BILDEN AV BILDT

Med politiker är det i allmänhet så att de blir klokare med åren. Därför är det så beklagligt att den politiska klassen i vårt land har så låg genomsnittsålder. När dessa damer och herrar har lärt sig frågornas allvar och betydelse, lämnar de ofta politiken och använder sina politiska kontakter för att förverkliga sig själva eller skaffa sig mer lättförtjänta pengar.

Carl Bildt, regeringens äldste medlem och ännu inte ålderspensionär, är i viss mån ett undantag från den senare regeln. Bortsett från några år i olika bolagsstyrelser har han egentligen alltid livnärt sig på politiken, vilket betyder att han har haft god tid på sig att göra misstag, inte fler än de flesta men mera uppmärksammade eftersom han alltid intagit nyckelpositioner i det politiska livet.

Som Nyhetsbankens redaktör skriver i sin kommentar var det kanske inte så klokt av Sveriges utrikesminister att under Georgien-kriget jämföra Rysslands statsledning med Adolf Hitler. Men det är inte heller särskilt välbetänkt av denna statsledning att agera som om den hade ett speciellt ansvar för rysktalande eller närbesläktade befolkningar i länder utanför den Ryska federationen. På den punkten finns det faktiskt en uppenbar likhet med Nazityskland interventioner på etnisk grund. Ryssland har ingen större anledning att lägga sig i hur staten Lettland behandlar sin ryskspråkiga minoritet än vad Sverige har – utan båda har lika stor, eller liten, anledning.

Ett faktum är annars att Bildt sedan avgången från det allra högsta politiska ledarskapet, men även under sin tid som internationellt så kallat sändebud i Jugoslavien, har utvecklats i mycket pragmatisk riktning. Det stämmer att han välkomnade Irak-invasionen 2003; men det gjorde ju, om också med andra ord, den dåvarande statsministern Göran Persson och hans regering. Däremot hörde Bildt till de återhållsammare under kampanjen för Libyen-kriget och han har heller inte instämt i frikännandet av de israeliska makthavarnas många förbrytelser mot folkrätt och vanlig mänsklig anständighet.

Bildt har givetvis insett att han agerade dumdristigt under ubåtskrisens 80-tal. Det är därför han inte mera för saken på tal utan ständigt duckar eller raljerar när någon annan gör det. Det är historikerns uppgift att lägga fram bevis för och emot och konstatera hur det politiska spelet gick till – det kan man inte gärna överlämna till eller begära av politikerna själva. Tänk alltså tanken att Bildt ersattes av en Urban Ahlin – eller en Allan Widman. Inga fredsänglar precis. Där har redaktören helt rätt.

https://florafox-nvsk.ru/

Sven,
I mycket är vi överens. Men inte när det gäller Sydossetien, Abchazien. Det gäller inte "försvar av rysktalande" i dessa republiker. Problemet är ett annat. De hade en autonomi i Sovjetunionen fast de geografiskt ingick i Georgiska SSR. Vid bodelningen efter Sovjets upplösning gick dessa republiker sin egen väg. Folkrättsligt finns ingen automatik som ger Tbilisi rätt att underkuva dessa områden. Detta styrker exempelvis FN när det i behandlingen av Nagorno-Karabach INTE erkänt Bakus anspråk på överhöghet. Man kan tolka det folkrättsligt så att 1. våldsanvändning är förbjudet (vilket Georgien bröt mot) och 2. de problem som historien lämnat efter sig måste lösas i förhandlingar.
Jämförelsen med Hitlertyskland (Bildt syftade på hur man utnyttjade "Sudetfrågan") är alltså helt irrelevant och det borde Bildt förstå.
Stefan Lindgren