Dagens "Konflikt" i P1 visar hur total förvirringen i svensk journalistik är.

Man fortsätter dag ut och dag in att behandla sympatier för Putin som
någon sorts ideologisk smitta. Uppgiften blir då att finna den
"genetiska kod" (uttrycket användes faktiskt) som gör vissa grupper
mottagliga.


Grundfrågan,som varje vettig analys borde utgå från,
är naturligtvis misstron mot EU-projektet och den styrande
eliten, som kännetecknas av en alltmer totalitär agenda, underkastad i
tur och ordning USA och Tyskland.

Det totalitära visar sig i den likriktning som sker över hela spektrat
av politiska, kulturella och religiösa frågor.

I denna likriktning ingår sådana postulat som att massinvandring är bra.
Den var bra på nivån 1 miljon om året och den är bra på nivån 4 miljoner
om året.

Under parollen "multikulti" skapas ghetton av invandrarkulturer i syfte
att dyrka upp "homogena" europeiska samhällen som klamrar sig fast vid
hävdvunna rättigheter och invanda välfärdsnivåer. Allt till
globaliseringskapitalets fromma.

Där ingår också sådana kulturella påbud som hbtq, nedmontering av den
västerländska kristenheten, bannlysning av s k familjevärderingar.
Sexualpolitiskt gynnas surrogatmödraindustrin och allt som bidrar till
att kompensera för sjunkande födelsetal bland aborigenbefolkningen, i sig
en spegel av den sociala nedrustningen och den  nya otryggheten i en värld av
daglönare.

Bakom det politiska och kulturella EU-projektet döljer sig Neuropa, den
gamla tyska planen på ekonomisk underkastelse av Europa. Genom att
påtvinga hela Europa en valuta skapas en ständig och mer osynlig kapitalöverföring
från syd till nord, främst Tyskland. Som sedan måste korrigeras genom
återkommande "räddningsinsatser" från norr. Perfekt system som ständigt
avslöjar de "lata" sydlänningarna.

EU som från början tillkom som ett försök att rädda Europa som
kolonialmakt har dessutom i växande grad skaffat sig en expansiv geopolitisk
agenda. Statskuppen i Kiev 22 februari 2014 var ytterst ett verk av USA
med stöd av ett utrerat krigsparti inom EU (Bildt, Kwasniewski,
baltstaterna etc).

Det bisarra i EU:s fredspolitik yttrar sig bl.a. i att nya sanktioner
mot Ryssland införs dagen efter att Ryssland, Tyskland, Frankrike och
Ukraina skrivit ett omfattande fredsavtal.

Alla som är kritiska till detta projekt tenderar naturligtvis att stråla
samman, enligt principen min fiendes fiender är mina vänner.

Det är ju det som förklarar att Ryssland idag får stöd från både
högergrupper och vänstergrupper, liksom centergrupper, socialdemokrater
etc. Sprickan går rakt igenom Europa och alla partier. Läs Jan Hagberg
på Nyhetsbanken idag  - inte heller "extremhögern" är i någon mening enad.

Att som Konflikt framställa det som att endast Nationella fronten i
Frankrike för en Rysslandsvänlig linje är groteskt felaktigt.

Ex-president Nicolas Sarkozy har nyligen förklarat att västs krav på att
"annekteringen" av Krim ska upphöra är djupt odemokratiska.
Valery Giscard d'Estaing, Frankrikes president 1974-81, kritiserar EU hårt för
den aggressiva tonen mot Ryssland. Jag har också svårt att tänka mig att
Jacques Chirac, Frankrikes president 1995-2007, ställer upp på EU-linjen.
Han var på sin tid mycket angelägen om att anknyta till den gaullistiska
linjen att betrakta Ryssland som en strategisk partner i bygget av "ett
Europa från Atlanten till Ural". Även Francois Hollande avviker positivt från
vapenskramlet i Washington och Bryssel. Det är alltså hela skalan i Frankrike
som ligger närmare Ryssland!


Lika okunnig var beskrivningen av Ungerns position. Ingen i programmet
nämnde den stora outtalade fråga som förenar Ryssland och Ungern, nämligen ett
intresse av att stå emot rumänsk expansionism. Det finns c:a 1,2
miljoner ungrare i Rumänien och Ungern har aldrig släppt hoppet om att
återfå Transsylvanien som överfördes till Rumänien med Trianonavtalet 1920.

I den andra änden försöker Rumänien att sluka Moldavien med dess etniska enklsver
Transdnistrien och Gaugazien, vilket främst Ryssland har intresse av att
hindra.

Jag stör mig också på Åsa Linderborgs "vänsterposition" som är identisk
med det rådande EU-paradigmet, med vissa reservationer för Syriza i
Grekland och kritik mot de växande klassklyftorna i EU.

När hon avfärdar Putin som "mycket auktoritär", konservativ och
"framför allt en affärsman" visar det hur lite hon brytt sig om att
sätta sig in i ryska realia.

Mycket av det som uppfattas som "reaktionärt" i Ryssland är helt enkelt
återspeglingar av att Ryssland är en så stor kultur att den inte utan
vidare har kunnat stöpas om enligt rådande europeisk standard. Medan
vi bytt moralisk och kulturell kavaj sliter ryssarna vidare på sin gamla.

Ryssland har sin egen autoktona, ideologiska utveckling. Ser man Putin i
förhållande till den skalan framstår han väl närmast som socialliberal.
"Affärsman" är han inte och har aldrig varit. Från det att han första
gången sökte arbete i KGB vid 17 års ålder har han varit en
"gosudarstvennik", en statstjänare.En viktig punkt i hans politik är för
övrigt att beröva oligarkerna politisk makt. Därav konflikterna med
Berezovskij, Chodorkovskij, Jevtusjenkov m fl oligarker som genast blivit
hjältar i väst.

De frågor som Putin har drivit, om Rysslands självständighet och
integritet, ett starkt försvar efter två årtiondens kaotisk nedrustning
och ett planmässigt försök att reparera en del av skadorna från
Gorbatjov- och Jeltsinåren är sådant som förenar ett brett
sprektum på den ryska skalan, från stalinister till tsarister enkelt
uttryckt.

Att man i svensk debatt om Putins Ryssland - oavsett politiska
sympatier i övrigt - måste börja varje  inlägg med att tala om hur
mycket man avskyr Putin vittnar om ett nationellt särdrag i den svenska
debatten som få tycks vara medvetna om.

Att säga något gott om Ryssland riskerar omedelbart att förpassa en
person till kylan och placera hen på en virtuell, ehuru
minutiöst respekterad, lista över icke-personer.


Stefan Lindgren