Julija Timosjenko, som är en av Ukrainas starkaste politiker, sa idag
att hon kan tänka sig en lagstiftning som ger ryskan en mycket starkare
ställning.

Frågan är räcker det?

Prof. Seppo Isotalo anser att en språklag som Finlands skulle kunna lösa
krisen i Ukraina. Det heter i Finlands grundlag att landet har två
nationalspråk, finska och svenska, som invånarna har rätt att använda
sig av i kontakter med myndigheter.

Det har anförts andra exempel också, t ex Belgien, men där ges
flamländskan, franskan och tyskan bara regional ställning som officiellt
språk.

Men ett bra exempel tycker jag är Afghanistan där dari och pashtu är
landets huvudspråk, som en majoritet talar och förstår och som spelar i
viss mån kompletterande roll.

I artikel 16 i konstitutionen sägs att "pashto och dari... skall vara de
officiella språken"

De övriga uppräknade språken, uzbeki, turkmani, baluchi, pashai, och
nuristani kan vara "tredje officiellt språk" i områden där de talas av
en majoritet.

Vad många i väst fortfarande inte tycks ha förstått är att ryskan
sannolikt är ett majoritetsspråk i Ukraina och redan helt dominerande på
Internet, inom bok- och tidskriftsutgivning etc.

Det beror inte på att ryssarna driver någon russifiering, det är en
spontan process. Att försöka hejda den på konstlad väg genom att
ge ryskan lägre status i lagstiftningen, förbjuda rysk TV, på
administrativ väg minska antalet ryskspråkiga skolor och daghem etc. är
dömt att skapa oro bland de ryskspråkiga.

Men hotas då inte ukrainskan på sikt?

Visst kan det uppstå sådana situationer, men om man ser på Vitryssland,
Armenien, Kazakstan eller någon annan av de f d sovjetrepubliker där
båda språken erkänns officiellt, tror jag inte att det är en generell
tendens. I Afghanistan har jag aldrig hört någon påstå att dari hotar
pashtu eller tvärtom.

Men visst har jag förundrat mig över unga afghanska flyktingar som
kommer hit med dålig skolutbildning men ändå talar t ex fem språk
flytande: turkmen från pappa och mamma, pashtu och dari från gatan och
skolan, urdu från flyktingläger i Pakistan och engelska från TV och musik...

Det är en språklig rikedom som vi bara kan drömma om.

Prof. emeritus i iranistik i Uppsala Bo Utas har förrresten i
Orientsällskapets årsbok skrivit om sin far som var
språkforskare i Gammelsvenskby i Ukraina. I sin vardag använde
han i olika situationer  svenska, ukrainska, ryska, tatariska m fl. Ett
eldorado för språkforskare!

Den svenska enspråkigheten är snarare undantag än norm ute i världen och
vi gör lätt fel när vi ser på andra länder. Ukraina har två stora språk.

Stefan Lindgren