Kom i går i diskussion med en begåvad journalist som hävdade att båda sidor i inbördeskrigets Ukraina är "fascister".
Till den slutsatsen hade han kommit på akademisk väg, genom studier av den brittiske professorn Roger Griffins verk. Griffin definierar fascismen som den "revolutionära formen av nationalism".
O, heliga enfald! Sancta Simplicitas! får man då utbrista med Jan Hus sista ord innan han brändes på bålet.
Det skulle förvandla stora delar av tredje världens befrielsekamp mot imperialism och kolonialism till en "fascistisk" rörelse. Det skulle peststämpla varje form av patriotism eller nationalism (termerna går ofta i varandra) bland västvärldens förtryckta. Vi skulle alla tvingas lägga oss platt för globaliseringen och multisarnas gränslösa operationer.
Fascism är naturligtvis fullt möjlig både med och utan nationalism. Den klassmässiga definitionen är att den utgör det mest extremt härsklystna monopolkapitalets försök att förlänga sitt välde genom att avskaffa borgerligt-demokratiska rättigheter. Ofta antar fascismen en starkt imperialistisk och krigslysten prägel. Ofta mobiliserar den deklasserade element ur arbetarklassen (lazarusskikten men även arbetararistokratin) liksom deklasserad småbourgeoisie. Så ungefär. Georgi Dimitrov, Gunnar Gunnarsson har skrivit några av de bästa arbetena om detta.
När det gäller patriotismen vill jag citera Axel Danielsson, en av svensk arbetarrörelses stora. 1895 skrev han:
"Men kan en socialdemokrat älska 'våra strömmars brus', så länge den elektriska kraften i vattenfallen är privategendom, älska 'bäckarnas språng', så länge endast strändernas ägare få fiska kräftor och högt betalande engelsmän meta laxöring, älska 'den mörka skogens dystra sus', där baggbölarens yxa förjagat skogsnymfen och andra poesier, älska 'stjärnenatten', varunder en här av utplundrade proletärer hacka tänderna av köld, och 'sommarljuset', i vars sken de få arbeta sig svettiga dag och natt? Kan han älska allt detta? Ja, han kan och bör älska det som ynglingen älskar sina drömmars mö, vilken han först måste erövra, eller vandraren sitt mål, som han endast kan nå på en lång och mödosam stig. På det sättet är jag patriot och väl även de flesta andra."
Jag misstänker att dessa vackra och insiktsfulla ord idag skulle uppfattas som ett lömskt angrepp av dagens vänsterledare. Allt dom har att erbjuda denna drömmarnas mö är väl en HBTQ-certifiering, ett tredje kön och en tredje vårdnadshavare.
Då kommer det att gå som i Frankrike. Där vänstern har gjort sig fullständigt urarva. På Marine Le Pen har man överlåtit motståndet mot USA-globalismen, försvaret av nationen, kritiken av EU, traditionerna från resistancen och till och med Jean Jaurés.
Stefan Lindgren
7 kommentarer:
Stefan, du påstår att "fascism är fullt möjlig både med och utan nationalism". Tyvärr har du fel. Ultranationalismen, visionen om den "rena" harmoniska nationen ingår i fascismens innersta kärna, på samma sätt som klasskampsbegreppet är grundläggande för den socialistiska vänstern. Antingen fascismen presenterar sig som en aggressiv högerextrem rörelse eller är arbetarvänlig och hyllar folkhemmet består denna kärna. Föreslår Stefan att uppdatera sina kunskaper om fascismen. Den kan inte sättas som stämpel på vad som helst som man tycker mycket illa om. Då hjälper det inte ens att citera Axel Danielssons vackra dikt.
Allt beror på hur man definierar begreppen. Det finns nationalism som går ut på att den egna nationen är "guds utvalda" (USA, Israel) och därmed har en immanent rätt att härska över andra. Det finns extrema former av nationalism som dock icke leder till förtryck av andra. Redan att vara redo att dö för att försvara sitt fosterland är ju ett extremt långtgående åtagande. Inte desto mindre är jag för det och betackar mig för att bli jämförd med fascister för den sakens skull. Och du, uppdatera dina kunskaper i arbetarrörelsens historia. Vad jag citerade var inte en dikt, det var en tidningsartikel av Axel Danielsson som du antagligen fått uppläst för dig redan i barndomshemmet.
Allt beror på hur man definierar begreppen. Det finns nationalism som går ut på att den egna nationen är "guds utvalda" (USA, Israel) och därmed har en immanent rätt att härska över andra. Det finns extrema former av nationalism som dock icke leder till förtryck av andra. Redan att vara redo att dö för att försvara sitt fosterland är ju ett extremt långtgående åtagande. Inte desto mindre är jag för det och betackar mig för att bli jämförd med fascister för den sakens skull. Och du, uppdatera dina kunskaper i arbetarrörelsens historia. Vad jag citerade var inte en dikt, det var en tidningsartikel av Axel Danielsson som du antagligen fått uppläst för dig redan i barndomshemmet.
Vi har redan diskuterat nationalismen som rädsla/avsky för invandrare, som kommer med en främmande kultur/ras. Det är ingen vänsterståndpunkt att som du - enligt den diskussion vi redan haft - beteckna den globala massinvandringen som det stora problemet, rentav som resultatet av en konspiration. Det är tvärtom en ståndpunkt som obehagligt påminner om den fascistiska synen på "främmande" människomassor som hotar våra europeiska nationer. Som sagt, datera upp dina kunskaper om fascismen - det verkar behövas.
Ja, så har man då blivit nån som "obehagligt påminner" om nåt. Britta Ring illustrerar en flumvänsters oförmåga att på ett nyanserat sätt ta sig an frågor som synen på patriotism eller nationalism eller frågan om invandringen ur ett internationellt klassperspektiv. Man föredrar falsk folkpartihumanism och pulverkaffeanalyser av nationalismen som vår tids onda. Kan den internationella kapitalismen önska sig en bättre vänster? Funnes den inte fick man uppfinna den.
Som fd utlandssvensk blir man lite road av den här debatten, liksom liknande debatter bland intellektuella svenskar. De utgår samtliga från att de inte är nationalistiska alls. Med ”nationalistisk” menas då ofta nationella manifestationer som utövas av diverse ”brunaaktiga” grupper i det politiska spektrat.
Men många av dessa nationalistiska manifestationer träffar vi på hos hederliga norrmän och finländare som inte alls är ett dugg ”bruna”. Så hur kan det som är sunt uttryck för att man älskar sitt land i Norge och Finland bli ”fascism” i Sverige?
Det andra, som helt undgår svenskar som bara levt i Sverige, är att det finns en stark svensk nationalism, som inte är fascistisk eller ”brun” men skiljer sig från den norska och finska. Deras nationalism utgår från deras historiska erfarenheter som ju aer bekanta för oss alla med årtal som 1905, 1918, 1939, 1940 osv.
Vi saknar detta men har andra årtal som 1948 när Bernadotte mördades i Israel, 1961 då Hammarsköld omkom i Kongo, 1986 då Palme sköts osv. De speglar den del av den starka svenska nationalismen som handlar om vår uppgift i världen. Jag har i internationella sammanhang inte så sällan hört svenska deltagare i en diskussion säga: - Jo, men i Sverige gör vi så här. . . .
Övriga förutsätts då rätta sig efter detta, eftersom svensken ofta anser att Sverige tack vare sin lyckliga utveckling också kommit på de bästa lösningarna. Svensken anser sig också vara objektiv och icke-chauvinistisk eftersom han inte beter sig som norrmän på 17 maj. Det är förresten lustigt att de som helst deltar i 6 juni firande är Sverigedemokrater och invandrare (som vill bli svenskar) medan majoriteten av den svenska befolkningen står och tittar på på trottoaren.
Nej, kära svenskar av alla politiska kulörer, tro inte att ni inte är nationalistiska och chauvinistisks, ni bara är det på ett annat sätt än många andra folk.
Fascism = finans och företagsdiktatur där arbetare saknar rätt att agera som en fri organiserad entitet.
Enligt Brita måste även ras/nationellt ursprung ingå i definitionen. Låt gå för att det historiskt sett ut så och att det var en strategi för att motverka kommunistiska ideal.
I vår tid innebär globaliseringen och sönderslagningen av traditionella grupperingar som familjen att folk från vänster till höger ser ett hot mot sina intressen och därför rör sig i riktning mot nationell självständighet som en viktig fast punkt att utgå från. Just det som globaliserarna vill riva ner för att kunna manipulera sin globala slavstat.
Det gäller att ha proportioner på de olika hoten. Vinner globaliserarna kan det vara kört för lång tid framöver.
Skicka en kommentar