RENLIGHET - VÄNLIGHET. Det är två begrepp som sammanfattar mina intryck
av S:t Petersburg hittills. Men inte bara detta - de ger så djupa
intryck att jag igår inte ens märkte att det inte finns några träd pa
Nevskij prospekt.


Alltså inte som på Champs Élysée i Paris eller på
Kudamm i Berlin. Märkligt. Kommer inte på någon förklaring.

Renligheten beror väl på att människor här verkligen inte förorsakar
mycket skit. Jag ser gång på gång att folk i alla åldrar går 10 eller
fler meter för att lämna avfallet i den avsedda tunnan - även med en
fimp. Man måste dock tillägga att det är enormt tätt mellan
papperskorgarna. På 100 m finns väl minst 6 korgar. Men eftersom många
röker - kvinnor och män - hamnar ändå en hel fimpar pa gatan. I alla
fall gör de vuxnas förebild intryck på de unga.

En annan orsak är väl städpatrullerna som dag in och - nja, inte precis
under natten, men till sent på kvällen är ute och dem undgår inte en
fimp. De har skyffel och borste på långa skaftar så att man inte behöver
böja sig. Efteråt kommer folk med små handdrivna maskiner eller också
motordrivna - ser ut som gräsklippare - som sopar ihop dammet och
därefter stora och mindre vattenspridare. De flesta av dessa människor
kommer väl från Centralasien och de forna sovjetrepublikerna som
gästarbetare. Men en hel del tycks vara gamla pensionärer - deras
pensioner inte räcker till. Inte mycket annorlunda än hos oss.

Nu hör jag redan de äkta förståsigpåarna som säger: Höhöhö, de putsar
fasaden och där bakom ligger skiten kvar! Men glöm det! De putsar även
den första och den andra och den tredje bakgården lika noga. Även i
förorten så vitt jag kan kunnat se hittills. Men inte nog med det. Även
många byggnader blir rengjorda - nedanför med borste och från taket
neråt med högtryckssprutor som hanteras av killar som hänger i linor
från taket. Bilden ovan som jag tog var i verkligheten var ganska rolig.
Upptill syns det hur långt bort från väggen arbetarna är.

Det blåste en stark vind så att killarna hela tiden blåstes bort från väggen
men när de pendlade tillbaka gjorde de ett snabbt penseldrag. Men inte
bara hus putsas och rengörs utan också de fina gamla gatlyktorna får ny
färg.


Dock här kommer en mindre rolig historia. När någonting är nymålat
dröjer det inte länge innan allt har klistrats över med hundratals små
självhäftande lappar som gör reklam för hotell, kredit och allt möjligt.
Skulle man bara klistra över skitreklam kunde jag första detta. Men de
klistras på vackra fasader, gatlyktor och affischer för teater- och
sångevenemang. Och då slutar min förståelse.















Så och nu räcker det för idag. Jag har gått manga kilometer till fots
till Pusjkinmuseet som min vän i Sverige sade bara ligger ett stenkast
från mitt hotel. Och vem är det som kommer travande på sista fredagen i
månaden när det är stängt - jo, det är förvisso jag. Jag kan bara
presentera herr Pusjkin där han står staty i den lilla parken bakom museet.

Einar Schlereth

Nedan: Nevan i uppror