"Vid ett Ukrainakrig hotar Rysslands upplösning" lyder rubriken på en spöklik artikel i Die Welt 16 november. Det är det holländsk-israeliske militärhistorikern Martin van Creveld som resonerar om vilken politik väst bör föra mot Ryssland.

Enligt von Creveld är det inte ens ett alternativ att diskutera att väst skulle söka en fredlig kompromiss i Ukrainafrågan. Nej, hans outtalade förutsättning är att väst måste driva igenom sin vilja. So oder so.


Han konstaterar att Ukrainas krigsmakt inte har något att sätta upp mot Ryssland. Dessutom kompliceras "varje försök av Nato eller EU att ge militärt bistånd av det faktum att de själva inte har sådana vapen. Gemensamma insatser bör därför vara problematiska."

Nej, hoppet står som så många gånger förr, under det kalla kriget, till att flygbomba Ryssland. "När militära åtgärder övervägs är det oftast begränsade flyganfall som tas i beaktande. Drönare används redan för spionage och övervakningsändamål över Ukraina."

Men även ett luftkrig mot Ryssland är problematiskt: "Ryssland är varken Afghanistan 2001, Irak 2003 eller Libyen 2011. Inget av dessa länder har ett flygvapen. På Natos flyganfall till stöd för ukrainarna, kommer Ryssland att svara med samma medel. All tidigare erfarenhet visar också att enbart flyganfall inte räcker för att avgöra en sådan konflikt."

Artikeln är full av bisarra påståenden som att Sverige för närvarande skulle "darra" under ryska gränskränkningar och att Ryssland gör överflygningar med kärnvapen i Baltikum (de enda kärnvapen som kan förekomma där finns förvisso ombord på amerikanska, brittiska och franska fartyg och flygplan).

Författaren tror inte att Ryssland har för avsikt att utveckla ett vidare krig för att bryta Kievs motstånd. För skulle detta ske hotar ett utdraget krig som i Tjetjenien och Afghanistan. "Skulle Ryssland förlora skulle en upplösning av den ryska republiken (sic!) kunna bli följden".

Skulle ryska flygplan dyka upp i Nato/EU:s luftrum kommer de att stoppas med kärnvapen, försäkrar författaren och slutar med en hänvisning till en tysk ikon, den tyske kanslern Theobald von Bethmann-Hollweg, kanske mer än någon annan enskild ansvarig för första världskrigets utbrott.

Bethmann-Hollweg talade om spänningarna mellan stormakterna som ett "ödets stränga tärningsspel".

"Visst finns det, särskilt i Kreml och i Donetsk, en del, som det kliar i händerna på för att slå dessa tärningar. Resultatet skulle nästan säkert vara en katastrof för 'Folkrepubliken Donetsk', Ukraina och stora delar av östra Europa."

Skulle verkligen freden i Europa hänga på en slump?

1914 liksom 2014 är detta en mystifikation, ett försök att dölja att det vfinns krafter som medvetet arbetar för ett storkrig i Europa..

van Crevelds artikel kan bara tolkas som ett förtäckt hot att om människorna i östra Ukraina fortsätter att göra motstånd mot Kiev, så hotar "ödet" med kärnvapenutplåning.

Hela artikeln är skrämmande i sitt totala, axiomatiska förkastande av allt som heter förnuftiga kompromisser och förhandlingslösningar liksom i sin totala oförmåga att inse att de belägrade fem miljonerna i östra Ukraina har rätt till samma mänskliga rättigheter - the freedom of speech, the freedom of worship, the freedom from want, and the freedom from fear (Roosevelt 6 januari 1941) - som exempelvis israeliska medborgare rutinmässigt gör anspråk på (trots att deras stat oupphörligt kränker dessa friheter för andra).

Vi svenskar bör öppna ögonen och se vilka krafter som vaknat till liv av konflikten i Ukraina och att det mer än något annat ger oss anledning att aktivera alliansfriheten och ge den förnuftiga förhandlingen ett ansikte i världspolitiken.

Stefan Lindgren