Porosjenko i samtal med fascisten Tjagnibok (tv) och boxaren Klitjko.

Det finns ingen fascistfara i Ukraina, försäkrar en rad EU-toppar, som
varit med om att driva fram den nuvarande regimen.

Söndagens presidentval kan knappast sägas vara fritt.

Leder i opinionsmätningarna gör Pjotr Porosjenko, karamellhandlare och
tidigare lierad med Jusjtjenko och Timosjenko. Han delar den allmänna
nationalistiska agendan, och vill inte framstå som någon fascist. Blir
han vald - och han har chans att vinna i första omgången - blir prövostenen
om han lyckas avlägsna Svoboda ur regeringen,
där de är näst största parti.

Problemet med honom är att USA lär behöva störta honom om några år.
Redan nu säger New York Times att han är alltför insyltad i landets
korrupta oligarki.

Nr 2 i opinionsmätningarna är Julia Timosjenko som i ett utfall sade sig
vilja atombomba landets rysktalande befolkning.

Nr 3 är Sergej Tigipko, tidigare ekonomiminister under Janukovitj, och
en pragmatisk politiker som vill att Ukraina ska bli EU-medlem men också
att Ryssland, Ukraina och Europa ska utveckla samarbete inom handel och
säkerhet.

Nr 4 i opinonsmärningarna är Anatalij Gritsenko, en apparatjik och f d
försvarsminister. I hans "moderata" program ingår att förbjuda
kommunistpartiet och "störta Putin".

Nr 5 är Oleg Ljasjko, som har ett eget parti, Radikala partiet. Han är
den som lagt ett skarpt förslag i Radan om kommunistförbud. Han vill
förbjuda Regionernas parti, till helt nyligen landets största. Han vill
även inför dödsstraff för "förrädarna" och "kollaboratörerna" som
samarbetar med Donetskrepubliken. Befolkningen på Krim ska i praktiken
belägras genom förbud att resa genom Ukraina och till EU-land.

Nr 6 är Pjotr Simonenko, kommunistledaren, som fått sitt hem och
partihögkvarteret nedbränt och utsatts för attentat i sin bil. Han
förhindras fysiskt att tala i parlamentet. Han har i dagarna avsagt sig
sin kandidatur med hänvisning till förföljelserna.

Nr 7 är Michail Dobkin, f d guvernör i Donetsk som avsattes och sattes i
husarrest av juntan. Sedan dess har juntan försökt använda honom mot
Donetskrepubliken, men med föga resultat.

Nr 8 är Olga Bogomolets, läkare som blev världskänd för att Estlands
utrikesminister Paet med hänvinsing till henne talade om att
Maidanaktivister kunde ha skjutits av krypskyttar ur deras egna led. Hon
stöds av socialistpartiet.

Nr 9 är Oleg Tjagnibok från Svoboda och nr 10 Dmitrij Jarosj från
Högersektorn. Båda två har ett minimalt stöd, vilket inte hindrar att de
tillåtits spela en huvudroll i den EU-stödda kuppen 22 februari och i
den sittande juntan.

Oleg Tsarjov som också var kandidat till presidentvalet avsade sig
kandidaturen efter våldsamma angrepp mot hans person. I dagarna utsattes
hans hem för brandattentat och hans grannes hus besköts med automateld
av legosoldater som inte brytt sig om att kontrollera adressen.

Valet i Ukraina kan knappast kallas demokratiskt. En stor del av Ukrainas
befolkning stämplas som andra klassens medborgare. Deras språk
diskrimineras och deras informella ledare behandlas som terrorister.

Veckan skördade minst 25 dödsoffer. I rysk TV visas hur vanliga byar i
östra Ukraina utsätts för dagligt bombardemang av Kievs trupper.

Det elektorat på 10 miljoner som bar upp valet av Janukovitj har effektivt
splittrats och drivits bort från valurnorna.

Om valresultatet överhuvudtaget kommer att bli något framsteg, i riktning
mot en normalisering är mycket tveksamt. Hittills är det fascisterna som
satt agendan.

De EU-ledare som likt tysken Steinmeier och svensken Bildt vägrar
se det fascistiska inflytandet i Ukraina (Svoboda hade 10 % i förra
parlamentsvalet) och hur en pogrommentalitet spritts långt utanför
detta partis led avslöjar i själva verket EU:s dolda agenda.

Att Ukrainavalet och EU-valet symboliskt lagts på samma dag ska inte förleda
något att tro på vare sig det förra eller det senare.

EU:s stöd åt våldsverkarna på Majdan handlade inte om att hylla
demokratiaktivister. Det handlade om att omstörta Ukraina till varje
pris för att få till stånd en västlig lydregim. Det handlade om
gammaldags imperialistisk geopolitik, som till varje pris ska döljas med
demokratifloskler.

Stefan Lindgren