anledning av frågan om oöverensstämmelsen mellan dröm och verklighet.

 — Min dröm kan gå förbi händelsernas naturliga förlopp eller

den kan slå in på fullständigt andra vägar, vägar som händelsernas
naturliga förlopp aldrig kan gå, I det första fallet är drömmen inte farlig;

den kan t. o. m. stödja och stärka den arbetande människans energi...

I sådana drömmar är det ingenting som skadar eller förlamar arbetskraften.

Det är t. o. m. alldeles tvärtom. Om en människa alls inte har

någon förmåga att drömma på detta sätt, om hon inte nu och då

kunde ila i förväg och i sin fantasi se en enhetlig och fulländad

bild av det verk, som endast börjar utformas under hennes händer,

så kan jag absolut inte föreställa mig vilken drivkraft som skulle

tvinga människan att gripa sig an rned omfattande och tröttande arbeten

på konstens, vetenskapens och det praktiska livets områden

och föra dem till slut...

Oöverensstämmelsen mellan dröm och verklighet gör ingen skada,

bara den drömmande allvarligt tror på sin dröm, om han uppmärksamt

iakttar livet, jämför sina iakttagelser med sina luftslott och överhuvud

arbetar samvetsgrant på att förverkliga sin fantasi. Om det bara finnes

en eller annan beröringspunkt mellan drömmen och livet, så är allt i sin ordning."

I Svenska Dagbladet 22/5 skriver Marianne Jeffmar:
"Tack, bokförlaget Tranan och tack, översättaren
Stefan Lindgren för en vacker liten bok med två av Gogols
berättelser plus informativt förord!

Den hittills till svenska oöversatta Det förlorade brevet
ingick i samlingen Kvällar på en gård nära floden Dikanka
medan Kappan, som handlar om en fattig statstjänstemans
längtan efter en ny slängkappa, för länge sedan nått
klassikerstatus.

Det märkliga är att den fortfarande känns rykande aktuell.
Statens regelverk håller på att bryta samman, den ena
"betydande personen" styr över den andra, alla är på
sammanträde eller sover och ingen hyser längre respekt för
ett "heligt namn".

En liten undran bara: varför har översättaren behållit det
ryska ordet "kapott"? En nattrock är väl vad det är fråga om?"

                                         * * *

Min kommentar: Enligt Nordisk familjebok är kapott en "grov soldatkappa,
långkappa med kapuschong, fruntimmers-regnkappa".

Tänk hur ordens betydelse flyger och far.

"Gogol" betyder knipa (se bilden). Visst finns det någon likhet
med författaren...som först vid 12 års ålder fick efternamnet
Gogol.

Ungefär som mellan ett lodjur och det tillnamn
Ivar Johansson tog sig. Lodjuret Ivar ritade han på en lagårdsdörr
i barndomen. Teckningen sitter fortfarande kvar, men jag säger inte
var.

Stefan Lindgren

Ryska soldater marscherar med plakat "Hitler - befriaren".
Någonstans i Östeuropa under de sista krigsmånaderna. De
leddes av general Vlasov, en "osedvanligt bildad" karl, enligt
Svetlana Aleksievitj.


25 maj svarade Stefan Lindgren i GP på Svetlana
Aleskievitjs artikel av den 20 maj. Tidigare inlägg 9 och
17 maj.
***
Jag minns att jag och Svetlana Aleksievitj en sommardag 1998
promenerade i det gamla Sigtuna. Girigt insöp hon atmosfären i ett
1500-talshus.

- Sådana hus har vi inte i Vitryssland, sa hon. Allt förstördes av kriget.
Hitler trupper förintade över fem tusen tätorter i Vitryssland. 628
byar brändes ned.

Idag, 12 år senare, anlägger Svetlana Aleksievitj ett helt nytt perspektiv
på kriget. Allt, nästan allt, tycks nu Stalins och det egna
fosterlandets - "den elaka styvmoderns" - fel. Aleksievitj
ser ett försonande skimmer över Rysslands potentielle
Quisling, "den osedvanligt bildade" general Vlasov. Och
minsann, påminner Aleksievitj, på tyskarnas tid hade man
"kött på bordet" i vitryska hem.

Rysslands högsta domstol vägrade i ett utslag 2001 att fria
Vlasov från domen för förräderi, men små inflytelserika
grupper driver en linje som ytterst leder till slutsatsen
att det hade varit bäst om tyskarna segrade.

Många av Aleksievitjs uppseendeväckande påståenden är
hämtade ur lika slarviga som sensationshungriga nytolkningar
som utkommit i Ryssland på senare år. T ex påståendet att
bara fyra män av hundra av hennes fars generation skulle ha
överlevt kriget. Tar vi sovjetiska män födda 1919-23 så var
de 8,6 miljoner före kriget och 5,05 miljoner efter kriget.

Att drygt två av fem män försvann i kriget är illa nog, så
varför komma med fantastiska påståenden för att styrka
bilden av en armé som enligt Aleksievitj bara kunde drivas
till fronten av miljontals bödlar?

Dessvärre faller sådana omvärderingar in i ett större mönster.
I Ukraina och Baltikum hedras idag nationalister som
samarbetade med Hitler och deltog i antisemitiska pogromer.

Och man behöver inte botanisera länge på Internet eller i
den aktuella bokfloden att den gängse uppfattningen idag är
att sovjetkommunismen i grund och botten var det större onda
i andra världskrigets maktkamp. Medan folkutrotningen riktad
mot de slaviska folken är praktiskt taget bortglömd, påminns
vi ideligen om det tyska folkets lidanden - och hela
Östeuropas lidande under vad Aleksievitj kallar "röd fascism".

En orsak till att ett växande antal i öst köper den nya,
upp-och-nervända historia om andra världskriget är att
segrarna idag mest liknar förlorare. Livet i det besegrade
Tyskland idag ter sig oändligt mycket mer välordnat och
tryggt än i det "segrande" forna Sovjetunionen.
Genomsnittstysken tjänar 3-4 gånger mer än vitryssen.

Vad få vet är att Tyskland, trots de allierades omfattande
och grymma bombningar, var ett rikare land vid krigsslutet
än när kriget började. Den tyska stålindustrin förlorade
inte mer än ett par masugnar och bara ett valsverk stoppades
helt. Industrins anläggningsvärde i det västtyska området
var efter kriget betydligt större än det hade varit 1935.

Västsidan har dessutom under hela det kalla kriget
och därefter envist talat om för sovjetfolken att deras
seger var obetydlig. De f d sovjetiska slavarbetarna i
Tyskland fick vänta i mer än 50 år på skadestånd. När det
kom levde bara några få tusen av de 14 miljoner slavar som
byggde upp Tysklands industri.

Svetlana Aleksievitj är naturligtvis i sin fulla rätt att
påvisa defekter i den tidigare historieskrivningen i öst.
Men hon verkar förvånansvärt obekymrad om balansen.

Är det verkligen Aleksievitjs svartmålning av
Sovjetunionens stora fosterländska krig vi vill skicka
vidare till det uppväxande släktet? Eller finner vi mer
sanning i de berättelser om sovjetsoldaternas
själuppoffrande idealism som Svetlana Aleksievitj ägnade
sina första böcker åt?

Stefan Lindgren

Följande inlägg hade jag infört i Göteborgsposten 17 maj som
svar till Svetlana Aleksievitj.
20 maj har hon i sin tur inne ett svar som dock bara finns
att läsa i papperstidningen.
I Göteborgs-Posten 9 maj - den sovjetiska segerdagen -
skriver den vitryska författarinnan Svetlana Aleksievitj om
det officiella ryska segerfirandets svarta fläckar:
"Vi tiger om tragedin med Vlasovs armé, som fortfarande ligger och ruttnar
i de ryska kärren och ännu inte har blivit begravd. Det är
hämnden för att den vågade vända sina vapen mot Stalins
diktatur. Vi tiger om att Stalin hjälpte Hitler att komma
till makten, sedan han förbjudit de tyska kommunisterna att
gå i koalition med socialdemokraterna - eftersom fascisterna
var våra vänner och socialdemokraterna våra fiender innan
kriget. Och vi tiger om den judiska tragedin."

Eftersom jag själv översatt delar av Svetlana Aleksievitjs två
böcker om andra världskriget ("Förförda av döden", finns på
www.bokborsen.se) och blev starkt berörd av hennes
skildringar av kvinnornas och barnens roll i
partisanrörelsens starkaste fäste, Vitryssland, är det med
en viss känsla av besvikelse jag läser hennes krönika på
segerdagen.

Jag konstaterar att tendensen att revidera synen på andra
världskriget, som gjort djupa insteg i det "nya" Ryssland,
nått Svetlana Alkesievitj. Idag är det förmodligen lättare
för en ung ryss att hitta böcker som framställer general
Vlasov som ett offer för Stalins blodtörstighet än som en
överlöpare till Hitler och en förrädare. Bl a har Moskvas f
d borgmästare Gavriil Popov skrivit en inkännande bok om
Vlasovs "tragiska" öde. Vlasovs anhängare arbetar
målmedvetet för en rehabilitering.

Aleksievitjs beskrivning av att Vlasov "vågade vända vapnen
mot Stalin" är djupt felaktig. Han omringades och
tillfångatogs av tyskarna, men sökte rädda sig genom att
göra sig nyttig för Hitlerregimen.
Vlasov valde att gå med Hitler i kampen mot sovjetfolken.
Soldaterna i den ryska "befrielsearmé" på 23 000 man han
satte upp i Tyskland var till stor del lägerfångar som
famlade efter sista chansen att förlänga sina liv en smula.

Den enda strid Vlasovarmén deltog i var i striden vid Oder i
november 1944, sedan flydde den söderut. I krigsslutet gav
sig Vlasov till amerikanarna som 12 maj 1945 lämnade ut
honom till sovjettrupper i Österrike. 1 augusti 1946 hängdes
Vlasov och 12 av hans män i Moskva.

Myten om att Vlasov "egentligen" var lika mycket antinazist
som antistalinist byggs som regel på de försiktiga
deklarationer han och hans armé avgav under det sista
krigsåret, bl a det s k Pragmanifestet i november 1944 som
tillrättalagts för att underlätta en övergång till de
västallierade..

Men det kan inte råda någon tvekan om att Vlasov ställt
sig till Hitlertysklands förfogande och därmed gjorde sig
till verktyg för dess program, inklusive judeutrotningen. I
tidskriften "Parizjnij vestnik" nr 51 refereras ett tal
general Vlasov tal höll i Riga där han slog fast att "I det
nya Ryssland finns ingen plats för judar" och han lovade att
efter "befrielsen" skulle Ryssland "rensas från judar".

Som Aleksievitj skriver fanns det minst fem miljoner
judar i Sovjetunionen vid krigsutbrottet.

Jag kan inte se annat än att alla försök att rehabilitera
Vlasov står i direkt motsats till vad Svetlana Aleksievitj
skriver om att bredda och fördjupa historieskrivningen om
motståndsrörelsen mot Hitlertysklands folkutrotning i öst.

Men jag håller helt och hållet med Svetlana Aleksievitj
om att bilden av andra världskriget inte får bestämmas av
några politikers diktat. Endast en vaksam och kunnig
allmänhet kan förhindra rehabilitering av nazistiska
krigsförbrytare och ett utsuddande av andra världskriget
hjältar.

Stefan Lindgren

Bilden: general Vlasov i talarstolen. Svetlana Aleksievitj
vill nu att vi ska tro att han var ute i de bästa syften,
att befria ryssarna från den onde Stalin.
Bilden är hämtad ur en rysk dokumentärfilm:
http://rutube.ru/tracks/1334814.html

Har den röd-gröna opposition sålt ut löntagarnas intressen i
sjukförsäkringsfrågan genom att komma överens med regeringen
om att avföra den från valrörelsen och tillsätta en utredning
(se kommittédirektiv 2010:48)?
Den frågan måste man ställa sig eftersom det blivit
knäpptyst om sjukförsäkringarna.

När sjukfrånvaron 1997-2002 ökade snabbt fick vi veta från
mångtaliga ledarsidor att svenskarna var lata och fuskade
alltmera.

Idag kan de förklaringarna helt avskrivas som borgerlig
propaganda.

Ta dig tid att titta på debatten mellan bl a Björn Johnson,
Jan Ryd och Hanne Kjöller på
http://bambuser.com/channel/mah_skiften/broadcast/556162

Björn Johnsons ståndpunkter kan läsas i en färsk bok och t.ex på
http://www.tcotidningen.se/bjorn-johnson-hard-debatt-om-sjukfusk-ledde-fram-till-fel-beslut

Bland annat visar han att 80 procent av ökningen berodde på
långa sjukskrivningar och bara en liten del på utbrändhet
(3 %) och stress (12-14%).

Kostnaderna för sjukförsäkringen i procent av BNP var lägre
under "sjukförsäkringstoppen" än den var i början av
90-taklet. Sjukförsäkringen har i stort sett alltid gått med
plus. Inget hot mot statens ekonomi alltså.

Mest upplysande i debatten är inläggen från utredaren Jan
Rydh. Han visar entydigt att ökningen 1997-2002 framför allt
berodde på ökade långa sjukskrivningar bland kvinnor 50+ i
kommun och landsting. Stabila kvinnor som plötsligt ansåg
sig sjuka. Fram till 90-talet hade män och kvinnor varit lika
mycket sjukskrivna, men sen drar kvinnorna ifrån. Kvinnor
har idag dubbelt så stor sjukfrånvaro som män.

Genom en jämförelse med den privata sektorn härledde så Ryd
att det måste vara förändringar på arbetsplatserna som
utlöst den ökade sjukskrivningen. Det är således där
åtgärderna - och forskningen - borde sättas in.

Det budskapet går stick i stäv med Hanne Kjöllers som kort
kan sammanfattas: tagelskjorta på.

I debatten framhöll hon Micke Andersson, armlös och benlös,
som har två heltidsjobb som ett föredöme.

Ett praktexempel på hur gammal moralism kommer till heders
igen. Alla som har åtminstone en arm eller ett ben kvar och
är sjukskrivna ska skämmas.

Stefan Lindgren

Det var en kylig natt den 17 januari 1961 i Katanga, den rika
kopparprovinsen i f d Belgiska Kongo. En öppen plats på den mörka
savannen lystes upp av sökarljusen från polisbilar. En fånge leddes i
armen ut i gläntan av en belgisk polisofficer. Fången var Patrice
Lumumba, en folkvald premiärminister i Republiken Kongo som just hade
störtats i en militärkupp.

Lumumba var trött, hade torterats i timmar,
ja dagar. En exekutionspatrull beväpnad med belgiska FAL- och
Vignerongevär stod redo, medan 20 poldater, polismän, belgiska
officerare och Katangaministrar tysta bevittnade när en belgisk kapten,
Julien Gat, gav order att skjuta och Lumumba och två av hans f d
ministrar sjönk till marken.

Sociologen Ludo De Witte fick i slutet av 90-talet möjlighet att studera
telegramtrafiken mellan FN och den belgiska regeringen. I två böcker
("Crisis in the Congo", 1996, och "L'Assassinat de Lumumba", editions
Karthala, Paris, 1999) kunde han konstatera att den krist-demokratiska
regeringen Eyskens (1960-61) åtminstone uppmuntrat mordet på Lumumba och
att FN-trupperna i Kongo var "medskyldiga genom försummelse".

I ett dokument som den belgiske ministern för Afrika, Harold Aspremont
Lynden skrev i oktober 1960 hette det uttryckligen: "Huvudmålet som
måste uppnås i Kongos, Katangas och Belgiens intresse är helt klart den
slutliga elimineringen av Lumumba".

De 8 000 telegrammen mellan FN och Belgien visar att utbrytarstaten
Katanga i Kongos mest kopparrika delar ingalunda var ett spontant påfund,
utan uppfanns av Belgien. Det var i Bryssel som utelämnandet av den
fängslade Lumumba från ett kongolesiskt arméfängelse till det laglösa
Katanga arrangerades. Överflyttningen skedde med en belgisk DC 4. När
fången kom fram till Elisabethville (Lubumbashi) stod det sex svenska
FN-soldater på flygplatsen med order att inte ingripa för att rädda
Lumumba.

Lugubra detaljer om tortyr och syrabad gör De Wittes böcker till
skakande läsning. Det visar sig nämligen att en belgisk polischef, Gerad
Soete, senare grävde upp Lumumba kropp och förintade den i ett syrabad
för att undanröja bevis. Soete medgav i belgisk TV i fjol att han
behållit två av Lumumbas tänder, men senare kastat dem i Nordsjön.

Belgiens syfte med hela operationen som gick under täcknamnet
"Barracuda" var uppenbart. Kongo är så rikt på mineraler att en geolog
beskrivit landet som en "geologisk skandal": kobolt, kadmium, guld,
silver, zink, mangan, tenn, germanium, uran, radium, bauxit, järn, kol
och 90 procent av världens små industridiamanter.

Följden av mordet på Lumumba var att Mobutus kleptokrati höll
landet vidöppet för belgiska, franska och amerikanska företag i 30 år.
Landet tjänade också som ett bålverk mot självständighetsrörelser i
övriga Afrika.

Vilken skuld bar Dag Hammarskjöld? Antagligen en rätt stor,
även om hans familjs eventuella aktieposter i koppargruvorna
var en försumbar faktor. I vart fall finns ingen anledning att förhärliga
honom. Inte ens om han hade varit socialdemokrat, vilket han aldrig
var.

Stefan Lindgren

Anders Davidson skriver i "Efter arbetet" angående Skånesossarnas beslut
att kräva trupperna hem från Afghanistan:
"Skånes socialdemokrater återupprättar den internationalism som Olof
Palme och tidigare Dag Hammarskjöld stod för. Det är alliansfriheten
och FN-linjen, inte någon vag Vänsterpartilinje."
Jag tar mig för pannan.

Men det är kanske en åldersfråga. Vi som
upplevde Kongokrisen skulle aldrig uttryckt oss så om Hunger... förlåt
det var pappan, Hammarskjöld.

På www.socialisten.se hittar jag följande sammanfattning:

"För de som tror att det vore bättre om en 'mer neutral' allians, FN,
basade för trupperna i Afghanistan måste man dra upp den jobbiga
episoden vid Kongos självständighet 1961. Då forna kolonialmakten
Belgien av rädsla för att förlora sitt inflytande ockuperade mineralrika
Katangaprovinsen gjorde premiärminister Lumumba det ödesdigra misstaget
att be FN om hjälp. USA såg tillfället att intervenera och röstade i
säkerhetsrådet för att skicka FN-soldater. Den svenske FN-ordföranden
Dag Hammarskjöld spelade en nyckelroll i den imperialistiska
interventionen. Han tillhörde en av de familjer som hade intressen i
Afrika, t ex LAMCO-gruvan i Liberia. När blivande diktatorn Mobutu tog
makten i en militärkupp förbjöd Hammarskjöld FN-soldater från Ghana att
skydda Lumumba. Efter att Lumumba hade infångats stod svenska
FN-soldater och tittade på vid Katangas flygplats när han blev
misshandlad. Kort efteråt torterades och mördades Lumumba1. Denna
historia är värd att tänka på när det uppdagas att en svensk
överbefälhavare tigit ner franska soldaters tortyr av kongoleser under
insatsen i Kongo 2003."

Det är ingen tvekan om att Dag Hammarskjöld gick imperialisternas
ärenden.

Det gjorde väl i viss mån Olof Palme också men han hade kurage nog att
orientera sig mot en självständig linje under Vietnamkriget.

Det är för övrigt helt ojämförbara storheter. Hammarskjöld hade inte ens
socialdemokratiskt bekvämlighetsflagg utan var öppet konservativ.
Sen tycker jag inte kritiken mot vänsterpartiet är rättvis - i synnerhet
inte i en artikel som förhärligar Hammarskjöld.

Vänsterpartiet har gång på gång klargjort att de svenska trupperna ska
hem - det är inte att ta miste på. Partiet förtjänar beröm och inte
misstänkliggöranden för att ha hållit emot det enorma trycket i
Afghanistanfrågan.

Mycket är det Lars Ohlys personliga förtjänst. Han kan vara suddig i
många frågor, men att trupperna ska ut verkar han solklart övertygad
om.

En helt annan fråga är vad som händer i en koalitionsregering med
socialdemokraterna. Utredning - ja det är ju så man vanligen byter fot i
Sverige.

Jag är också klar över att en röst på v riskerar att bli en röst på s,
men det är ju så parlamentarismen ser ut. I Storbritannien just nu är
det valets förlorare som i ensamt majestät avgör vem som är valets vinnare.
Det kallas parlamentarisk demokrati.

Men jag håller men om att det är ynkligt att inte de svenska
socialdemokraterna kan säga mer i denna fråga, när sossar i Tyskland,
Danmark, Holland, Belgien, Irland osv tagit hård strid för att ta hem
trupperna.

Om de åtminstone kunde säga lika mycket som Obama, dvs. att
tillbakadragandet ska börja senast juli 2011.

Men det till och med förnekar Mona Sahlin i en Flamman-intervju att
Obama har sagt.

Som Pierre Schori har påpekat använder man Bush-argument som Obama för
länge sedan övergivit.

Stefan Lindgren

Den före detta FNL-aren och Pol Pot-aktivisten Annika
Ström-Melin har fullt sjå att bevisa för borgerskapet att
hon blivit en duglig soldat i det globala korståget för
democracy och women rights (utom i Saudiarabien).

Nu kräver hon "tuffa sanktioner" mot Iran som vägrar gå på
tå för USA och yrkar på sin rätt enligt ickespridningsfördraget
att "utan diskriminering" utveckla "forskning, produktion
och användning av kärnenergi för fredliga syften".
Det står inget i NPT om att uranet först ska skickas till
Ryssland, sedan till Frankrike, vilket antagligen berövar
Iran mycket av den ekonomiska nyttan. Nej, det är ett
"generöst" erbjudande av kärnvapenklubben, enligt
Ström-Melin.

Inte med ett ord berör hon det faktum att president Obama
6 april uttalade ett hot om en kärnvapenattack mot Iran och
Nordkorea [http://www.globalresearch.ca/index.php?context=va&aid
= 18620].

Hon ser inte heller mönstret som går igen från Irakkriget,
hur USA först hojtar om massförstörelsevapen, inleder en
sanktionsprocess och i ett lägligt tillfälle utlöser krig
som kan säljas in som en logisk fortsättning av
sanktionerna.

Detsamma gäller Afghanistan. Invasionen av Afghanistan 2001
föregicks av en lång rad FN-sanktioner som i praktiken
stoppade allt bistånd till landet och normala transporter.

Det är sant att det finns sidor av Irans politik man kan
ogilla. Personligen ogillar jag främst hur Iran skamlöst medverkat
till USA:s ockupation av Irak, trots att det undergräver
landets eget försvar den dag USA går till angrepp. (Lika skamlöst
som en gång Saddam med USA:s goda minne gick till angrepp mot Iran.)

Det är ett land som styrs av en blandning av demokratiska
och teokratiska regler. Jämfört med fundamentalistiska
islamistiska Saudiarabien är Iran mycket mer demokratiskt och
mindre förtryckande för kvinnor, även om det inte uppfyller
alla de västerländska kriterierna. I båda fallen finns
avskyvärda och medeltida former av kvinnoförtryck. Vad som
är normal sexhandel i Hamburg och Amsterdam är siqeh
(tillfälliga äktenskap) i Teheran.

Men vi kan inte förklara krig mot ett land för att vi inte
tycker om dess inrikespolitik. Det är inte vad FN-stadgan
[http://www.un.org/en/documents/charter/] eller
Nürnberg-stadgan,
[http://home.earthlink.net/~platter/nuremberg/charter.html] säger.

Det hedrar Carl Bildt att han satt kvar och lyssnade på
Ahmadinejads tal. Vid det här laget vet alla vart de löjliga
USA- och Nato-protesterna syftar.

Till krig. Mera krig.

Stefan Lindgren

Hårda tider stundar i Grekland. Och varför? För att landet
under den euforiska Greenspanepoken belånat sitt hus upp
över skorstenen.
Nu ska de tyska bankerna ha tillbaka sina pengar. Och vad
händer? EU stiger in och beviljar tillsammans med IMF 110
miljarder euro i nya krediter.

Det är inte en räddningsaktion för Grekland utan för de
tyska bankerna. Genom att IMF och EU ställer upp som
garanter inte bara får de tillbaka sina pengar, de kan låna
ut nya pengar till Grekland till rekordränta (5-6 procent).
Naturligtvis garanterade mot en ny default.

Inga åtstramningar i världen kan hjälpa Grekland.
Åtstramningarna kommer bara att förvärra nedåtskruven. I och
med att landet är bundet till Euron kan landet inte göra det
som vore det normala i en sådan här situation: devalvera,
och ge alla Greklandturister en välkommen rabatt så att
hotell och färjor på nytt blir fullbelagda.

Den "interna devalvering" som landet hänvisas till är en
form av långsam balsamering administrerad av
de finansiella översteprästerna i Bryssel och Washington.

Det är europropjektet det är fel på, inte på Grekland.
Grekland har under sin historia från 1823 haft default, dvs
inte kunnat betala sina skulder, under mer än 100 år. Vem
tror att de strukturella förhållanden som ligger bakom
de sydeuropeiska valutaproblemen är en tillfällighet?

Finland som begått dumheten att ansluta sig till euron får
nu dyrt betala. Finland ska lägga upp lika mycket pengar
som landets barnbidrag uppgår till!

De kommer knappast tillbaka om 3 år som det är sagt utan lär
någonstans de närmaste tjugo åren avskrivas.
Hur någon svensk ekonom eller politiker efter detta kan
hävda att Sverige bör ansluta sig till euron är ofattbart.

Jag minns min barndoms återkommande samtal i tobaksaffären.
- Har ni greve Hamilton på burk?
- Jodå.
- Ja, men släpp ut honom då för Guds skull.

När jag hör Carl Hamilton (fp) säga att nu, nu äntligen
måste vi komma med i eurosamarbetet grips jag av
skuldkänslor.

Stefan Lindgren