I går genomfördes en miltärparad med brittiska soldater och amerikanska
stridsvagnar bara 300 meter från den ryska gränsen i Narva.

Bilderna är tankeväckande. När ryskt flyg rör sig i internationellt
luftrum, betydligt längre från våra gränser, blir det ett himla liv. Men
när Nato över mitt framför tröskeln till Ryssland ska vi uppfatta det
som något normalt, som något harmlöst scoutläger.


Estlands val, att låta EU, tyska centralbanken och svenska storbanker
sköta landets ekonomi, är begripligt om än kortsynt. Landet har fått det bättre.

Men att också hoppa upp i famnen på Nato och så uttryckligt eftersträva
rollen som en frontstat är kanske mindre begripligt.

Det undergräver onekligen förtroendet för Estlands vilja och förmåga att
vara en självständig stat.

Självständigt i statsrättslig mening har Estland bara varit två korta
perioder 1918-40 och 1991-2014, sammanlagt 45 år.

Mot detta ska ställas 267 år då Estland i olika former ingått i det
ryska (och sovjetiska) väldet. Under korta interregnum har landet kastat
sig i famnen på andra herrar.

Under den förra perioden av självständighet delades den estniska eliten
mellan dem som ville ingå i en enad och tyskstödd baltisk stat och de
som trots allt föredrog att söka samarbete med Sovjetunionen.

Konstantin Päts, som i estnisk patriotisk historieskrivning har getts
rollen av anti-sovjetisk hjälte, var i själva verket mycket mer
prosovjetisk än man vill erkänna.

Till och med på wikipedia kan vi läsa:

Päts was secretly very Russian-minded, as he was grown in a
Russian-language family.

Man har grubblat hur det kom sig att han skrev under hundratals dekret
även efter den sovjetiska truppstationeringen i landet i mars 1940.
Enligt en teori skulle han ha dragit på sig stora spelskulder, som bara
ryssarna kunde lösa honom från. Estniska historiker (Ilmjärv m fl)
har hävdat att Päts från början av 30-talet mottog 4 000 dollar om året ifrån
sovjetiska Neftesindikat för konsulttjänster.

[Här råder starkt delade uppfattningar. Medan Magnus Ilmjärv i "Silent
Suibmission" (2004) anser att Päts var köpt menar historikern Jaak Valge
att det inte finns några belägg för att Päts skulle ha haft några relationer till Sovjet
som han måste hålla hemliga; se bl a Journal of Baltic Studies 4/2012]

Det kan ju faktiskt ha funnits andra rationella skäl till
att i februari 1940 föredra sovjetiskt beskydd inför det annalkande kriget.
Päts godkände den sovjetiska truppstationeringen utan tvång och utan
motstånd.  Dessförinnan hade Päts fört en ojämn kamp mot högerextrema
VAPS (krigsveteraner) som ville bjuda in en annan ockupant.

Hur som helst är stora delar av den estniska historien skriven av
personer som velat styra landet ur rysk hamn över till tysk och idag
amerikansk hamn.

Historien och det geografiska läget gör den seglatsen äventyrlig.

Stefan Lindgren