Janne Josefssons dokumentation av AFA:s och "revolutionära frontens" våld var ett nödvändigt renhållningsarbete.
För mig som gammal vänster och "revolutionär" är det särskilt viktigt att säga detta. Som Jan Guillou har påpekat i en krönika tillgrep vänstern på 60- och 70-talet aldrig våld, bortsett från den gången då IB-agent Gunnar Ekberg ringde in ett bombhot för att försöka kompromettera Palestinagrupperna.
Vi var alla förfärligt icke-våldsliga. Jag minns hur min medredaktör på Gnistan Gunnar Ohrlander en dag blek i ansiktet, ovan sin vackra lila velourjacka signerad Mahjong, pekade på min ryggsäck och frågade"Vad är det där? Du går väl inte omkring med batong?" Skräcken lyste i hans ögon.
Det var en cykelpump. Närmare än så har jag inte kommit politiskt våld.
Jo, kommunalrådet Harald Aronsson (förebild för "Pampen" på Dramaten) lyfte 1965 MED VÅLD ut mig ur 1 maj-tåget där Vietnamplakat icke fick bäras. Det är naturligtvis med viss förundran man nu hör att ett barnbarn till riksdagsman Henry Allard (s) jämför Stefan Löfvén med Hitler och vill slå in skallen på alla "nazister".
Ordet "revolution" (omvälvning) har man totalt missförstått. Man tror att kärnan sitter i det fysiska våldet och betänker inte att flera av de verkligt stora folkrevolutionerna i historien varit närmast oblodiga.
I den stora ryska revolutionen 25 oktober (7 november) 1917 arresterades 18 personer och två dödades (jag talar nu inte om det efterföljande krig som de vita generalerna och 18 interventionsmakter anställde). Endast kompletta politiska idioter tror att poängen ligger i våldet. Poängen ligger i att folket reser sig - ju mer massivt ju oblodigare - för att göra slut på ett system byggt på våld, krig och utsugning.
Hur som helst tycker jag att Janne Josefsson gjorde ett nödvändigt program. Med rätta häcklade han de akademiska och kulturella medlöparna till "vänster"-våldet.
Men jag saknade en social aspekt. För det första är det ju väl känt att Eskilstuna är ett ställe där våldet alltid har puttrat under ytan. Lördagssupa och knivvåld. Är det vi ser nu samma sociala fenomen i ny förklädnad?
Jag skulle också vilja ha belyst hela den nya ungdomssituationen. På min tid sysslade 20-åringar med att plugga, jobba, göra barn, göra lumpen, man läste som fan och var politiskt på hugget. Bostäder och jobb fanns hur mycket som helst. Dom slängde man efter oss.
Och idag - 28 procents arbetslöshet, ingen värnplikt, en allt större del av befolkningen är främlingar för varandra, många ungdomar infantiliseras av situationen - måste bo hemma till 30. Kanske är det mindre intressant om ungdomar som gillar knivslagsmål tror att dom är Che Guevara, Hitler eller Napoleon, utan varför de alls hamnar utanför.
Min poäng är att här behövs det inte bara polis, det behövs politisk och social ingenjörskonst för att rädda de ungdomar som går till spillo för demokratin - och revolutionen.
Stefan Lindgren
5 kommentarer:
Vikten av att se de sociala och politiska skillnaderna i villkoren för aktivister för knappt 50 år sedan och idag är central för att inte skapa skenmotsättningar. När unga aktivister gick till aktion mot samtliga tobaksaffischer i Stockholm kring 1966 och skrev CANCER eller Känt folk dör av Kent på dem mobiliserades 200 taxibilar för att jaga dem den avgörande natten (en historia sällan berättad efter som den är utanför den hegemoni som domineras av den självbeundrande vänstern som ofta osynliggör andra radikala krafter).
Två personer tog på sig all materiell åverkan, Tom Alberts och Roland von Malmborg, aktiva i Teosofiska ungdomsgruppen och Provies inspirerade av Gandhi. Reklambolagen vågade inte kräva mer än 200 kronor av dem, tänk om folk skulle förstå hur många hundra tusen som lades ut på reklam och att övertyga folk att röka mer. För 15 år sedan kostade det 17000 att skriva protester på en enda kvinnoföraktande HM reklampelare.
Det är alltså inte bara de sociala villkoren som ändrats utan också de politiska.
Kilander ljuger inte bara bort detta i sin bok om FNL rörelsen, han skriver en bok i den statsbärande socialdemokratins anda där rörelsen aldrig gjort några fel och några avgörande förändringar i strategin har aldrig inträffat. Han osynliggör därmed den viktiga förändringen som skedde 1967 inte minst tack vare Jan Myrdal och därmed stympar han erfarenheten från insikterna om nödvändigheten av att förena gatans kamp med de som skaffat sig privilegierade positioner, en konflikt som idag är många gånger värre men densamma.
Istället för att lyfta fram nödvändigheten av att skifta taktik utifrån en långsiktig strategi så görs ideologisk rättrogenhet till ledsnöre grundat på historieförfalskningen att stenkastningen vid US Trade Center aldrig existerat och att Jan Myrdal aldrig bidrog med avgörande förändring av rörelsen 1967.
I samband med EU toppmötet 2001 tog den historieförfalskande vänstern tilfället i akt för att visa sin solidariet med systemet genlom att ljuga om sin historia. Inte minst Tommy Hammarström, en av FNL bokens mest flitiga författare. Han ljög i korus tillsammans med Jan Guillou och stora delar av vänstereliten om hur goda de själva var och att minsann för när de var unga så förekom ingen stenkastning eller hot om att slå polisen med påkar. Vänstern begick politiskt självmord i linje med statsmakten önskemål för att skapa splittring och skenmotsättningar.
Vänster är en skugga av sitt forna jag, krypande och lismande för makten tillåter man sådant som Forum för levande historias statliga propaganda där folkmord i Sovjet, Kina och Kambodja förklaras vara ett led i kommunistiska läroprocesser med start hos Marx uttalande om behovet av mer terror som lärdom av Pariskommunen. Gång på gång har jag talat om vikten av att göra upp i detalj med denna statliga historieförfalskning men det är vänstern idag för feg för eller saknar i alla fall förmåga att göra mer grundlig kritik. Vänsterpartiet som har resurserna skiter å sig i byxorna av rädsla för att bli anklagade för att vara kommunistvänliga så därifrån kan man inte vänta sig något. Sverige är ett ledande land i produktionen av historieförfalskning av den sort som nu får sitt utlopp i Ukraina.
Det intressanta är om Ukraian kan bli en vatten delare. Det är kanppast ett tillfällighet att dse grupper som snabbast organiserar solidareitesmanigeåfestayioner efter Odessamassakern är AF och RS, t
det två grupper som tillsammans med RF är de mest hatade av övriga vänster. Rör man på sig i den antifascistiska kampen kan det led till att an snabbare uppfattar allvaret i situationen. För egen del har jag haft gott samarbete med de flesta vänstergrupperingar och många andra politiska riktningar. Visst har alla stora problem vilket även min egen organisation Jordens Vänner har, men nu är det dags att se hur Ukraina ger tydligare perspektiv och kan ge grunden till nay allainser. detta under förutsättningen att en massmediatupp som Jan Guillou med sina lögner om hur det var förr och Jan Josefssons oförmåga att ta itu med politiska problem för att göra kålsuparteorier av det mesta görs till de svaga argument de är. Din början med att tala om de social villkoren för aktivism idag tillsammans med Ukrainaorganisering i Sverige och Europa kan vara vägar att komma ur det politiska självmordets rutiner och att återupptäcka vikten av att publicister och kändisar förenar sig med gatans aktivister i gemensam radikal kamp.
Men är du säker på att ungdomen går till spillo? Man skulle också kunna hävda att fler än någonsin är aktiva för att påverka sin tillvaro, inte minst genom den nya tekniken, den som vi tillämpar just nu, eller genom en mycket större öppenhet för olika livsstilar? Vänstern behövs kanske inte som förr, varför några bokstavsidioter lagt beslag på vänsterns markörer och nu använder dem ungefär som dåtidens unga arga män lade beslag på amerikanska bilar för att som raggare ställa till med problem för omvärlden?
Av någon teknisk anledning föll det avgörande citatet ur boken FNL i Sverige - reportage om en folkrörelse under tio år utgiven av DFFG bort. Därmed blir min grova anklagelse för lögn obegriplig. I boken som har många medförfattare, bl.a.de som senare kom att påstå att vänstern och Vietnamrörelsen aldrig kastade sten och aldrig var ens beredda att ta på sig någon form av skyddsutrustning ens under kläderna och än mindre hota med att ta med påkar för att slå tillbaka polisens angrepp.
I själva verket krossades fönster på både US trade center och US cultural center i samband med fnl-rörelsens aktioner (den största skadegörelsen hade dock inget kollektivt samband med rörelsen utan genomfördes av en ensklid person mot USA:s ambassad).
Jan Myrdal förklara ingående nödvändigheten av en alltmer militantare kamp under 1967 och vikten av att förena de som tog strid på gatan och kända personer som kunde utnyttja pressen som plattform. Hela hans insikt är mer än dagsaktuell och borttrollad av Kilander i boken Vietnam var nära där det behov av första militant taktik och sedan byte till en ny taktik som Myrdal menar förekom i verkligheten men förklarades för dåligt vilket ledde till Rebellrörelsen bl.a. I Myrdals värld går det att dra lördomar av händelseförloppet färMyrdal tog Gandhi till hjälp medan hos Kilander och FNL-rörelsens apologeter finns ingen sådan nödvändig förändring och än mindre behov av den självkritik som Myrdal för fram om behovet av att förklara olika taktiska övervägande,, i apologeternas värld behöver man inte förklara för det finns ingen förändring att förklara.
Militansen mynnade ut i demonstration till USA ambassad i trots mot demonstrationsförbudet 20 december 1967. 1500 demostranter brötsig igenom poliskedorna och mötes med många batongslag, fritog demonstranter som säckats av polisen och tog sig så småningom fram till målet.
Vad skulle ledande aktivister säga till pressen när de ringde. Att få kontakt med DFGG:s ledning gick inte. Jan Myrdal kommer tillsammans med Sture Källberg fram till "att vi låter oss inte spöas en gång till, att demonstranterna nästa gång beväpnar sig med påkar, regeringen får då välja hur de vill ha det framöver".
Kilander trollar bort dessa ord ur DFFG:s egen historieskrivning genom att påstå "I pressen återgavs flera uttalanden från demoinstranter 20 december som lär ha sagt att nästa gång "kommer vi beväpnade" eller "kommer vi slå tillbaka"." Medvetet eller omdevetet rättas här historien till och DFFG:s egen historieskrvning skjuts åt sidan tillsammans med att det var en av de ledande aktivisterna bakom den militanta linjen som deltog i vad han kallar "raiderna" mot US Trade Center och som kritiserar de som inte inser nödvändigheten av att alliera sig med kända personer och samtidigt vara militant fram till att situationen ändrades i och med 20 december och regeringen gav efter varpå taktisk militans blev ett problem.
citat. FNL i Sverige, Jan Myrdal s. 180-181, Sture Källberg s. 49.
Vietnam är nära, Kilander s 130
Tord. Du räknar ju själv upp ett halvdussin personer som alla var med och intygar att FNL-arna ingalunda gick med skyddsutrustning och önskade ta till knytnävarna eller "knölpåkar". Äggen i Glanshammar ser jag inte som våldsamma projektiler utan som symboler... Sen förekom det några tillfällen där polisens agerande lyckades framkalla våld, men på det hela taget tror jag att vi som var med kan intyga att relationen till polisen så småningom redde ut sig. De var inte våra fiender. Detsamma kan jag säga om 12 år med Afghanistansolidaritet. Polisen har alltid varit tillmötesgående och skyddat oss när vi varit utsatta för störningar.
Men det tycks mig att ju sämre skolad vänstern är i grundläggande marxistisk analys desto mer förvirring har sådana som AFA och RF och den allmännare anarkismen lyckats sprida. Hög tid att sätta vänstern i marxistiska grundkurser. Det borde vara ett krav för medlemskap i vänsterorganisationer värda namnet.
Skicka en kommentar