 | ||
| Kung Haakon (mitten) och kronprins Olav tar skydd i en skogsdunge när de tyska flygplanen dyker ner mot Nybergssund i Trysil 11 april 1940. |
Dagens Nyheters ledarsida, Jan Guillou och honoratiores är alla överens: kungen ska packa väskan och åka till Norge för att hylla den norska författningen av 1814.
Kungen har anfört protokollsmässiga förhinder, men för oss som är fria att besöka Oslo 17 maj är det ingen dum idé.
På 17 maj kan besökaren insupa den norska nationalismen, genomsyrad av småstatens folkliga rojalism.
Ty så är det här i världen. När små stater hotas, sluter de sig kring de traditionella värden de har.
Lyssna exempelvis på den här dikten ur "Norsk krigslyrik" (Stockholm 1941), ett prov på den sunda rojalism som föddes ur det enkla förhållandet att det norska kungahuset inte svek i landets ödestimme. Jag misstänker att den är skriven av Nordahl Grieg, övertygad kommunist, som stupade som stridspilot i andra världskriget (Dikten är osignerad men Grieg har skrivit andra dikter till kungen). //Se Christer Lundgrens kommentar - författaren är Arnulf Överland//
Til Коngen
Ditt löfte »Alt for Norge»
det har du trofast holdt.
Om vi stod fram på torget
og ropte på revolt
om våre ord blev krasse,
deg ledet ingen vill.
Du hörte ingen klasse,
men hele folket til.
Slik skal vår konge vare,
så rolig og så rank.
Du er vår egen äre.
ulastelig og blank.
Selv på den tunge dagen
da skjold og verge brast,
og da vår här var slagen.
stod du fremdeles fast.
Mot usseldommen, sviket,
mot niddings leiesvenn,
står samlet hele riket.
vi venter deg igjen.
Om vapenlöse, svake
vi holder ennu stand.
Vi venter deg tilbake,
her er ditt folk, ditt land!
I Sverige är förhållandet till kungahuset ett annat, helt enkelt för att nationen inte satts på samma prov. Inget tyder på att Gustav V skulle handlat annorlunda än sin norske kollega. Och även Gustav VI och Carl XVI Gustaf har tjänat landet väl.
Det är intressant att de som är så oerhört angelägna om att hylla norsk statsordning i samma stund tar sig friheten att förolämpa det svenska kungahuset och ifrågasätta den svenska statsordningen.
Även om vi inte lever i 1940, befinner vi oss under fredlig ockupation av ett tyskdominerat EU, som är en reinkarnation av den tyske rikskanslern Theobald von Bethmann-Hollwegs planer för Europadominans inför första världskriget eller om man så vill Hitlers Neuropa.
1809 års svenska författning är under allvarligt angrepp från EU-byråkratin. Den läcker redan som ett såll på grund av de ändringar som har gjorts efter EU-inträdet. Redan sjätte paragrafens påstående "Riksdagen stiftar lag" har ju förvandlats till en chimär.
De krafter som absolut inte vill återställa en suverän svensk statsordning har naturligtvis intresse av att erodera den svenska statsordningen ytterligare, bl.a. genom kampanjerna om kungens "pensionering" och en lång rad konstgjorda skandaler.
Kung Carl XVI Gustaf har hållit stånd och lugnt "vänt blad" när trycket varit som störst. Han lär nog klara sig den här gången också och min prognos är att han med stigande ålder också kommer att bli mer folkkär.
Stefan Lindgren
9 kommentarer:
" Inget tyder på att Gustav V skulle handlat annorlunda än sin norske kollega." Det kan man ju inte säga något säkert om i efterhand eftersom det inte gjordes något prov i verkliga livet. Men kan vi inte gissa att chansen att V-Gurra hade valt en annan väg än norske kongen inte var försumbar? Hans grupp i samhället innehöll ju många tyskvänliga (även om de inte var nazister, eller till och med inte gillade nazismen, var de tyskorienterade och anti-bolsjeviker.) Och fram till slutet av 1941 verkade ju Tyskland vinna kriget, vilket bör ha främjat den fraktion som ville ha ett 'modigt svenskt uppslutande' på Tysklands sida i kriget.
Det borde vara möjligt att hålla två tankar i huvudet samtidigt. För det första är det en nödvändighet att slå vakt om Sveriges självständighet och för det andra att detta inte behöver detta står i motsättning till att kungahuset avskaffas. Jag känner inte till att kungen skulle vara intresserad av slå vakt om Sveriges självständighet.
Det här var ett mycket spirituellt och konsekvent inlägg. Jag håller helt med om att nationen måste försvaras av alla från kungahuset till allmogen. Skallet mot hovets hantering av Norges nationaldagsfirande 17 maj 1914 är dimridåer precis som du beskriver. Men, Gustaf V:s patriotism var nog aningen maläten trots allt.
Att Gustaf V i någon mening var tyskvänlig vet vi. Drottning Viktoria (död 1930) var ju tyska och mycket band Sverige till Tyskland.
Likväl agerade kungen vid flera tillfällen på ett sätt som var till fördel för oberoendet.
I februari 1940 gjorde han ett uttalande mot kraven på att ingripa på Finlands sida i vinterkriget.
När Tyskland intagit Danmark och Norge kom en rad tyska krav.
Kungen skrev några personliga brev till Hitler, där han försäkrade att Sverige skulle försvara sig mot alla, alltså även England, vilket Hitler hyst tvivel om.
Vid midsommarkrisen 1941 förordade kungen liksom regeringen en eftergift, men kungen underströk att det gällde en "engångseftergift".
När tyskarna återkom med nya krav svarade kungen : "Jag sa ju att det var en engångeftergift!"
Sommaren 1944 tog han Horthy i örat med anledning av de ungerska judarnas situation. Enligt kabinettssekreterare Erik Boheman såfg Gustaf V "närmast Hitler som en livsfarlig dåre som det gällde att försöka hålla sig väl med"!
PS. Knut har skrivit "17 maj 1914". Skrivfel. Vad vi pratar om är ju 17 maj 1814 resp. 2014.
Dikten "Til Kongen" skrevs av Arnulf Øverland och ingår i "Vi overlever alt. Dikt fra krigsårene" (Norstedts 1945).
Hotade Gustav V att abdikera om inte regeringen gick med på att Division Engelbrecht fick åka genom Sverige? - Det är en fråga man kör seminarieövningar om i högskolekurser i historia. Svaret är 'vet ej'. Det finns bara motsägande påståenden från olika håll. Men tolkningen av vad som hände då påverkar givetvis synen på kungens roll i dramat.
Sedan antar jag att transiteringen inte spelade någon större roll i kriget som sådant. En tysk division hamnade i en passiv position i tre år vid fronten nära Vita havet utan att kunna göra så mycket. Men symboliskt var det en annan historia.
Och dikten visar väl mest att beredskapspoesi ofta inte är så lysande som poesi betraktat.
Beredskapslitteratur är väl närmaste ett skällsord i akademiska kretsar. Det är helt fel tycker jag. Allvaret i norsk krigslyrik skärper sinnena på ett sätts om överträffar det mesta från de "torrt knäckebrödsknaprande och tidningsläsande" svenskarna (fritt efter Ehrenburg).
Men vad tänder du på för lyrik, Björn?
Idag meddelade hovet att kungaparet i alla fall åker till Norge. De valde att lyssna på "kritiken". Kanske är det så en monark måste hålla sig flytande på de mediala böljorna. Våta fingret i vädret. Nästa gång kräver media kungabesök i Israel - vad säger Guillou då?
Tilläggas bör att även Nordahl Grieg skrev en dikt om kungen, en längre dikt i tre avsnitt. Den handlar mycket om folkets kamp mot ockupationsmakten. Här är ett utdrag:
Kongen
I
Slik vil Kongen leve for oss:
Ved en sölvblek bjørkestamme,
mot en naken vårskogs mørke,
står han ensom med sin sønn.
Tyske bombefly er over.
Slitets tunge, trette furer
i hans ansikt er hans egne.
Smerten i det gjelder andre.
Slik må fredens ansikt være,
grått og dradd av nattevåk,
jaget, pint, forhånt av voldsmakt,
men alikevel med styrken
til å lide med alt liv.
---
II
Da de tyske overfalt oss
og bød trelldom, svarte Kongen
at han nektet for seg selv.
Men det var hans folk som hadde
valget, bare det fik svare.
Ingen presset han i kampen,
ingen tryglet han om støtte.
Sky og vàr for andres skjebne,
angst for andres rett å leve –
siden hver må dø alene –
stod han, uten krav, og ventet.
Aldri var vårt land så øde:
veier stengt og byer lammet,
det var langt fra sinn till sinn.
Var det ikke som hvert hjerte
fikk lagt valgets byrde på seg
bevende: hva skal jeg gjøre?
Blekt og stille traff de valget,
først hans råd, og siden folket.
Første svaret kom fra havet.
Førti tusen norske sjøfolk,
en for alle, valgte strid,
valgte hjemløshet og lengsel,
valgte flammedød og koldbrand,
valgte drift på spinkle flåter
tusen ville mil fra hjelpen,
evig heder skal de ha.
---
III
Engang var det få runt Kongen.
Nå står han og folket sammen,
og nå stiger det fra somme
dette underlige ropet:
du er fører, du er høvding,
og vi selv er kongehirden.
Hvorfor er det att de velger
ord fra våre fienders språk.
Fører, før oss, og vi følger.
Er det angsten for å tenke,
er det trangen til å velte
alle byrder på en annen?
Skyldes ikke verdens nød
at den tenkte altfor dårlig?
Skal vårt bidrag til dens fred
være det: å ikke tenke?
Men det tankelöse ropet
skjuler noe urettferdig,
noe blint og grusomt mot ham.
Førerskapet ofrer andre,
blodig må dets byrde være,
den skal Kongen være fri.
---
Han som stod ved bjørkestammen
i sit hemmelige slektskap
med den bleke vår omkring seg,
hadde smerteleg en ømhet
for alt liv som skulde gro.
Ydmyk har han sett det vokse
dit hvor hver mann er alene,
dit hvor friheten blir døden.
Han er mere enn en fører,
for han trodde på de andre,
sinnets eget kongerike.
Mot en fremtid skal han gå,
for han selv har mere frihet
i sit hjerte enn de fleste.
Derfor er han folkekongen
i et land hvor hver skal være
fører for sin egen skjebne,
høvding i sit eget sinn.
(Ur Nordahl Grieg: Dikt i utvalg. Stockholm, Albert Bonniers förlag 1944.)
Skicka en kommentar