Svenska dagbladet hade idag tisdag ett stort uppslaget material om

gentrifiering och bostadssegregation i Stockholm.

Det redovisades statistik som tycktes visa att de rika männiksorna

alltmera klumpar ihop sig i områden som Ålsten och Södra Hammarbyhamnen

och tränger ut de fattiga till Kista, Vårberg och Sätra.

Man ser framför sig hur flyttlassen går.

Men bilden är troligen helt fel.

I mitt debattinlägg om Skarpnäck vädrade jag tanken att

bygga en ekostad i Orhem.

 

Då visar det sig att Stockholms stad står i begrepp att

sälja 2 milj kvm mark i Orhem och därmed ytterligt försvåra

en bostadsbyggnadsexpansion i den riktningen.

 

Vad är det som gör att Orhem "inte är av strategisk vikt för

staden att behålla hyresobjekten i sin ägo" medan

Bagisskogen är lika strategiskt viktig att bebygga?

 

/Stefan Lindgren

 

Se dokumentet:

Förstäder har en stark europeisk tradition: många metropoler är helt enkelt sammanväxningar av tidigare självständiga kommuner, med eget centrum, rådhus, egen förvaltning och infrastruktur. Berlin, Wien, London är exempel på sådan urbanitet. Den som vistas bara en kortare tid i exempelvis Berlin–Pankow, med sin måttliga exploateringsgrad och sina frikostiga parkområden i gammal slottsmiljö, får en helt annan stadskänsla än den som tar in i Berlin-Mitte, inte så långt därifrån. En trädgårdsstad som Grünau och en klassisk regementstad som Köpenick längre ut med Spree ska vi bara inte tala om.