Att utmåla det som nu inträffat i Kairo som en seger  är oklokt.

Det är en Pyrrhusseger av samma slag som när Carl Bildt "besegrade" Vitryssland vilket lett till de facto brutna diplomatiska förbindelser. Eller när han i två omgångar jämförde Ryssland med Nazityskland, vilket förpestat relationerna för lång tid.

Utrikespolitik handlar mycket om att hålla kanaler öppna, som Sven Hirdman framhöll på TV-Aktuellt i går. Ur den synpunkten är beslutet att inte låta Margot Wallström tala på Arabförbundets möte ett nederlag.

Jag tillhör dem som inte tycker att vi ska sälja vapen till Saudiarabien, men uppsägningen av avtalet skulle ha kunnat skötas tyst och stilla, antagligen utan att skada relationerna (Skruvarna har tagit slut, helt enkelt!).

Så varför regeringskoalitionen har beslutat att vädra sina motsättningar offentligt och debattera dem via media istället för inbördes är obegripligt.

Att media kritiserar de inre förhållandena i Saudiarabien är en sak, men man ska komma ihåg att det inte är någon grund för mellanstatliga påtryckningar. Skälet till att vi inte bör sälja vapen är att saudierna är inblandade i en rad krig och spelat rollen av plattform för krig när Irak invaderades exempelvis. Den kritiken kan dock inte bli särskilt stark från Sverige eftersom vi med vett och vilja ställde exempelvis Ericssons camp i Jeddah till förfogande som krigsledningscentral i det andra gulfkriget.

Sedan stör jag mig lite på Margot Wallströms kommentarer efter beskedet i Kairo. Vet vi verkligen varför hon avvisades? Kan det inte ha varit en enkel fråga om valet av klädsel? Varför gissa att det handlade om mänskliga rättigheter? Vet vi vem som fattade beslutet - det har talats om saudiskt veto och om ett enhälligt beslut på mötet. Vad är fakta?

Slutligen förstår jag inte varför Wallström kom med den blixtsnabba slutsatsen att varken saudierna eller övriga Arabförbundet kommer att stödja Sveriges kandidatur till säkerhetsrådet. Vet man verkligen det? Varför föregripa händelserna? Varför spekulera?

Till sist vill jag påpeka en märklig motsägelse. Ex-minsiter Karin Enström och Svenska dagbladet, liksom den övriga borgerliga pressen gissar jag, kritiserar Wallström för att inte spela det diplomatiska spelet med tillräcklig finess. Men när det kommer till Ryssland är de alla beredda att panga på med sanktioner, och till och med göra det varje gång Ryssland undertecknar ett fredsavtal.

Och vad har Stefan Löfven i Ukraina att göra! Han är ett oskrivet blad i utrikespolitiken och nu ska han klampa in i den bräckligaste porslinsbutiken av alla.

Människorna i Donbass väntar fortfarande på den humanitära hjälp  som först Carl Bildt lovade och sedan Margot Wallström. Hur var det nu näringslivet sa - man måste kunna lita på Sveriges ord!

Stefan Lindgren