Azar Mahloujian, kvinnlig iransk författare och översättare, som jag
varmt uppskattar, skrev häromdagen en krönika i SvD på temat "om vi
ändå hade lyssnat till shahen". Visst hade det varit bättre med shahen
än det blinda våld som nu utspelas på Teherans gator?

Jag är inte så säker på att hon har rätt - eller snarare på att hennes
uppfattningar delas av folkflertalet i Iran.

Säga vad man vill, men störtandet av shahen var en väldig befrielse.
Från USA:s och britternas eviga inblandning och exploatering och från
den rojalistiska överhetens kontroll.

En iransk historiker, Abrahamian ,uppskattar att SAVAK (och annnan polis
och militär) dödade 368 gerillakrigare mellan 1971-1977 och avrättade något
mindre än 100 politiska fångar mellan 1971 och 1979 - de mest
våldsamma åren.

En välkänd författare greps, torterades i månader, och ställdes slutligen
inför TV-kameror för att "erkänna" att hans verk inte
tillräckligt belyst de stora landvinningarna i shahens Vita
revolution, цветы Кемерово. I slutet av 1975, satt tjugotvå framstående poeter,
romanförfattare, professorer, teaterregissörer och filmare i fängelse
för att ha kritiserat regimen.

Nu tror jag det är rätt meningslöst att jämföra förtryck i siffror.
Förtrycket under shahen och det förtryck som förekommer idag skiljer
sig som äpplen och päron.

Det finns ingen väg tillbaka, bara framåt, genom en utveckling och demokratisering
av det iranska samhället. Mycket har uppnåtts. T ex. utbildningsexplosionen
(en överväldigande majoritet av studenterna är kvinnor). Nu avskaffas
äntligen steningen som tillåtet straff. Man får hoppas att andra
omänskliga sedvänjor som siqeh och barnäktenskap som numera tillåts
från nio år (åldersgränsen skandalöst sänkt av regimen) ska gå samma väg.

För övrigt är det intressant att notera att SvD i söndags ärligt
redovisade Irans politiska struktur, att även väktarrådet i sista hand
bestäms i allmänna val.

I amerikanska media möter man ofta ordvalet "non-elected" som
insinuerar att rådet är självutnämnt. I så fall kan man också säga att
USA:s president och senat är "non-elected" eftersom de inte är
direktvalda.

Men man ska ändå notera att Obama i sin kommentar låg rätt lågt
jämfört med de infama utfallen från Brown, Bildt och co, det gamla
Europa som drömmer om sin iranska 1 shilling-litern-bensin. En av
världshistoriens största rip-offs dold bakom en påfågelstron.

Nu har man kommit på vem det är som orsakar oroligheterna i Swat
och Waziristan i Pakistan.

En taliban vid namn Baitullah Mehsud.

En mångmiljonbelöning är fäst vid hans huvud. Det är han som ställer
till bråk i kärnvapenlandet Pakistan - sedan talibanerna körts ut ur
Afghanistan (skriver SvD idag 24/6 - man undrar förstås vilka
USA/Nato:s 60 - 70 000 soldater slåss mot då).

Och han har även utnämnts till al Qaida-ledare. Han sprängde tåg i
Barcelona. Han är det största terrorhotet mot världen. Huuu...

Men vem är han. Om man går tillbaka i tdiningsläggen finner man att
han dök upp första gången 2004, som Abdullah Mehsud, vilket 2007
korrigerades till Baitullah Mehsud.

Varför var han på tapeten 2004?

Jo, han frisläpptes ur USA:s läger i Guantanamo efter 25 månader i
fångenskap.

Det har naturligtvis gett mannen ett äkta motiv att hämnas på USA. Men
man ska inte heller glömma att USA och dess väldiga CIA gör allt för
att infiltrera rörelser som talibanerna i Pakistan
(se http://groups.yahoo.com/group/afghanistan_ockuperat/message/5207).

I Bushs sista budget anslogs 400 miljoner dollar till "covert
operations" i bl a Iran. USA finansierar Mujahideen-e-Khalq, partiet
för "ett fritt liv i Kurdistan" (PJAK) och Jundallah, Iranska folkets
motståndsrörelse.

Det är med andra ord ingen som helst konst för Pentagon och CIA att
skapa sig just de monster som behövs för att kunna bomba Pakistan
sönder och samman, precis som man gjort med Afghanistan.

Så länge det s k världssamfundet (en förbrytarklubb som leds av kolonialmakter
som Storbritannien och Frankrike) stöder USA - (merparten av trupperna
i Afghanistan är nu europeiska, inte amerikanska) och så länge
världsopinionen tolererar det så går det vägen.

Utsätt oss inte för prövning.... heter det i den nya
bibelöversättningens variant av "Fader vår", som antagligen i sin tur
döps om till "Min pappa".

I hundspåret grubblar jag - är detta någon form av förtäckt polemik mot
major Björklunds nya skolpolitik. Mindre prövningar... Eller är det nya
rutiner på Statens Bilprovning.

Varför får det inte heta "frestelse". Ja, men det är väl klart att om
synden avskaffats kan det inte finnas "frestelser". Det finns bara mer
eller mindre bra lösningar på individuella marknadsproblem.

Så har en "nyöversättning" av en vanligt förekommande och ibland läst
bok effektivt gjort denna bok lika svajig som landstingets Vårdkatalog.

Generation kan inte längre tala med generation. Säger man "...och dem
oss skyldiga äro" ska ingen under 30 begripa vad man menar. Fast jag
förstod min mor, mormor, mormors mor om jag mött henne.

Vi kunde också sjunga samma psalmer. Det kan ingen längre. Och hela bagaget
av svenska sånger i skolan är utbytt av den namnlösa armé av
pedagoger-diktatorer som i alla fall gör precis som de vill utan att fråga någon.

Jag tror faktiskt att mitt främlingsskap för den nya officiella
"överkulturen" delas av miljontals svenskar.

Det som skett med Sverige i min livstid kan beskrivas så här. 50-60-tal
fortsättning på en progressiv våg, uppburen av den antifascistiska
segern i andra världskriget. 80-90-00-tal regress, etnos ersätter klass,
kön ersätter förnuft, uppmarsch till nytt världskrig.

I det skiftet spelar traditionen en väldig bromsande roll (negativt ur
överhetens synpunkt).

När Ryssland på 90-talet i vissa avseenden rasade till tredje
världensställning (Ryssland har beskrivits som ett "Burkina Faso med
kärnvapen"), var det - och är alltjämt - ett stort problem för
överheten att de välutbildade, extremt läskunniga ryssarna med sina
väldiga intellektuella traditioner inte ville anpassa sig till nya
realia.

Boris Kagarlitskij kom då (på skämt) med den intelligenta lösningen att
införa en språkreform. Att avskaffa den kyrilliska skriften och ersätta
den med latinsk. Det skulle i ett slag förvandla kreti som pleti till
ilitterata - och kraftigt hämma alla försök att formulera alternativ
till den rådande politiken.

I de postsovjetiska centralasiatiska republikerna hade man just - av
geopolitiska skäl - bytt ut den kyrilliska skriften mot latinsk med
liknande effekter.

Även i Sverige håller överheten på att genomföra en "språkreform" fast
av ett annat slag. Avskaffandet av den gemensamma skolan, attackerna
på den kristna traditionen svenskhetens ersättande av en artificiell europaidentitet, avskaffandet av familjen (juridiskt, religiöst och i viss mån även reellt, socialt)
ingår i denna reform.

Men den genomförs också på det konkreta språkliga planet, som en sorts aerosol
av Newspeak som sprider sig från huvudstadens ministerier, ämbetsverk och
tankesmedjor ("tankestridsvagnar" är en bättre översättning av "think-tanks").

När vi deltar i Nato:s kolonialkrig heter det exempelvis att vi
bidrar till att "höja säkerheten" i en "postkonfliktsituation" (ur
regeringens proposition). Och det är klart att för de personer som
driver denna politik är det en - låt oss hoppas chimärisk! - lättnad att
synden och följaktligen helvetet och skärselden.

Med andra ord har jag idag svårt att se det progressiva i att attackera
svenska traditioner på alla områden. Inte nog med att folkskolan har
krossats under gemensamma parlamentariska ansträngningar. De vinstdrivande
resterna av detta en gång väldiga demokratiprojekt måste avklippas från
varje påminnelse om traditionen, som att skolavslutningen på vissa håll sker
i kyrkan.

Detta är inte en fråga om trosfrihet. Det är en fråga om hur vi ser på traditionen.

--
stefan lindgren

Långsamt och målmedvetet pågår en omskrivning av historien,
där "realsocialismens" länder systematiskt svärtas
ned för att förhärliga nuet. Denna stora tid, med
pyrande småkrig, som snart kan ta sig, och stor
arbetslöshet

En ingrediens i det hela är att tala om för dagens ungdom
att allt var förbjudet i socialistländerna, inte
minst sex och erotik.

För oss som rest i dessa länder är den bilden naturligtvis falsk.
På en två veckors resa med Stockholms
Journalistförening i DDR 1975 fick jag
oförglömliga minnen av ett avspänt och varmt DDR.
Ett DDR som byggde bra bostäder, hade
välorganiserade kollektiva LPG-jordbruk och där
sorberna - landets enda minoritet - hade autonomi
och fyra radiosändare (liksom samerna i Sverige
har de olika dialekter, delvis efter väderstrecken).

En av deltagarna på resan var specialintresserad av DDR:s
FKK-kultur (naketbadare) och försvann regelbundet
när vi andra drack öl och dansade. Hur som helst
var stämningen avspänd och flickorna lättpratade.

Vad Dagmar Herzogs säger i sin bok om Sex efter
fascismen i Tyskland bär sannolikhetens prägel:

"Östkvinnor har det roligare, det vet alla. Orgasm var
vanligare i öst, alla undersökningar visar det ....
När allt kommer omkring var det ett proletärt samhälle.
Utan något av den borgerliga oron med kyskhet
tills bröllopsnatten ".

Herzog refererar till Karl Starcke vars undersökningar
("Liebe und Sexualität bis 30") visade att 85
procent av DDR-kvinnorna nästan alltid eller
oftast upplevde orgasm vid samlag.

En annan undersökning från 1988 visade att
unga kvinnor i öst var mer sexintresserade än
motsvarande i väst.

Ett annat intressant resultat hos Starcke var att den sexuella
aktiviteten samvarierade med social aktivitet.
Självklart egentligen, men "skadligheten" av sex
har ju i alla tider varit en dogm.

Ryssen Igor Kon påpekar att DDR, som på 80-talet var det
"striktaste" av realsocialismens länder inte hade
några begränsningar av pornografi, helt enkelt för
att detta aldrig ingått i tysk tradition.

Det är med en vis saknad jag ser tillbaka på dessa
ljusa sommarminnen från DDR, när nu min omgivning
sveper in sig allt tätare i svart och pojkarna
inte ens tar av sig badbyxorna i duschen på
badhusen. På radio hör jag att det till och med
blivit obligatoriskt med badkläder i bastun…

Den som vägrat ta av sig brallorna i duschen på
min barndoms varmbadhus (när de flesta saknade
denna facilitet hemma) hade åkt på en hurvel av
någon av de matronor som betjänade herravdelning
och skrubbade ryggen på den som så önskade.

Stefan Lindgren

Dagsavisen
Dagsavisen skriver opprørt om opptøyene i Teheran. Folk "slåss for livet
mot regimet", lyder overskriften i avisas dekning (15. juni). Men hvem
blir omtalt som "folk", og hva er det de slåss mot som "regime"? Det er
her Dagsavisen blander kort.

De "folk" som Dagsavisen solidariserer seg med – og som håpet på "et
Iran med Mousavi som leder", slik avisa skriver – er først og fremst
middelklassen og de velstående grupper. I tillegg kommer utålmodige
studenter. Og opptøyene som det refereres til, skjer hovedsakelig i det
nordlige Teheran, som er tilholdssted for de samme klasser og grupper;
dette er Teherans "vestkant".

Det er her vestlige journalister har gjort feil, fra første øyeblikk i
dekningen av valget. Har noen lest en reportasje fra valgkampen fra noe
sted i Iran utenom Teheran? Alle journalister har beveget seg i
hovedstaden, og hovedsakelig i det velstående nord –"tatt pulsen" på
stemninger der. Slik har de latt seg rive med i håpet om Mousavi som
president. De har glemt de brede masser av folket, de fromme og de
fattige, folk utenfor de store sentra, folk i mindre byer og på
landsbygda: disse som er "jordas salt".

De har valgt sin president: Ahmadinejad! Mens middelklassen kasser
steiner i Teheran. "Regimet" er deres! Vi skal måtte avfinne oss med det.
*Obama** og Iran: Hvilken utstrakt hånd?*

Aftenposten
Aftenpostens lederartikkel 14. januar erkjenner at velgernes votum i
Iran er gått til president Mahmoud Ahmadinejad. De fromme og de fattige
i landet, heter det, stemmer på ham, selv om dette beklages i
artikkelen. Presidentvalget er et tilbakeslag, står det, for de som
håper at Obamas utstrakte hånd skal bli tatt i mot i regionen.
Hvilken utstrakt hånd? Obama har talt elegant, og lagt fram anstendige
standpunkter. Men er noe av det så langt, og vi kan holde oss til Iran,
blitt fulgt av konkret handling? Ta midlene for å undergrave styret i
Iran, og fremme opposisjon og uro: USA har gjennom flere år brukt
millioner av dollar på dette – og pengestrømmen fortsetter under Obama.
I 2006/2007 brukte den amerikanske administrasjonen mer enn 70 millioner
dollar til slike formål. (Kilde: International Herald Tribune 25. juli
2007.) Budsjettet for 2008 var på 75 millioner dollar.
"USA gir penger til terrorgrupper for å skape kaos i Iran." Slik lød en
overskrift i den konservative britiske avisa The Sunday Telegraph, 25.
februar 2007. I artikkelen ble det avslørt hvordan USA hemmelig
finansierer "militante etniske separatist-grupper" i Iran for å skape
uro og legge press på det iranske styret.
Obama har ikke stanset dette. Den undergravende virksomheten fortsetter.
Snakkes det om en "utstrakt hånd" fra Obamas side, så må det forventes
handling.

Dagbladet
Takk til Dagbladet, som skriver edruelig – relativt edruelig – om de
siste dagers hendelser i Iran! Jan-Erik Smilden peker på en viktig
sannhet når han fremfører som overskrift i en stor artikkel (Dagbladet
15. juni): "De fromme, de fattige, de som bor i slumstrøk og de som bor
på landsbygda i Iran, slutter helhjertet opp om sin president."
Ja, med all sannsynlighet er det slik! Og dersom vi kan snakke om
"folket" – det iranske folket – så er det langt på vei beskrevet som
over. Det iranske folket, kan man si, støtter sin valgte president! De
er selv nasjonens salt.
Men hvem er det som gjør opprør, som stiller spørsmålstegn ved
valgresultatet, og som nå brenner biler i gatene? Det er – som alle vet
– middelklassen, de mer velstående og de rike foruten utålmodige
studenter - og først og fremst i det nordlige Teheran (i det som er
byens "vestkant"). Tilbake står de brede masser – de fromme og de
fattige, og de som bor landsbygda i Iran. De har valgt som president:
Ahmadinejad.

--
stefan lindgren

I dagens understreckare i SvD står det i en artikel att Dmitrij
Sjostakovitjs 7:e symfoni, Leningradsymfonin är grundad i det sena
30-talets fasa - tänk: Stalinterrorn.

Det må så vara. Men det är oanständigt att inte nämna ett ord om att
detta verk slutfördes under Leningrads belägring av hitlertyskarna,
uruppfördes under stadens heroiska kamp och har en koppling till
försvaret av Sovjetunionen. Inte för inte belönades verket med
Stalinpriset.

Sjostakovitj och hans familj fångades i staden innan de hade hunnit
evakueras. Den 2 september, dagen då tyskarna började bomba staden,
började också Sjostakovitj arbetet på andra satsen.
Han arbetade intensivt, men arbetet avbröts regelbundet av att man fick
springa ned i skyddsrummen och Sjostakovitj deltog även i brandförsvaret.

Efter två veckor hade han slutfört andra satsen som han själv
presenterade i Radio Leningrad. Verket spelades där "så att de
radiolyssnare som lyssnar på mig nu vet att livet i vår stad fortskrider
normalt", sa kompositören.

Att förneka - eller förtiga - kopplingen mellan detta verk och
Hitlertysklands invasion av Sovjetunionen är oanständigt.

Stefan Lindgren

Det har varit val i Iran och nu ska vi enligt svenska Iran-spinnare
sympatisera med de "gröna" som kommer med anklagelser om valfusk.

Svenska Dagbladet skriver idag 14 juni:

"Att Teheran och andra storstäder i valrörelsens slutspurt fylldes med
ungdomar klädda i Mousavikampanjens gröna färg har skakat regimens kärna.

Valsiffrorna tolkas av kritiker som att en inre krets ska ha tagit till
i överkant för att skrämma det unga Iran, som vill ha förändring. Andra
bedömare ser utgången av valet som en palatskupp där en del systemet
(Ahmadinejad och Khamenei) ska ha gett en annan del (Rafsanjani, Khatami
och Mousavi) en rejäl näsbränna.

Flera ledande personer gjorde sig osynliga under lördagen.
Statstelevisionen visade inte Mousavis protester. För USA:s president
Obama kom valresultatet som en kalldusch."

Till det finns mycket att säga.

Även om val i Iran säkert är behäftade med många fel och fusk så är väl
påståendet att Mousavi skulle ha vunnit vid korrekt rösträkning väl
osannolikt. Ahmadinejad tog 62,63 procent och Mousavi 33,75 procent.

Ahmadinejad tog 61,69 procent 2005 och lyckades putsa det resultatet.

Det visar vad vi alla vetat, att Ahmadinejad, vad vi än tycker om det,
tycks ha ett solitt stöd bland breda grupper i Iran. Mousavi har också
ett betydande stöd, vilket återspeglar den stora sprickan i Iran mellan
folkflertal och en västorienterad medel- och överklass.

Alla som vet något om Iran inser att den sprickan spelat en stor roll i
Irans moderna historia och kommer att göra det. Varje framtidspolitik
måste ta den i beaktande. Ingen regim i Iran kan på sikt leva utan
att ha stöd av båda grupperna. Säga vad man vill men präststyret har
varit skickliga nog att i 30 år dämpa och kontrollera de
västorienterades motstånd. Hur går det till? Det vore ett Reportage.

Angående Obamas kalldusch måste man väl ändå utgå från att karln läser
tidningar.

I valprognoser som amerikanerna själva publicerat (http://www.thewashingtonnote.com/TFT-NAF%20Iran%20Survey%20Report%20.pdf)
skulle Ahmadinejad ha besegrat Mousavi med mycket större marginal än
vad som nu blev fallet.

I Asia Times stod att läsa att Ahmadinejad bl a hade "The upper hand"
tack vare kärnkraftsfrågan.
("Obama moves the 'red line' on Iran" av Kaveh L Afrasiabi
http://www.atimes.com/atimes/Middle_East/KF09Ak02.html).

Obama är inte så korkad att han inte förstått att USA inget hade att
hämta i de iranska valen. Men som erfarenheterna från Moldova, Kyrgyzstan,
Vitryssland, Ukraina och en rad andra länder visar är inget valresultat som går USA:s
vilja emot tillräckligt överväldigande för att inte kunna stämplas som fusk
och läggas till grund för krav på att valet ska gå om.

Stefan Lindgren

Är nyheten om att von Koenigsegg ska köpa Saab sann är det liktydigt med att det anrika bilföretaget kastas åt gamarna. von Koenigseggs företag för extrema sportbilar omsätter något hundratal miljoner och hans kollega i Norge 900 miljoner. Tillsammans en miljard - nu ska de alltså ta över ett företag som omsätter över 20 miljarder om året. Genom att priset på Saab just nu antagligen är nedpressat långt under anläggningarnas substansvärde får köparna en massa utrustning nästan gratis, och som ägare kan de slakta företaget fritt.

Den enda rimliga lösningen hade varit Obamas - att förstatliga tills krisen är över. Men den vill Maud Olofsson, vars erfarenheter av företagsamhet begränsar sig till att ha drivit en hembygdsförening i konkurs, undvika - av någon sorts ideologisk halsstarrighet. Men det är kanske inte så konstigt. Man ska inte vänta sig mer.

Den verkliga skandalen är att arbetarpartiet, socialdemokraterna, inte vågar uttala f-ordet. Ohly viskar det, men ingen hör honom. Är det inte märkligt att Ohly är den politiker i Sverige som står Obama närmast i synen på krisen.

Man ska komma ihåg att Obamas linje har varit i svensk säck innan den kom i amerikansk påse. Förstatligande kallas på Capitol Hill för "a swedish solution". Där har man studerat de goda erfarenheterna av de svenska bankförstatligandena under den förrförra krisen.

Sveriges tragedi är att vi inte har någon socialdemokrati längre. Det har även gjort oss på vänsterkanten arbetslösa. "Man drar inte svärd mot en lus", säger det ryska ordspråket. Maud Olofsson behöver inte avslöjas. Hon gör det bra själv.

10 000, kanske 20 000 människor, döms nu att bli leksaker i händerna på finansiella äventyrare. Chansen att det skulle gå bra kan bedömas till max 10 procent. När regeringen genom sin passivitet låter företaget bli bricka i ett sådant spel är det ansvarslöst.

Enda chanset att Koeningsegg skulle klara det är enorma samhällssuventioner och bankkrediter. Dvs. samhället måste hur som helst hosta upp pengarna. Så varför inte säga f-ordet, Mona?

Lite klassiska socialdemokratisk näringspolitik skulle göra valet till en promenadseger.

Stefan Lindgren

www.nyhetsbanken.se - banken som inte svindlar!

Ni kommer ihåg den där gamla historien om bonden som plötsligt när det
var val inte fick rösta. Hans grisar hade dött och därmed hade han
fallit under förmögenhetsstrecket för riksdagsval (historien stod i
Saxons veckotidning).

- Var det grisarna som hade rösträtten eller var det jag? säger han
förvirrat när han står avvisad utanför vallokalen.

En liknande problematik stöter vi på i den moderata tankevärlden. Mats G
Nilsson, moderat riksdagsman, lägger idag in en motion om att Sverige
ska ansluta sig till Nato. Och skälet är - hör och häpna:

"Idag består den svenska utlandsstyrkan av 847 personer i utlandstjänst
varav 655 soldater står under Natobefäl. Vi förväntar oss alltså att 77
procent av de svenska soldaterna ska samverka i strid med den
organisation vi inte politiskt förmår befatta oss med".

Mats G Nilsson vill alltså ge 655 svenska legoknektar som har den dåliga
smaken att slåss under främmande makts flagg rätten att besluta i en för
Sverige avgörande fråga.

- Var det Nato-knektarna som hade rösträtten eller var det vi? undrar
jag.

Den rätta lösningen är naturligtvis att hemkalla de svenska trupper som
deltar i Nato:s krig i Afghanistan och ändra den lag som antogs år 2000 och
möjliggör sådana militära äventyr i utlandet. Svensk trupp ska försvara
Sverige och i övrigt endast kunna sättas in i fredsbevarande FN-uppdrag
(vilket Nato-ISAF inte är).

PS. John L Saxon var inte dum. Jag har tillbringat många timmar i hans
arkiv i Örebro Stadsbibliotek. Han var ett äkta bysnille.

Stefan Lindgren
--
stefan lindgren

Jan Guillous krönika i Aftonbladet 7/6 var på sätt och viss förutbestämd. Den måste komma. Ett utbrott mot Piratpartiet, som hittills inte stött på något allvarligt mothugg i svensk debatt - tvärtom. Ju mera opinionssiffrorna sitigit desto mer har politikerna anpassat sig.

Piratpartiets framgångar framtvingar nu äntligen en uppgörelse med de tankegångar partiet representerar. Att lansera som politik att det är rätt att bestjäla t ex landets 50 000 musikaliska upphovsrättsinnehavare är en sorts fattigmans liberalism. Det är ett försvar av den "fria företagsamheten" i den mening som Ruben Nilsson sjöng. "Och en ann snor åt sig så gott en kan. För se de här med den fria företagsamheten är det bästa på den här planeten...".

Som alla förstår handlar inte debatten om Timbuktu som klarar sig ändå, eller ens om mindre artister som valt att flirta med piraterna enligt principen "if you can't beat them, join them" och välsignar att de blir bestulna i hopp om ett gig.

Det handlar om många tämligen osynliga rättighetsinnehavare. Vars rättighetsinkomster räcker till julklappspengar åt barnen, inte mer. Men ändå.

Genom piratkopieringen blir det svårare att försörja sig som exempelvis musiker. Effekterna syns kanske inte genast, men på sikt. För ett litet land som Sverige kan det bli kännbart.

OK, jag tror alla förstår att vi inte kan ha en officiell politik som tillåter stöld av en hel yrkeskår.
Å andra sidan är nu en generation ungdomar redan tillvand, att allt ska finnas på nätet och allt ska vara gratis. I det läget är politikernas uppgift att försöka hitta intelligenta lösningar.

Här är några förslag:

1. Lås in allt begärligt material på en serverhierarki som är avgiftsbelagd - på ett enkelt sätt. I tid eller mängd nedladdat material.
Där kan morgontidningarna ligga i fulltext, de senaste rocklåtarna etc. Upphovsrättsinnehavarna får betalt efter förbrukad tid eller mängd.

2. Beskatta alla svenska Internetleveratörer, på ett sätt som medger betalningar enligt ovan.

3. Tillhandahåll musik för nedladdning på bibliotek. Bibliotekspengar utgår till upphovsrättsinnehavarna enligt samma principer som upphovsmän idag.

4. Använd erfarenheterna från fotokopieringsfonden som löst problemet med skolornas piratkopiering av läromedel på ett acceptabelt sätt.
Alla kopierare betalar en klumpsumma till en fond som delas ut i form av stipendier till upphosrättsinnehavarna.

Slutligen, det finns naturligtvis ingen anledning att sätta sig på Lars Gustafsson för att han ansluter sig till en argumentation som många ungdomar delar. Har han fel är det i alla fall inget man viftar bort. Vi kan vara överens om att ju lättillgängligare böcker, bilder, musik blir desto bättre. Men upphovsrättsfrågan måste lösas. Konstnärerna måste få betalt för arbete (arbetsersättning måste vara basen, stipendier en "fringis" - fringe benefit.)

Jan Guillou tröttnar aldrig att upprepa att han med sina enorma upplagor på olika sätt "försörjer" mindre lästa författare. Men varför gradera äpplen och päron? Upplaga är inte lika med litterärt värde, lika lite som röster är lika med politisk vikt.

Stefan Lindgren

--
www.nyhetsbanken.se - banken som inte svindlar!

Ibland funderar jag v e r k l i g e n vad som håller på att hända med
Sverige. Det är som om årtionden av borgerlig propaganda nu verkligen
håller på att bära frukt.

Strange fruit.

Aftonbladet ställer frågan om "Lapistan" är ett lämpligt namn att
använda i en Nato-manöver i Nordsverige.

Blixtsnabbt skyndar sig 8 124 personer att trycka JA, DET ÄR DET.

Dvs. Nato är OK. "Lappar" ska inte sticka upp. Inte heller muslimer.
Ja, kolla bloggen som tillhör SvD:S ledarskribent, Per Gudmundsson, för
ett representativt urval köksfascistiska åsikter. Naturligtvis nästan
samtliga under psedonym.

De webbsidor som jag är inblandad i publicerar inga anonyma inlägg. Jag
själv skriver inga anonyma inlägg. Jag står för mina åsikter.

Men alltfler gör inte det.

Det förvånar mig att stora etablerade massmedia, däribland statsstödda
SvD kan hålla dessa organiserade anonyma "folkstormar" under armarna.

Det borde vara ett anständighetskrav att allt som publiceras på internet
ska vara undertecknat.

Stefan Lindgren