Orientalisten Sigrid Kahle har avlidit, 85 år gammal.
Jag lärde känna henne under några år i slutet av 80-talet när vi tillsammans pluggade persiska i Uppsala för Bo Utas och Carina Jahani.
Hon var en entusiasmerande person och hade vips dragit in hela studentgruppen (20-60 år) i sitt garn. Vi fick specialguidning i H S Nybergs, hennes far, samlingar på Uppsala Universitet. En gång bjöd hon in oss allihop till en studieträff på gården Utmyrby i Boglösa socken, som hennes far hade köpt. Hon berättade mycket om pappan, som ju var en av de stora, och jag uppfattade såväl hennes som maken John Kahles livsgärning som en sorts monument till deras fäders ära.
Vilka historier hon berättade! Som när hela familjen instuvad i bil körde genom Kurdistan på 50-talet på väg mot Iran och pappan invecklade sig i diskussion med mackens föreståndare om uttalet av något västiranskt ord.
I hennes reseskildring från Afghanistan - Från Indus till Hindukush - som utgavs av Svenska Afghanistankommittén 1994 finns många andra dråpliga historier.
Vad jag tror att hon representerade var dels en sorts nyfikenhet på smått och stort i Orienten och en förmåga att tolka annorlunda beteenden på ett icke euro-centristiskt sätt och med stor humor.
När hon kom hem till Sverige efter många år i utlandet var det John Kahles tur att spela hemmafrurollen för att Sigrid skulle få ägna sig åt sitt skrivande och ordförandeskapet i Orientsällskapet. Jag uppfattar henne som en av de drivande bakom Historiska museets stora islamutställning 1985 och den antologi som utkom i samband med den ("Islam, konst och kultur") är fortfarande något av det bästa som skrivits på svenska om islam.
Jag minns hur hon i en diskussion med andra islamkännare, som hon tyckte hade en alltför cynisk inställning, klippte av med kommentaren:
- Men tänk om de faktiskt tror på vad som står där, i Koranen!
Efter några år upptäckte Sigrid att hennes ambitioner när hon tog ordförandeposten i Orientsällskapet varit alldeles för höga. Det seriösa intresset för Orienten var så litet att det inte kunde bära alla de verksamheter hon hade tänkt sig. Men hon försökte och när hon avgick tog hon itu med sina memoarer, som med rekordstora upplagor blev ett folkbildningsprojekt i sin egen kraft.
Sigrid stödde alltid Svenska Afghanistankommittén liksom Föreningen Afghanistansolidaritet, när den startade 2002. Hon gillade vår tidning för att det inte gav så glättad bild av situationen. Som redaktör var jag oerhört glad att kunna trycka hennes långa essä "Europa betraktar islam" i Afghanistan.Nu (http://www.afghanistan.nu/arkiv/anu412.pdf).
Det är med stor saknad jag tänker tillbaka på Sigrid. Hon lät mig bläddra i pappans fina samling av ryska romaner - på orginalspråket. "Han läste ryska när han var trött", förklarade hon. Hon hade samma inställning. Aldrig en overksam stund. Allt ingick i den stora upplysningsplanen.
Stefan Lindgren
Jag lärde känna henne under några år i slutet av 80-talet när vi tillsammans pluggade persiska i Uppsala för Bo Utas och Carina Jahani.
Hon var en entusiasmerande person och hade vips dragit in hela studentgruppen (20-60 år) i sitt garn. Vi fick specialguidning i H S Nybergs, hennes far, samlingar på Uppsala Universitet. En gång bjöd hon in oss allihop till en studieträff på gården Utmyrby i Boglösa socken, som hennes far hade köpt. Hon berättade mycket om pappan, som ju var en av de stora, och jag uppfattade såväl hennes som maken John Kahles livsgärning som en sorts monument till deras fäders ära.
Vilka historier hon berättade! Som när hela familjen instuvad i bil körde genom Kurdistan på 50-talet på väg mot Iran och pappan invecklade sig i diskussion med mackens föreståndare om uttalet av något västiranskt ord.
I hennes reseskildring från Afghanistan - Från Indus till Hindukush - som utgavs av Svenska Afghanistankommittén 1994 finns många andra dråpliga historier.
Vad jag tror att hon representerade var dels en sorts nyfikenhet på smått och stort i Orienten och en förmåga att tolka annorlunda beteenden på ett icke euro-centristiskt sätt och med stor humor.
När hon kom hem till Sverige efter många år i utlandet var det John Kahles tur att spela hemmafrurollen för att Sigrid skulle få ägna sig åt sitt skrivande och ordförandeskapet i Orientsällskapet. Jag uppfattar henne som en av de drivande bakom Historiska museets stora islamutställning 1985 och den antologi som utkom i samband med den ("Islam, konst och kultur") är fortfarande något av det bästa som skrivits på svenska om islam.
Jag minns hur hon i en diskussion med andra islamkännare, som hon tyckte hade en alltför cynisk inställning, klippte av med kommentaren:
- Men tänk om de faktiskt tror på vad som står där, i Koranen!
Efter några år upptäckte Sigrid att hennes ambitioner när hon tog ordförandeposten i Orientsällskapet varit alldeles för höga. Det seriösa intresset för Orienten var så litet att det inte kunde bära alla de verksamheter hon hade tänkt sig. Men hon försökte och när hon avgick tog hon itu med sina memoarer, som med rekordstora upplagor blev ett folkbildningsprojekt i sin egen kraft.
Sigrid stödde alltid Svenska Afghanistankommittén liksom Föreningen Afghanistansolidaritet, när den startade 2002. Hon gillade vår tidning för att det inte gav så glättad bild av situationen. Som redaktör var jag oerhört glad att kunna trycka hennes långa essä "Europa betraktar islam" i Afghanistan.Nu (http://www.afghanistan.nu/arkiv/anu412.pdf).
Det är med stor saknad jag tänker tillbaka på Sigrid. Hon lät mig bläddra i pappans fina samling av ryska romaner - på orginalspråket. "Han läste ryska när han var trött", förklarade hon. Hon hade samma inställning. Aldrig en overksam stund. Allt ingick i den stora upplysningsplanen.
Stefan Lindgren
1 kommentar:
Fint inlägg. Jag har länkat till dig i min runa: http://nyailconvito.wordpress.com/2014/01/02/sigrid-kahle-har-gatt-bort/
Skicka en kommentar