjuta.

Ministerns tredje "Whopper Lie" med extra allt är att ockupationstrupperna är i Afghanistan för att säkra valen. Det har vi ju nu hört i åtta år. På Petersbergkonferensen 2001 som man flitigt hänvisar till för att ge den afghanska lydregimen sken av legitimitet sades att en internationell styrka skulle övervaka valen. Sedan skulle denna återkallas.

Men trupperna stannade efter det första valet. Och efter det andra. Och det tredje. Och det fjärde...

Ministerns fjärde "Whopper Lie", en halvpounder, är att regeringen dubblar det civila biståndet och att militärkostnaden är 1 miljard.
Sanningen är att det civila biståndet i årets budget är 380 miljoner. Nästa budgetår ökar det med 200 miljoner - ingen fördubbling.
Och om man räknar med kostnaderna för de C17-plan som Sverige hyrt in sig på hos Nato är de verkliga kostnaderna för kriget inte 1 miljard utan 1,4 miljard i år.

Kvoten militärt civilt är alltså ungefär 3:1. Snacka inte bort det, Tolgfors.

Ministerns femte "Whopper Lie", en verkligt stinkande sak, vår påståendet att Afghanistan "inte är ett land". Må vara att visa amerikanska strateger i andanom har börjat stycka upp landet i mer kontrollerbara bitar, men Afghanistan är ett land. Förvisso ett av världens mest mångnationella och brokiga, vilket i sig är en kulturens och mänsklighetens seger över kolonialister och krigspatrask av Tolgfors typ.

Stefan Lindgren

PS. Begreppet "Whopper Lies" användes av Michael Moore i dennes berömda uppläxningar av Bush. En "Whopper Burger" är ett av de större objekten på hamburgerkedjan Burger King.

Se Thage G Peterson förklara med föredömlig tydlighet varför Sverige
inte ska ha trupp i Afghanistan.

http://tv4play.se/aktualitet/nyhetsmorgon?videoId=1.1147504&renderingdepartment=2.34562

I de i inledande bilderna före Thages framträdande ser man hur
en ISAF-soldat skjuter mot en gammal man på motorcykel (ev.
ett löst skott). Mannen stannar och sträcker upp händerna. Ett
klockrent exempel på hur utländska trupper trakasserar fredliga
invånare. Det är så UTLÄNDSK OCKUPATION fungerar. Det fattar inte
många svenskar. Vi har inga folkminnen av utländsk ockupation.

Det närmaste krig vi kommer i min stora Norrlandssläkt är en son till
en USA-utvandrare som stupade i Koreakriget

Thage var orubblig som en sfinx när han upprepade att ISAF är ingen
FN-trupp, inga blå baskrar.

Medan armeinspektör Berndt Grundevik upprepade regeringens linje om
att det finns "ett tydligt FN-mandat". Grundevik påstod också att
svensk trupp "inte skjuter mot byar".

Vad var då Boka-händelsen den 12 september 2006?
http://www.dn.se:13024/nyheter/sverige/svenska-soldater-i-eldstrid-i-afghanistan-1.612367

Tusentals skott avslossades mot byn och byledaren sköts ihjäl.

Och i eldstriderna nyligen på slättlandet mellan Balkh och
Mazar dödade svenskarna flera afghaner i en utdragen skottlossning på
tättbefolkat slättland.

Typiskt är att försvarsminister Sten Tolgfors inte vågade möta Thage G
utan skickade fram en militär, en tjänsteman som bara verkställer
order.

Det enda angreppet på Thage G som kanske tog lite skruv hos tittarna
var att han är så ensam om sin ståndpunkt. Nästan inga andra politiker
törs kritisera Afghanistankriget.

Thage G:s tyske kollega, CDU:s f d generalsekretare Rühe, försvarsminister
ungefär samma år som Thage sa i dagarna samma sak i Der Spiegel. Men det är klen
tröst för oss att debattens vågor går höga i flera europeiska
parlament.

Det är rätt jämnt i opinionen, försvarade sig Thage. Den som studerar
siffrorna behöver inte tvivla om att det sunda krigsmotståndet
överväger bland s och centerns väljare, och nu kanske
glädjande nog också bland piratpartiets anhängare. Kategorin män 15-24
år är ju de mest krigskritiska enligt SIFO-mätningen och det är väl
där piratpartiet har sina anhängare. Dom vill spela World of Warcraft
på nätet, inte i terrängen. En viktig skillnad.

/Stefan Lindgren

www.nyhetsbanken.se - banken som inte svindlar

SIFO-mätningen om Afghanistan är intressant läsning. Aktuellts Mats
Knutsson lyckades bara delvis träffa poängerna.

Generellt visar undersökningen att motståndet mot krigsdeltagande
stiger med växande ålder och erfarenhet. Inte så konstigt.

Men det finns ett intressant undantag. Män i åldern 15-29 år är den
grupp som uppvisar det allra största motsåndet mot krigsdeltagandet!
54 procent av alla unga män som tagit ställning säger NEJ. För kvinnor
i samma ålder är siffran 43 procent.

Detta sensationella resultat missade SVT helt. Jag tolkar det så att
unga pojkar och män som är i riskzonen att bli kanonmat har en sund
inställning som deras tio år äldre manliga kollegor redan trängt bort,
avtrubbade av cynismen i det rådande samhällsklimatet.

(Vad en cyniker är? "En människa som vet priset på allt men inte
värdet på något"/Oscar Wilde).

Men det finns andra intressanta resultat. Om man räknar om resultaten
så att man ser hur många procent av dem som har tagit ställning som
säger NEJ till krigslinjen, blir siffrorna följande:

M 42,5 %
Fp 31 %
C 59 %
KD 40 %
Mp 56 %
s 52 %
v 76 %

/Stefan Lindgren

www.nyhetsbanken.se - banken som inte svindlar

Enligt Sifo-mätning i Rapport idag är det för första gången
fler som "stöder de svenska trupperna i Afghanistan" (42 %)
än som inte gör det .

Till den nyheten kan man göra flera kommentarer varav
Rapports Knutsson gjorde några:

1. Han påpekade att partierna till 90 procent stöder
insatsen. Här finns ett "potentiellt demokratiskt problem".

2. HAn påpekade att i synnerhet s-väljarna och c:s väljare
är emot insatsen fast partierna är för den.

3. Om det händer något så kommer underlaget för insatsen att
visa sig bräckligt.

Några kommentarer till kan man göra. Dock med resrevation
för att SIFO:s frågeställningar ännu inte finns tillgängliga.

I själva verket kan Rapports undersökning tyda på MINSKAT
stöd för truppinsatsen.

I november 2008 rapporterade nämligen
Aktuellt att 53 procent stödde den svenska truppinsatsen.

Nu bara 42 %!!!! Dessutom tycks opinionen för hemkallande ha
stärkts något, från 37 till 39 procent.

I november 2008 vill 36 procent behålla antalet soldater i
dåvarande och 17 procent skicka fler soldater, medan 37 procent
ville ta hem alla soldater (9 procent tveksamma/vet ej).

Alltså ansåg 53 procent att den svenska styrkan skulle vara kvar
- i befintligt skick eller rentav större (17 procent ansåg att
truppen borde utökas).

Dagens nyhet från SVT lyder:

42 procent stöder den svenska militära insatsen enligt mätningen,
medan 39 procent anser att truppen bör dras tillbaka. En
knapp femtedel, eller 19 procent av de 1.000 tilllfrågade,
svarade vet ej eller är tveksamma.

Det är betydligt lägre än till exempel i Finland och Danmark
där nyligen genomförda undersökningar visar på kraftigt stöd
för respektive lands trupper i Afghanistan.

Männen mest positiva
Bland de telefonintervjuade var männen betydligt mer
positiva till den svenska insatsen än kvinnorna. 51 procent
av männen stöder den mot bara 33 procent bland kvinnorna.

Kraftigast är stödet bland män i åldern 30-49 år. Där ger 60 procent sitt stöd.

Stort stöd bland FP-väljare
Partipolitiskt finns störst stöd för insatsen i Afghanistan
bland Folkpartiets väljare. 66 procent är för insatsen. Bara
29 procent är emot.

Lägst stöd kan man hitta bland Centerns väljare där knappt
var tredje väljare, eller 29 procent, är för.

-Det har skett saker den senaste tiden, säger Staffan
Danielsson(C), ledamot i Försvarsutskottet. Det här är en
viktig fråga att diskutera.

Fler borgerliga för
Bland de borgerliga väljarna är stödet för en svensk
militär närvaro 48 procent medan 36 proc av det
socialistiska blockets väljare är för insatsen.

-Vi behöver ha en diskussion kring utrikespolitiska
insatser som vi gör med Försvarsmakten, säger Peter
Jonsson(S), ledmot i Försvarsutskottet. Det har ju varit en
hel del skriverier om situationen i Afghanistan, bland annat
i Aftonbladet. Vi måste föra en diskussion om vår närvaro
där.

/Stefan Lindgren

Banken som inte svindlar - www.nyhetsbanken.se!

Läs Jan Björklunds "öppna brev" till svenskarna i Afghanistan från
idag 14 augusti. Det är märkligt på många sätt.

Sen när kommunicerar det krigförande landets regering med sina
soldater via insändare i pressen?

Men det märkligaste av allt är att major Björklund - som hela tiden
törstat efter blodsutgjutelse i Afghanistan och redan 2006 särskilt krävde
att de svenska soldaterna skulle bli stridande (likt de danska,
som fått hem 22 man i liksäckar) är skolminister i Sverige, ett land
där marodörer anställer bränder i våra skolor som numera kostar över
en miljard om året. Hovsjö har tre bränder i veckan!

Vad tänker Björklund göra åt skolbränderna i Sverige! Jag har inte
hört ett ord. Ska de stoppas med mer betyg? Mer trupper i Afghanistan?

Som förälder till barn i en skola som drabbats av brandincidenter ser
jag Björklunds politiserande om Afghanistankriget som den slutliga
inkompetensförklaringen av honom som skolminister i Sverige.

Stefan Lindgren

Här följer Björklunds kria.

Öppet brev till svenskarna i Afghanistan: Ni har vårt stöd!

Nästa vecka är det presidentval i Afghanistan. Medborgarna i detta
sargade land ska i demokratiska former få välja sin främste ledare.
Detta hade inte skett utan den militära närvaron från omvärlden,
däribland svenskar, som finns i landet.

Ledande svenska vänsterpolitiker kräver att Sverige ska lämna
Afghanistan. Därför är det viktigt att upplysa om varför svenska
styrkor finns i Afghanistan.

Talibanerna styrde Afghanistan under det sena 90-talet. Flickor
förbjöds att gå i skola. De som ändå ville göra det fick frätande
syra kastat i ansiktet, så att de blev vanställda för livet.

Talibanledaren mulla Omar lierade sig med Al Qaida-ledaren Usama bin
Laden och upplät Afghanistan som träningsläger för terrorister. Detta
blev basen för många stora terrorattacker, inte minst
flygplanskapningarna den 11 september 2001.

Låt oss vara klara över en sak; om världssamfundet nu lämnar
Afghanistan överlämnar vi sannolikt landet återigen till mulla Omar
och Usama bin Laden. Kvinnor skulle återigen utsättas för det
djupaste förtryck. Oliktänkande skulle komma att stenas. Landet
skulle återigen bli bas för internationell terrorism.

Unga svenska kvinnor och män tjänstgör i Afghanistan. Den typen av
tjänstgöring är självfallet alltid riskfylld. Internationella
insatser sker alltid i riskfyllda miljöer, det är ju därför de
behövs. Styrkorna är där på mandat av FN:s säkerhetsråd, med stöd
från Afghanistans lagligt valda regering. Sverige deltar efter
begäran från världssamfundet och efter beslut i Sveriges riksdag.

Men vilken signal sänder man om man drar sig ur? Ska terrorister med
våld få stoppa demokratiska val? Ska terroristerna få bestämma?
Vänsterpartister och miljöpartister visar än en gång hur oförmögna de
skulle vara att ta ansvar i regeringsställning.

Till de unga svenska kvinnor och män som tar risker för egen del i
Afghanistan, för att hjälpa människorna i ett av världens mest
våldsutsatta och fattigaste länder, har jag ett viktigt budskap:

Ni har vårt stöd!

------------------

PS. Björklunds uppläggning är alltigenom lögnaktig. De utländska
trupperna har ju inte kommit till Afghanistan för att övervaka
presidentvalet 2009. De är ju där för att bevaka alla val och allt som rör
sig i landet de närmaste 40 åren om man får tro Storbritanniens ÖB
Richards. Sveriges förre ÖB talade mer blygsamt om 15 år.
Eftersom det var britterna som startade ISAF och inte FN
så är ju det uttalandet relevant för att bedöma syftet med
ISAFs insats.

/SL

Temat för höstens Afghanistanvecka är "En annan syn på Afghanistan". Idag måste
man fråga sig om det är vettigt Sverige för krig i Afghanistan och
satsar tre kronor på detta krig för varje krona i civilt bistånd?

Det blir filmpremiär under veckan och möten i bl a Stockholm och Göteborg.

En ny amerikansk dokumentärfilm "Rethinking Afghanistan" (http://rethinkafghanistan.com/)
kommer att premiärvisas under Afghanistanveckan 5-10 oktober, i
svensktextad version.

Filmen har sju avsnitt

1. Den militära upptrappningen i Afghanistan.
2. Destabiliseringen av Pakistan.
3. De svindlande kostnaderna för kriget.
4. Civila dödsoffer i USA:s bombkrig.
5. Afghanistans kvinnor.
6-7. har inte släppts ännu men kommer att finnas tillgängliga till veckan.

I Stockholm ser programmet ut så här preliminärt:

Måndag 18-20 Vernissage på utställning om Afghanistan. ABF-huset, Sveavägen 41,
T-bana Rådmansgatan.

Onsdag 19-21. Martin Schibbye (FiB/K:s redaktör) leder ett samtal med ungdomspolitiker om Afghanistan.

Torsdag 19-21: Iraksolidaritet ordnar i samarbete med Afghanistanveckan ett möte med USA:s
"fredsmamma" Cindy Sheehan.

Fredag kl 12: Gudrun Schyman bjuder till politisk lunch med gäster om Afghanistan. ABF-huset.

Lördag kl 12-15: * Kan Afghanistans kvinnor befrias med utländska trupper? * Hur kan vi hitta
vägen ut ur detta krig?

Några av de medverkande

Mahmooda, Kabul. Kvinnlig representant för det afghanska krigsmotståndet. Mahmooda
är aktiv i RAWA, Revolutionary Association of Afghanistan. Se
www.rawa.org

Cindy Sheehan, USA, är en amerikansk anti-irakkrigsaktivist som uppmärksammades
internationellt i augusti 2005 för sin demonstration utanför president
George W. Bushs ranch i Texas. Hennes son Casey dödades av irakiska
rebeller den 4 april 2004 i Sadr City, Bagdad. Hon kallas i media
ibland för "Fredsmamman" ("Peace Mom").
Se http://www.cindysheehanssoapbox.com

Tom Hayden, USA, är känd som en av grundarna till "Students for a Democratic
Society" på 60-talet som drev motståndet mot Vietnamkriget. Har suttit
i Kaliforniens delstatsparlament (1982-1992) och delstatens senat
(1992-2000). Han har skrivit ett antal böcker om sociala rörelser i
USA och var aktiv i president Obamas valkampanj. Det har inte hindrat
honom att starkt driva kritik av Obamas beslut
att fortsätta Bushs krig i Afghanistan
Se http://www.tomhayden.com

Ann Jones, USA. Amerikansk författarinna, fotograf och livslång aktivist för
medborgerliga rättigheter, kvinnors rättigheter och fred. Efter 9 / 11
reste hon till Afghanistan, där hon arbetat som en humanitär volontär
av och till i fyra år, erfarenheter hon samlade i boken Kabul in
Winter (2006). Nyligen har hon återbesökt Afghanistan.
http://www.annjonesonline.com/

Eva Moberg, Sverige, författare. Välkänd debattör och kolumnist med
favoritämnen som kärnkraften, krigets ursprung, människans
natur, manligt och kvinnligt, djuriskt och barnsligt, civilkurage, mannens
emancipation, EU med mera. En av initiativtagarna till uppropet i
februari 2007 för att
hemkalla de svenska trupperna från Afghanistan.

Thage G Peterson, Sverige. F d riksdagens talman, minister i olika
regeringar 1975-1998, bl.a. försvarsminister 1994-97. En av
initiativtagarna till uppropet i februari 2007
för att hemkalla de svenska trupperna från Afghanistan.

I Göteborg framträder Cindy Sheehan på lördag eftermiddag på ett möte
som anordnas av "Studenter för fred".

Besök löpande den här sidan för mer information. Affischer
(storlek 198x420 mm; (finns även utan "stockholmstexten" nedtill) kan
beställas från afghanistansolidaritet@gmx liksom en 4-färgsbroschyr om
veckan (red: Olof Rydström, ill: Robert Nyberg).

I Afghanistan.Nu nr 3/2009 presenteras de medverkande i årets
vecka utförligare. Prenumerera. 150 kr på postgiro 33 13 24-4, FAS.

Tidningen Metro har fått en ny kolumnist, Johan Norberg.

Jag ger honom en chans, tänkte jag och läste hans krönika.

Där skriver hon om avsättningen av Marianne Samuelsson, som han tycker
är okej för att hon är miljöpartist.

Sen vänder han på steken och tar Payex i försvar och menar att
företaget varit förföljt av länsstyrelsen. (En pose som dess vd också
intar.)

I själva verket har ju länsstyrelsen beviljat dispens från
strandskyddet för höga vederbörandes sommarhus, att smälla upp staket
(murar?) som privatiserar en unik strandremsa.

Naturvårdsverket har överklagat.

Sådan "förföljelse" skulle jag också vilja ha. Jag har sommarhus 1 500
meter från Dalälven.

Skämt åsido. Vad dessa galna dirrar inte fattar är att
fastighetsvärdena för ALLA kringboende inklusive de som äger
"strandtomter" sjunker när stranden "privatiseras". Åsne Seierstads
pappa, erfaren kommunalpolitiker från Oslo har många exempel på denna
effekt.

Men Johan Norberg vore nu inte en sann produkt av Timbros tankesmedja
om han inte också hade ett libertarianskt budskap.

Han citerar den kinesiska filosofen Lao Zi (som Norberg kallar Lao Tzu)
som menar att regleringar och lagar är av ondo. Ju färre ju bättre.

Men har man sagt A får man väl säga B. Daoismen som Lao Zi grundlade
propagerar icke-handlandets religion. Magi och pseudovetenskap, t.ex.
alkemi och framställandet av odödlighetselixir ingick i den mogna
daoismen.

Se där, så många ämnen för Johan Norberg att bita i. Det finns ju
gubevars ingen lag eller reglering som tvingar krönikörer att vara
rationella.

Jag ser att Johan Norberg är "senior fellow" (betyder inte "halvgammal snubbe")
vid Milton Friedmans Cato Institute.

Det bekräftar min tanke när jag läser honom: Too much and too late.
Friedmans namn kommer att för evigt förknippas med den djupaste
recessionen sedan 30-talskrisen. Han inspirerade till motorsågsmassakrer
(bokstavligen) på lagar och regleringar i USAs finansvärld och det är det
vi nu alla betalar dyrt.

Stefan Lindgren

I studio ett i går framträdde ledarskribenten från SvD Claes Arvidsson
i polemik mot Jan Guillou och försökte förklara varför "det är värt
att offra svenska liv" i Afghanistan.

Nu talade inte Arvidsson om sitt eget liv. Han är inte typen som
riskerar sitt liv för något, minst av allt några fattiga afghaners
frihet.

Han talade om unga arbetslösa svenska flickor och pojkar som ska ner
och skjuta på afghaner.

Det mest begriplig Arvidsson sa i debatten var att "70-80 % av de
civila dödsoffren står talibanerna för".

Är det sant?

Det är i högsta grad osant.

För det första finns det ingen internationell opartisk instans som
räknar de döda. Av princip räknar ingen aktör någonsin döda s k
"insurgents", "rebels", "talibans". Dom får man döda hur många som
helst av, som Finlands general Hägglund påpekat.

Men även om vi begränsar oss till obeväpnade civila som inte på något
sett hotat någon så håller inte Arvidssons påstående.

Det finns en sida på wikipedia som helt ägnas problemet civila döda.

http://en.wikipedia.org/wiki/Civilian_casualties_of_the_War_in_Afghanistan_%282001%E2%80%93present%29#Civilian_casualties_by_insurgent_forces

Där sägs det:

Overall, however, the number of direct civilian casualties that have
been attributed to insurgent forces by the available estimates remains
less than the number that have been attributed to U.S.-led airstrikes
and groundfire since 2001.

(Men totalt sett är antalet direkta civila offer som har
tillskrivits upprorsmännen mindre än det antal som har tillskrivits
USA-ledda flyg- och markstridsanfall sedan 2001. )

Sen ska man ju komma ihåg att det INTE RÅDDE KRIG i Afghanistan
innan USA kom. HELA BLODBADET måste skrivas på inkräktarnas
konto.

Stefan Lindgren

www.nyhetsbanken.se - banken som inte svindlar

Landshövdingen på Gotland avgår. Bra.

Hon särbehandlade Payex-ägaren Max Hansson i samband med ett
strandskyddsärende.

I en hemlig inspelning vid ett internt sammanträde på länsstyrelsen i
Visby säger hon:

" Max Hansson är en av våra största företagsägare. Jag tror inte att
länsstyrelsen i Västra Götaland skulle bråka särskilt mycket om
Volvochefen vill göra åtgärder i närheten av stranden", sade
Samuelsson. Samtalet sändes sedan av Radio Gotland.

Om Mats Odell medverkat till hennes avgång har han all ära av det.
Att den borgerliga regeringen luckrat upp strandskyddet är en sak.
Och att välbärgade människor passat på att krypa närmare stranden
under deras regim.

Jag kan ge många exempel. Massor med villor på Dalarö är svartbyggen.
För att ägarna tar böterna på hundratusentals kronor och räknar med
att kompisarna i kommunalhuset förhindrar rivningstvång.

Ännu mer intressant än Samuelssons naiva tro att man kan SÄGA det
många borgerliga politiker GÖR är hennes försök att göra en pudel:

- Det som jag ångrar är att jag inte lyckades få fram det som är för
mig en självklar princip: allas likhet inför lagen. Det ångrar jag att
jag inte gjorde ännu tydligare, sa Samuelsson till TT på
tisdagskvällen.

Här har vi ett kvalificerat exempel på NEWSPEAK. Det var ju JUST
hennes syn på principen om likhet inför lagen som framkom med
ovanlig tydlighet på bandinspelningen.

Heder åt radioamatören!

Stefan Lindgren