Idag har rättegången i Kambodja mot de röda khmerernas ledare - den tidigare nummer två i ledningen under Pol Pot,  Nuon Chea; förre utrikesministern Ieng Sary, tidigare presidenten Khieu Samphan och tidigare ministern för sociala frågor Ieng Thirith inletts.

Washington Post sammanfattar i en artikel idag fem lärdomar av Sveriges
ekonomiska framgångar. Om vi bortser från överdrifterna är det
intressant att se vad amerikanska iakttagare anser viktigt.

Regeringens attityd inför Saab:s kris är de tre kinesiska apornas: intet
se, intet höra, intet säga. Media tillhandahåller den rätta
begravningstämningen.

Ekonomirapporteringen från Grekland är "rena grekiskan". EU:s
byråkrater är "tuffa" och grekerna oärliga och slösaktiga.
Reinfeldt uppträder stöddigt mästrande och talar om att grekerna nu
måste lära sig dra åt svångremmen.

I och med det föreslagna "lämplighetstestet" av blivande
lärare fullbordas ett folkpartistiskt och nyliberalt
reformverk av stora format.

Jag kan bara utbrista: Äntligen! Ett fyrfaldigt leve för vår
store samhällsreformator Jan Björklund.

Turkiets premiärminister Erdogan är trött på Syriens president Bashar
al-Assad. Han anser att Assad styr landet med "barbariska metoder".

Tillåt mig småle!

Ung Vänster beslutade på sitt årsmöte att det ska inte vara
något svenskt deltagande i Nato:s Libyenkrig. Det är glädjande.

Deras parti har dock lång väg kvar till någon trovärdighet efter Lars
Ohlys och Hans Lindes dikeskörning i frågan.

Carl Bildt hade frågat Ohly om han ville vara med på uppgörelsen om
Libyen, men han hade avböjt. I eftertankens kranka blekhet, får
man förmoda.

Stefan Lindgren

Lügen haben kurze Beine. Lögner har korta ben, som tysken säger.
Lögnen att Nato för ett krig för att skydda Libyens civilbefolkning har
nu sprungit klart.

Mikael Eriksson på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) talar i
dagens SvD om hur det ligger till:

Meddelandet om överenskommelsen i Rosenbad om fortsatt
stöd åt Nato:s Libyenkrig innebär att Sverige fortsätter utför på det
sluttande planet.

Den som tvekar att sända svenska stridsflygplan ut på Nato-uppdrag
VACKLAR enligt gängse media.

Den som inte vill delta i Nato:s krigföring som nu närmar sig
markstrider genom insats av stridshelikoptrar (snart dags för Black Hawk
Down) SNÄRJER IN SIG, DRAR NER BYXORNA PÅ SIG SJÄLV,
AVSLÖJAR SIG etc.

Stilbildande är Rapports Mats Knutsson, som började sin vana att sitta i
knäet på ÖB redan på Stig Synnergrens tid. (På Youtube finns en härlig
film där Knutsson delar bil med Synnergren. Man behöver inte vara Freud
för att tolka den.)

Juholt är ingen fredskämpe. Men bara det att han öppnat munnen för att
ifrågasätta den svenska militära insatsen inriktning har gjort honom
till medias hackkyckling - och delar av den egna Nato-kamarillans (Mon
Sahlin, Thomas Bodström).

Gudskelov verkar han inte vara av den lättskrämda sorten.
Som jag ser det finns det bara en acceptabel svensk insats i fallet
Libyen, och det är att skicka fartyg som plockar upp de hundra- och
tusentals flyktingar som flyr Nato:s bomber och riskerar att drunkna i
Medelhavet.

Det Mona Sahlin, vore att i sak hörsamma FNs maning att skydda civila.

Hittills har nästan tusen flyktingar omkommit mitt framför
ögonen på Nato-flottan.

Stefan Lindgren