Oj, senaste numret av Folket i Bild damp ned tillsammans med Flamman och Koreainformation. Bäst är Koreainformation. Förmedlar Pyongyangs uppfattningar på ett klart pålitligt sätt. Men vad representerar Folket i Bild och Flamman? Det är mera oklart.
På tre punkter måste jag anmäla avvikande uppfattning mot skribenter i Folket i Bild, vilket för mig är ovanligt många.
Ingemar Folke ömmar för Göran Lambertz yttrandefrihet. Det må han göra, den är vi alla för. Men Lambertz har ju ovanligt mycket yttrandefrihet, mer än 99,9 procent av svenska folket. Han är nämligen oavsättlig och får ha hur fel som helst utan att det har några konsekvenser. Man kan gasta hur mycket som helst om att han bör avsättas - men man ska veta att sådana rop är fullständigt harmlösa. I värsta fall en genklang av forna tiders förbud mot att kvälja dom, vilket Lambertz har gjort så det skriker om det.
Visst ska man försvara oskyldiga offer - men varför då inte börja med Sture Bergwall som fortfarande sitter inne för något han inte gjort (alt. något psykfall han inte längre är)?
Åke Kilander argumenterar mot bok "Lagen mot krig" och påstår att FN-stadgans artikel 2:4 inte uttrycker "ett allmänt/generellt/strikt våldsförbud". Därmed sällar han (oavsiktligt får man hoppas) sig till
imperialistiska försök att relativisera stadgandet att alla konflikter (underförstått mellan stater) skall lösas med fredliga medel liksom stadgandet att alla stater i sina internationella relationer ska avstå från hot eller användning av våld.
imperialistiska försök att relativisera stadgandet att alla konflikter (underförstått mellan stater) skall lösas med fredliga medel liksom stadgandet att alla stater i sina internationella relationer ska avstå från hot eller användning av våld.
Hur mycket tydligare kan det sägas? menar Kilander. Hur skulle ett våldsförbud se ut som uppfyller hans kriterier? Självfallet handlar FN:s våldsförbud om relationerna mellan stater. Inbördeskrig, uppror, tyrannmord etc. berörs naturligtvis inte. Hur som helst, den som läser boken "Lagen mot krig" (180 kr inkl porto på plusgiro 3311324-4, FAS) behöver inte sväva i tvivelsmål om vad FN-stadgan innebär.
Hans Isaksson slutligen gör en grinig recension av Anna Odells "Återträffen" där han anklagar henne för exhibitionism à la Lars Vilks och äreröriga angrepp på sina klasskamrater à la lögnerna om Olof Palme i Call Girl.
Anna Odell har naturligtvis full konstnärlig frihet att gestalta sina erfarenheter av nio år i Enskede skola eller av ett besök på psykakuten. Att hon gör det - trots att HI upplyser oss om att hon varit 10 år sjuk i schizofreni - visar på ett ovanligt mod. Att hon kunnat göra en så omdebatterad dokumentär och hyllad spelfilm är ju en högst ovanlig revansch. Jag tror många med snarlika erfarenheter är tacksamma mot henne.
Mitt i allt babbel om att acceptera avvikande människor anser jag att vår tid går mot tilltagande konformism. Se bara på hur folk ser ut! Grå paltor - alla ser ut som de sovit i tält och har fem dagars skäggväxt. Och Gud nåde den som har minsta fel på persedlarna - ärrubögva?
Mitt i allt babbel om att acceptera avvikande människor anser jag att vår tid går mot tilltagande konformism. Se bara på hur folk ser ut! Grå paltor - alla ser ut som de sovit i tält och har fem dagars skäggväxt. Och Gud nåde den som har minsta fel på persedlarna - ärrubögva?
Att konstnärer använder sin omgivning som material är något vi får leva med. Inte ens Hans Isaksson går säker.
Stefan Lindgren
4 kommentarer:
Stefan Lindgren missade i det han skrev om Ingemar Folkes spalt att det
viktiga var att försvara Lambertz' ställning som oavsättlig domare. Det
finns alldeles för många bland vanligt folk och dessutom bland politiker som borde veta bättre som tror att man kan kräva hans avgång. Domarens oavsättlighet är en viktig detalj i rättssäkerheten. Viktigare ju fegare domarena blir.
Erik Göthe
Visst kan man kräva Lambertz avgång... Då kunde ju Leif GW Person börja skriv om något annat.
Stefans kritik tål att tänkas på men jag har annan kritik: när alla media och partier från V till M samstämmigt och oreserverat hyllar Mandela så tycker jag att FiB kunde varit en annan röst. Artikeln under Noterat var samma devota hyllning som övriga media och Regnbågsartikeln gav inte mycket. Jag efterlyser kritiskt granskande artiklar om vad Sydafrika blev under och efter Mandela, hur mycket ekonomisk makt har svarta respektive vita, ja hur ser hela den sociala situationen ut?! Vad kompromissade Mandela bort för att få försoning, vad innebär detta i längden?
Ulf Nilsson
Ulf Nilsson efterlyser info om sydafrika. John Pilgers freedom next time fr 2006 innehåller en del.
Skicka en kommentar