Det enda folkmord som utspelats i Indokina är det amerikanska. Som framkommit ur frisläppta handlingar från Pentagon vet vi nu att bombningarna av Kambodja var fem gånger mer omfattande än vi tidigare trott. Mera bomber släpptes över Kambodja än de allierade släppte under hela andra världskriget.

Det gör Kambodja till världens mest bombade land. (Se mera i https://trava55.ru/cvety/piony ).

Det innebär också att en betydligt större del av landets befolkningsförluster under perioden 1970-1980 måste tillskrivas USA. 600 000 bomboffer var en skattning som gjordes innan de nya bombsiffrorna frisläpptes.

Slutsatsen måste bli att just USA-bombningarna åsamkade Kambodja de största förlusterna. Ska man därför hålla rättegång över den tiden borde USA - t ex Henry Kissinger - sitta på de åklagades bänk (istället för att åtnjuta allmän aktning som innehavare av Nobels fredspris).

Vad som hände under de röda khmererna är fortfarande till stor del oklart. USA har satsat 7 miljoner dollar på att dokumentera Pol Pots påstådda folkmord (USA var dock 1980-1990 i en geopolitiskt betingad allians med resterna av Demokratiska Kampuchea - vilket inte hindrade James Baker från att 1991 slå in på den "moraliska" linjen och ta över Sovjetunionens folkmordsanklagelser mot regimen).

Undersökningarna har emellertid inte gjort någon skillnad på svältoffer, bomboffer och terroroffer. "Sådan sladdrighet är ovärdig", skriver Bob Kiernan, som är en ledande amerikansk Kambodjaforskare.

En finsk regeringsstödd studie kom fram till 1miljon omkom totalt under 1975-78 av såväl politiskt våld som svält. Det är inte omöjligt.

De rena avrättningarna som den dåvarande regimen kan ställas till ansvar för ligger troligen i intervallet mellan de 10 000 som de själva uppgett och de 150-300 000 avrättade som t ex Michael Vickery talar om. (OBS! fortfarande skattningar gjorda innan den fulla - fem gånger större - sanningen om USA-bombningarna var känd).

Den USA-styrda dokumentation har bedrivits på ett sådant sätt att det är omöjligt att avgöra hur många i massgravarna som dog på grund av bomber respektive svält och politiskt våld efter de röda khmerernas maktövertagande.

Helt klart är att Vietnam opererade i Kampuchea långt innan invasionen i december 1978. Enligt Ieng Thirth kontrollerade Vietnam i praktiken underrättelsetjänsten, ett påstående som inte utan vidare kan avvisas.

Det speciella med hela situationen var ju att Vietnams kommunistparti aldrig erkänt sin kambodjanska motsvarighet utan hade ett fixt och färdigt stats- och partigarnityr för Kambodja i reserv i Hanoi, redo att sättas in, och säkert förberedde marken för detta långt före december 1979.

De mord som inträffat under Pol Pot-regimen måste självfallet undersökas. Den franske khmertalande Kambodjakännaren Sacha Sher har ingenstans hittat några partidirektiv som tyder på att avsiktliga massmord skulle ha beordrats eller organiserats centralt.

Under alla förhållanden är termen folkmord fel av den enkla anledningen att folkmord enligt FN:s folkmordskonvention kräver en avsikt "att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp".

De nu pågående rättegångarna är ur alla synpunkter en skådeprocess, eller en "kängurudomstol" (även kallad mustang court) som engelsmännen säger:

1. De verkligt skyldiga till folkmordet i Kambodja är inte åtalade, vare sig de amerikanska ledare som bombade landet sönder och samman eller de vietnamesiska ledare som med sovjetiskt stöd invaderade Kambodja i december 1978, vilket ledde till en enorm flyktingkatastrof.

2. Man åtalar Ieng Sary för samma brott som han redan en gång prövats, dömts och benådats för, vilket strider mot alla rättsprinciper.

3. Domstolen är genomkorrupt. Enligt en rapport från UNDP måste de kambodjanska tjänstemännen betala kick-backs - mutor - till sina chefer i regeringen. Dessutom har finansiärerna (Japan, Frankrike. Storbritannien och Australien - alla länder som fört krig mot Kambodja) inte betalat ut någon klumpsumma utan väljer att betala ut domstolens pengar i portioner, för att försäkra sig om att domstolen inte blir självständig utan dömer "rätt". En åklagare har krävt att fler ska ställas inför rätta, fastän det avtalats med FN om att fem ska åtalas.

De fem är Nuon Chea, 80 år; Khieu Samphan, 78 år; Ieng Sary 85 år;Ieng Thirith 79 år samt Toul Sleng-chefen Duch, som förmåtts konvertera till kristendom av en amerikansk sekt, och förklarat sig beredd att "erkänna allt".

4. Domstolen lever inte ens i praktiska frågor upp till avtalet med FN, som föreskriver att ett av språken ska vara franska. Khieu Samphans franske försvarare Vergés har inte fått dokumenten översatta. Dessutom har domstolen uppmanat Khieu att skaffa en annan advokat, ett oerhört brott mot processreglerna.

Om Janne Josefsson hade varit ute för att ärligt belysa Kambodjas öde hade programmet sett helt annorlunda ut.


Den khmerflykting (från Lon Nol-tiden) som inbjudits till programmet hade kunnat berätta om sina smärtsamma intryck vid hemkomsten.


När han lämnade Kambodja var 70 % av ytan skog, idag är det bara 3 procent. Landet är kalhugget.


35 procent av befolkningen får mindre än 2 100 kal /dag, dvs. halvsvälter.


300 000 arbetar med sexturism - HIV-talen är bland Asiens högsta.


Trakasserier, hot, fängslanden, politiska mord är vardagsmat - men det intresserar inte längre västmedia.

Landets olja håller på att säljas ut genom korrupta koncessioner, bl a till Carl Bildts gamla samarbetspartner Lundin Oil.

Kort sagt, den som studerar dagens verklighet förstår bättre vad det var de röda khmererna försökte uträtta i tidsluckan mellan USA:s draksådd och upptakten till Vietnams inmarsch.

Angående den "ångerfulle" Gunnar Bergström sa jag i TV att den som efter 30 år vill ändra i ett avgivet vittnesmål också förlorar en del av sin trovärdighet. Varför ska vi tro på honom den här gången om vi inte skulle ha trott på honom då? Ren vittnespsykologi säger att hans ursprungliga vittnesmål har större värde än sådant han kan tänkas leverera nu - under trycket av ledarskribenter och på beställning av det statliga verket Levande Historia som finansierar honom.

Samtidigt medger han ju att det inte var något konkret som var fel med vittnesmålet från 1978. Han skrev i Aftonbladet 2006 att han verkligen såg: "glada människor och saker som man sagt inte fanns: skolor, böcker och påstått avrättade ledare vid liv… " Han rapporterade om nya hus, fabriker, skolor och bevattningskanaler. Alltsammans var sant.

Så vad hans avbön egentligen gäller är höljt i dimma. Nu vill han berätta "sin historia" skriver han till premiärminister Hun Sen. Den berättade han ju 1978. Kan Hun Sen inte läsa?

Historieprofessorn Kristian Gerner försökte i debatten framställa sig som en modererande röst. Men hans samvete är systematiskt selektivt. Terrorn i Kambodja började enligt honom inte 1970 utan först 1975, när USA var besegrat och bombningarna upphörde. Denne "forskare" i folkmord har aldrig haft ett ord av kritik av USA:s folkmord i Irak (drygt en miljon döda), så varför skulle han bli trodd om 30 år gammalt folkmord?

Han är pådrivande för en totalitär strömning i Sverige som sett till att vi nu har ett statligt verk som ska avgöra vad som är sant och osant i historiska tvistefrågor. "Forum för levande historia" har redan fastställt att de röda khmererna mördade var femte invånare - och ve den skollärare som säger emot!

Gerner är chefsideolog för denna nygamla Goebbelskonstruktion. Att 457 svenska akademiker har inlagt protest mot den kampanjhistoria han representerar är emellertid lovande.

Stefan Lindgren

Missa inte TV2-programmet "Sydafrikas val". Repris 17/4 på K-kanalen, del två sänds lörsdag 18/4 kl 21 på TV2.

Inför presidentvalet berättas historien om Sydafrika efter apartheid. Filmaren Jihan El-Tahri skildrar ett land i ständig förändring och de personer som kommer att avgöra dess framtid.

Den som följer programmet uppmärksamt ska upptäcka att det i själva verket är porträttet av ett fruktansvärt svek, hur en liten svart elit har lagt beslag på den "svarta saken" för att etablera sig som landets ledare, medan de vita sköter ekonomin som förut och den svarta folkmajorietet lever under förhållanden som är sämre än under aparteid.

Man talar i programmet om 40 procents arbetslöshet. Färra svarta domare utnämns idag än under apartheid, färre svarta barn går i skola än under apartheid.
Det sociala bostadsbyggandet som gett 3 miljoner familjer nya bostäder håller inte jämna steg med förfallet. Och alltsammans i den heliga marknadsekonomins namn. Hade man överskridit de 3 procent i budgetunderskott som Världsbanken och IMF dikterat hade situationen kunnat vara mycket bättre för de svarta i kåkstäderna.

Och framför allt hade en politik som mobiliserat landets breda massor istället för att döma dem till passivitet och besvikelse kunnat mobilisera enorma krafter i ett grundligt reformprogram. Problemet med den anglofile, piprökande Mbeki tycks inte vara ekonomisk "realism", utan tvärtom en fruktansvärd underskattning av landets ekonomiska främsta ekonomiska resurs - arbetskraften.

Bakom detta oerhörda misslyckande döljer sig ett intrikat maktspel inom ANC, där vänstern systematiskt manövrerats ut och bedragits. Chris Hani, en av de få ANC-ledare som hade kunnat göra skillnad mördades 1993 (hans mördare sitter ännu i fängelse). Jacob Zuma som snart tar över efter Mbeki har stått åtalad för korruption, svindleri, penningtvätt och skattebrott i samband med den stora vapenaffär som Sydafrika genomförde i slutet av 1990-talet, där ett antal svenska Gripenplan ingick. Totalt handlade det om nästan 800 misstänkta utbetalningar till ett sammanlagt värde av strax över 4 miljoner rand, motsvarande cirka 3,2 miljoner kronor. Zuma friades i ett separat våldtäktsmål 2006.

Och som iranske vän sa här om dagen, chockad av Naomi Kleins Sydafrikaskildring i "Chockkapitalismen":

- Först nu förstår jag någonting av fenomenet Mugabe i Zimbabwe.

Inte ANC:s väg, tycks Mugabe ha bestämt. Med hjälp av enorma budgetunderskott finansierade Mugabe exempelvis läskunnighetsprogrammet i sitt land, när de svarta i Sydafrika bara gått utför.

Ett program i Sveriges radio står ut för sin innehållsrikedom och relevans, nämligen Konflikt. Där får man höra de mest fantastiska saker - ibland upprörande. Som i dagens program där den brittiske knarkspecialisten Ivan Briscoe plötsligt säger att kokainet inte är något hot mot folkhälsan. Han verkade tycka att det uteslutande är ett problem för producentländerna.

Man undrar hur långt knarkrötan har gått? Om kokainsyndikaten kunde köpa Interpolchefen i USA varför kan de inte också köpa lite "knarkexperter" här och var, tänker jag.

Men Briscoe oroar genom att samtidigt beskriva hur hans hemstad Manchester förvandlats från industristad till en stad där man i huvudsak hänger på kaféer och krogar och där kokainet har en jättemarknad. Är det helt enkelt en framtid vi ska vänja oss vid, att relativt välsituerad medelklassungdom regelbundet tar kokain på kaféer och restauranger? Så fan heller - hellre tar jag mig ett skott för pannan. Knarkfri! Så tänker jag.

Andra tänker annorlunda. Hur tänker exempelvis nye Nato-chefen Fogh-Rasmussen? Han vet att Danmark har blivit en av Europas stora kokainmarknader. Han leder ett krig i Afghanistan som sägs vara riktat mot bl a knarket, men som lett till en våldsam ökning av heroinproduktionen.

Finns det saker vi vanliga dödliga inte vet här - media skriver uteslutande om Afghanistanknarket, men får man tro konflikt är det i första hand kokainet från Latinamerika som väller in - och det beskrivs som "ofarligt".

Plats för undersökande journalistik, kort sagt. En svensk knarkföreläsare jag talade med tyckte att "heroinet är värst", fast salig Nils Bejerot alltid sa att allt knark är av djävulen. Den som börjar gradera knarkslagen öppnar i detsamma ett kryphål för knarkets advokater.

Men i fallet kokain behövs inga förbannelser. Det räcker med att läsa wikipedias engelska upplaga, avsnittet kroniska följder:

Chronic cocaine intake causes brain cells to adapt functionally to strong imbalances of transmitter levels in order to compensate extremes. Thus, receptors disappear from the cell surface or reappear on it, resulting more or less in an "off" or "working mode" respectively, or they change their susceptibility for binding partners (ligands) – mechanisms called down-/upregulation. However, studies suggest cocaine abusers do not show normal age-related loss of striatal DAT sites, suggesting cocaine has neuroprotective properties for dopamine neurons.^[57] The experience of insatiable hunger, aches, insomnia/oversleeping, lethargy, and persistent runny nose are often described as very unpleasant. Depression with suicidal ideation may develop in very heavy users. Finally, a loss of vesicular monoamine transporters, neurofilament proteins, and other morphological changes appear to indicate a long term damage of dopamine neurons. All these effects contribute a rise in tolerance thus requiring a larger dosage to achieve the same effect.

The lack of normal amounts of serotonin and dopamine in the brain is the cause of the dysphoria and depression felt after the initial high. Physical withdrawal is not dangerous, and is in fact restorative. The diagnostic criteria for cocaine withdrawal are characterized by a dysphoric mood, fatigue, unpleasant dreams, insomnia or hypersomnia, erectile dysfunction, increased appetite, psychomotor retardation or agitation, and anxiety.

Physical side effects from chronic smoking of cocaine include hemoptysis, bronchospasm, pruritus, fever, diffuse alveolar infiltrates without effusions, pulmonary and systemic eosinophilia, chest pain, lung trauma, sore throat, asthma, hoarse voice, dyspnea (shortness of breath), and an aching, flu-like syndrome. A common but untrue belief is that the smoking of cocaine chemically breaks down tooth enamel and causes tooth decay. However, cocaine does often cause involuntary tooth grinding, known as bruxism, which can deteriorate tooth enamel and lead to gingivitis.^[58]

Chronic intranasal usage can degrade the cartilage separating the nostrils (the septum nasi), leading eventually to its complete disappearance. Due to the absorption of the cocaine from cocaine hydrochloride, the remaining hydrochloride forms a dilute hydrochloric acid.^[59]

Cocaine may also greatly increase this risk of developing rare autoimmune or connective tissue diseases such as lupus, Goodpasture's disease, vasculitis, glomerulonephritis, Stevens-Johnson syndrome and other diseases.^{[60][61][62][63]} It can also cause a wide array of kidney diseases and renal failure.^[64][65] While these conditions are normally found in chronic use they can also be caused by short term exposure in susceptible individuals.

Cocaine abuse doubles both the risks of hemorrhagic and ischemic strokes^[66], as well as increases the risk of other infarctions, such as myocardial infarction.^[67]

Years after the abuse has ended, many ex-abusers report a noticeably reduced attention span.

I tidningen Fokus läser jag apropå "Jan Myrdals stora pris Leninpriset":

"– Är det här ett skämt? säger Jenny Lindahl Persson och skrattar.

Vänsterpartiets informationschef har inte hört talas om Leninpriset. Efter en snabb förklaring konstaterar hon att upplägget för priset låter »rätt kasst«.

– Det som ger taskig bismak är att man vet vem Jan Myrdal är och vilka ruttna åsikter han har. Han försöker göra en dygd av att ha åsikter som inte är populära, till exempel att skriva skit om homosexuella. Det här känns som en liknande grej, säger hon....
Jenny Lindahl Persson tycker att det har skett en förskjutning kring vilka ord som går att använda inom politiken.

– Det som var användbara begrepp för 10–20 år sedan är inte det i dag. Kommunism är ett exempel på ett ord som har blivit obrukbart."
Ändå skapade Jenny Lindahl Persson själv rabalder när hon 1998, som ordförande för Ung Vänster, sa i ett P1-program att det var 'lite väl hysteriskt' att beskriva Lenin som en av världshistoriens största massmördare."

Det behövdes alltså inte mer än 10 år för att fräcka, arga Jenny skulle förvandlas till ängslig parlamentariker. Förutom att hon pinkar på sina egna gamla åsikter, så tycks hon - blygsamhet och självinsikt är inte v-parlamentarikernas starka sida - tro att den utomparlamentariska vänstern, den riktiga vänstern, automatiskt ska rätta sig efter den parlamentariska (inte särskilt) vänstern. Dvs. de ska godkänna "uppläggen". Påhoppet på Jan Myrdal för att vara homofob är snuskigt - för alla som känner till att Jan Myrdal liksom Clarté redan från 40-talet och framåt försvarat de homosexuella mot förföljelser och krävt att all diskriminering ska upphöra. Slappt går Lindahl Persson på vad som sägs i spalterna i stället för att kolla.

Men så till sakfrågan, har "kommunism" blivit ett oanvändbart ord. Visst skulle man väl kunna kalla kommunismen något annat, ett noaord som t ex "fuku" (förbannade vare alla förtryckare! se Jevtusjenkos diktsamling med samma namn).

Men vad hjälper det? Alla vet ju ändå vad du menar. Det är ju inte ordet varg vi är rädda för utan för att vargen ska äta upp Rödluvan. Dvs. somliga fruktar kommunismen för att den innebär exproriering av exproriatörerna, ett slut på alla profiter och lönsamma krig etc. Dvs. sedan vi som gillar innehållet dumpat ordet kommer vi också att tvingas dumpa innehållet.

Om man ska dumpa ordet "kommunism" bör det väl i så fall vara en ömsesidig process. Kommunisthatet florerar som aldrig förr (vi har professorer i kommunisthat som K Gerner och hela statliga verk som "Levande Historia"), och finns det då inga som kan upplysa om begreppets verkliga innebörd blir ju lätt allmänheten vilseförd, eller hur?

Peter Englunds angrepp på Mattias Gardell är ovärdigt. Man får väl ändå utgå från att Gardell har lika lite ansvar för “Jan Myrdals stora pris Leninpriset” som Le Clezio har för Peter Englunds själsliv bara för att han fått Nobelpriset.

En sak jag uppskattade med den förre akademisekreteraren var att han kunde medge att han haft fel. Jag blev väldigt överraskad när han bara la sig i en diskussion om huruvida Kuznetsovs bok "Babij Jar" var falsk eller äkta, för att uttrycka det kort. Han hade uppfattat att boken var ett falsifikat och använt det som ett exempel utan att kolla.

Jag tvivlar på att Peter Englund har samma intellektuella heder. Han var ute efter en billig poäng och in väller hundratals jublande kommentarer på hans hemsida. Det ligger ju också i traditionen att akademisekreterare vill ha devot jubel. Men det är illa för svenskt intellektuellt liv. Vi bör påminna oss skälen till att Jean Paul Sartre tackade nej till Akademin, liksom att Ivar Lo-Johansson gjorde det redan innan hans namn kom på någon pristapet.

Lämna Mattias Gardell i fred, han gör en enorm nytta med sina böcker, senast om Tortyren.
Vad gäller Lenin och Pol Pot kan man ju diskutera i sak, men det vill ju inte Englund. Se https://florafox.com/kz/astana