Ett tema i dagens God Morgon världen var "den nya patriotismen".
Utgångspunkten var Rapports opinionsmätning som påstås visa
att en majoritet av alla partiers väljare utom (v) stöder den
svenska krigsinsatsen i Afghanistan.
Som jag har påpekat snedvrids undersökningen av att hur frågan ställs.
Men det intressanta här är hur snabba journalisterna är att sätta beteckningen
"patriotism" på opinioner av typ "gula bandet".
"Pater" är fader, patriotism fosterlandskärlek.
Den militära insatsen i Afghanistan innebär att svenska soldater
för relativt hög lön underställer sig Nato:s kommando i en ockupation
av ett fjärran land.
Rent definitionsmässigt är det rena motsatsen till patriotism. Om man
dessutom betraktar de djupare aspekterna - att krigsdeltagandet bryter
mot en rad "svenska värden" som neutralitet, alliansfrihet och 200 års
fredlig utrikespolitik är det ännu tydligare att detta är något helt annat
än traditionell patriotism eller fosterländskhet.
Ser man till grundlagen säger kap 10, paragraf 9 i 1974 års regeringsform:
"Regeringen får insätta rikets försvarsmakt eller del därav i strid för
att möta väpnat angrepp mot riket. Svensk väpnad styrka får i övrigt
insättas i strid eller sändas till annat land endast om
1. riksdagen medgiver det,
2. det är medgivet i lag som angiver förutsättningarna för åtgärden,
3. skyldighet att vidtaga åtgärden följer av internationell överenskommelse
eller förpliktelse som har godkänts av riksdagen"
Det är ganska uppenbart att avsikten varit att svensk krigsmakt ska
användas till att försvara Sverige eller till uppdrag som följer av de
tre punkterna. Nu har riksdagen valt att tolka dessa punkter som
var för sig tillräckliga villkor och inte som ett sammantaget krav på
en utländsk truppinsats, vilket vore den logiska läsningen.
Höga vederbörande har ägnat sig åt kreativ lagtolkning.
I SOU 2003:32, s 56 (
Vår beredskap efter 11 september) återges
bestämmelsen men med ett listigt instoppat "eller" mellan sats 2 och 3
"
eller skyldighet att vidtaga åtgärden följer av internationell överenskommelse".
Genom att pilla in det lilla ordet "eller" eller genom att
tänka sig - eller tyst
komma överens om - att det står där löser höga vederbörande problemet
att Sverige inte har någon förpliktelse att delta i USA:s krig.
I så fall faller Sveriges deltagande i Nato/Isaf eftersom det inte finns
någon överenskommelse eller förpliktelse som tvingar Sverige att
ha trupp i Afghanistan.
Tidigare har grundlagen dessutom underbyggts med ett förbud
mot att kommendera svensk militär utomlands. Först togs detta förbud
bort för stamanställda officerare och nu har värnplikten avskaffats
så att hela regeln blivit obsolet.
Nu står det fritt av krigsmakten - med Natomeriterade generaler
i spetsen som t ex Anders Lindström, tidigare insatschef i Afghanistan,
att värva unga pojkar och flickor till tjänstgöring i Nato/Isaf:s krig.
Jag känner till fall där 18-åriga pojkar sökt övertalats att skriva på.
Brottsbalken 19 kap:12 § kriminaliserar just värvning av krigsfolk
till främmande krigsmakt:
Om någon "här i riket värvar folk till främmande krigstjänst eller
därmed jämförlig tjänst eller förmår folk att olovligen begiva sig
ur riket för att taga sådan tjänst, dömes för olovlig värvning till
böter eller fängelse i högst sex månader eller, om riket var i krig,
till fängelse i högst två år. Lag (1974:565).
Nåväl, brottsbeskrivningen föregås av brasklappen "
Om någon utan regeringens tillstånd..." varför förbrytarna i detta fall går fria.
Sammanfattningsvis innehåller både grundlag och brottsbalk en rad
reminiscenser från den tid Sverige var en suverän nation som såg
alliansfrihet i fred och neutralitet i krig som grundläggande.
Ingen statskupp i världen hade mer effektivt kunnat undanröja alla dessa
hinder till förmån för en rättsupplösning i EU- och Nato-anpassnings
tecken.
Än så länge hindrar oss dock inget att kalla saker vid dess rätta
namn - anslag mot den konstitutionella ordningen är högförräderi,
den som värvar krigsfolk åt främmande makt och söker påverka
landets politik efter främmande makts intressen är landsförrädare.
Inte patriot.
Stefan Lindgren