Sega gubbar, enda försvaret.

Försvarsberedningens utredning "Försvaret av Sverige" (Ds 2014:20)
är ett intressant aktstycke, som exempel på hur beslutsfattandet i
Sverige går till. I viktiga principfrågor vänder man 180 grader utan
diskussion. Allt som luktar kritik av rådande dogmer tystas ned. Längst
fram går Carl Tretton på Dussinet och efteråt kommer riksdagspartierna.
Politisk ålning medelst hasning.


I tolv år har Sverige efter 200 års fred varit invecklat i ett blodigt
krig i Afghanistan. I dagarna har de sista stridande svenska soldaterna tagits hem. Man
kunde vänta sig att en försvarsberedning på något sätt skulle utvärdera
det svenska krigsdeltagandet. Allra helst som detta krig sagts vara
riktningsgivande för en pågående internationalisering av Sveriges försvar.

Men tystnaden är öronbedövande. Ordet Afghanistan
nämns bara på två ställen i utredningen, i förbigående.
Samarbetet med Nato och USA ligger förstås fast,
hugget i sten.

För att fortsätta att tjäna mörkrets makter, dvs. USA/Nato, är det nu
hotet från Ryssland som får ersätta tolv års resultatlös "kamp mot
terrorismen".

Inledningsvis tecknas en bild av rasande ryska och kinesiska rustningar.
Ryssland står för 5 procent av världens militärutgifter, Kina för11
procent (SIPRI:s skattningar för 2013).

Men beredningen nämner inte att USA ensamt står
för 37 procent av världens militärutgifter. Tillsammans
med de fem största Nato-länderna står de för knappt
hälften (49,2 procent) av världens militärutgifter.

När man stirrar på den ryska ökningen av försvarsanslagen ska man komma
ihåg att detta sker efter en period av drastisk nedrustning.
Sovjetunionens militärutgifter var utan tvekan tre, fyra gånger större
än dagens ryska utgifter. Ett tag bedömde USA:s försvarsanalytiker att
Sovjets försvarsutgifter rentav var större än USA:s.

En kall bedömning är att Ryska federationens första två decennier ur
militär synpunkt kan ha varit farligare för säkerheten än den nuvarande
delvisa återhämtningen. Varje land har en armé, brukar man säga, sin
egen eller någon annans. Det ryska vakuumet har otvivelaktigt varit en
drivkraft för Nato:s expansion.Tillfället gör tjuven.

Men i försvarsberedningen är det den hysteriska analysen som har
företräde. Ryssland är ett växande hot, heter det, och utredarna talar
kritiklöst om rysk AGGRESSION, om ANNEKTERINGEN av Krim
och andra folkrättsliga begrepp som man uppenbarligen inte har ett hum om hur de
definieras.(Jag har bl a redogjort för några kritiska inlägg i tysk debatt.)

Sedan drar man den fullständigt korkade slutsatsen, utifrån den hotbild
man själva har målat upp, att Sverige bör "avbryta militärt samarbete
med Ryssland vad avser t.ex. övningar och besöksutbyte".

Om hotet är så akut som man utmålar borde det ha största vikt att inte
bryta något samarbete med Ryssland utan istället bedriva aktiv diplomati. Carl
Bildts politik är den rakt motsatta. Vitryssland är förbindelserna de
facto brutna med och nu vill han tydligen förhindra normala relationer
också med vårt största grannland.

En katastrofal politik och ett intellektuellt förfall som vi
inte upplevt sedan den hysteriska ubåtsdebatten, där
samme Bildt såg ubåtarnas nationalitetsbeteckningar i
andanom.

Men uppenbarligen tror beredningen inte ens själv på sina skrönor om rysk
aggression. För det är tydligen ett hot som minskar om vi bara slutar
tala med ryssen.

Den enda ljuspunkten i rapporten är att åtminstone två partier,
Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet, ställer frågan om värnplikten
som övergripande försvarsfråga, en fråga som övriga partier närmast vill
förhindra tas upp.

Saken är ju den att det svenska försvarets omställning till yrkesförsvar
fortfarande pågår. Ju längre man väntar med att återinföra värnplikten
desto mer underordnad och osjälvständig roll blir sannolikt deras roll
om de på nytt släpps in i försvaret.

Det kan aldrig sägas nog ofta. Den viktigaste faktorn
i ett försvar är människan, folket. Eliminerar man det
återstår en massa plåt och yrkessoldater som hur bra
betalt de har ändå aldrig har betalt för att
dö. Sverige behöver sega gubbar.

Kanske kunde dom satsa nån krona på att analysera varför  ryssarna så
lätt slog tillbaka Georgiens Natounderstödda styrkor 2008. Det korta svaret lyder:
För att ryssarna hade värnpliktiga och georgierna legosoldater.


Stefan Lindgren