I senaste numret av New Left Review finns en intervju med Gáspár Miklós Tamás, en ungrare född och uppvuxen i Cluj i Rumänien men numera parlamentsledamot för den gröna vänstern i Ungern.

Läs den!



- Jag är född 1948, i vad ungrarna kallar Kolozsvár och rumänerna Cluj, berättar Tamás, och så följer en lång rörande berättelse om hans föräldrar och deras föräldrar, om kampen för "rörelsen" - man talade aldrig om partiet - som gjorde att hans mor fängslades som bolsjevik och därigenom paradoxalt nog räddade sig undan Auschwitz och om fadern som vigde sitt liv åt teatern under en period då arbetarna steg fram på den historiska scenen.

Internationalism var en viktig övertygelse för föräldrarna, men i Rumänien kom utvecklingen att gå i alltmer nationalistisk riktning: ungerska, judiska och-framför allt-ungersk-judiska ledare och aktivister rensades ut i Ceausescus "rumänisering".

På 1970-talet valde Tamás att flytta till Ungern, medan många av hans samtida oppositionella valde att bege sig till väst. Han gör en mycket intressant beskrivning av hur situationen i Östeuropa utvecklades med tilltagande antisovjetism och antikommunism.

Bara Ungern och Östtyskland klarade sig från den nationalistiska smittan. I Jugoslavien uppstod märkligt nog ingen antisovjetism och marxismen höll sig levande.

När så "muren föll" var Tamàs en av de första oppositionella talarna i ett kort ögonblick av frihet. Men sedan bytte hela den styrande eliten fot och redan när Imre Nagy skulle ombegravas under hedersbetygelser kände Tamàs äckel.

Så småningom kom han att uppfatta socialismens nedmontering som en tragedi, trots att han själv var en av dem som begravde systemet.

Överallt i Sovjetblocket fanns en märklig kombination av modernitet och
en otrolig och traditionstyngd kult av litteratur, konst, vetenskap och
filosofi, säger Tamás. Socialismen avskaffade analfabetism, epidemier
och eländig fattigdom, införde hygien, vatten och avlopp och uppvärmda
bostäder, ålderspensioner, betald semester, fri sjukvård och fri
utbildning, billig kollektivtrafik, lånebibliotek i varje distrikt och
på alla de större företagen.

Det rådde stor social mobilitet snabb och arbetarklassens barn fick tillgång till högre utbildning. Statistiken visar att även under 1980-talet kom en förkrossande majoritet av ledande tjänstemän och chefer från proletära familjer.

Även om denna socialism inte var någon riktig socialism innebar den en fantastisk samhällsomdaning genom att sätta arbetaren i toppen av den moraliska hierarkin, säger han..

Idag förnekas allt detta. Själva förekomsten av arbetare som läser Brecht och lyssnar på Bartók förnekas, säger Tamás.

Redan på 1970-talet hade de intellektuella i öst ömsat skinn. Det var Weber, Wittgenstein, Heidegger och Lévi-Strauss som gällde som de stora tänkarna, och framgången för analytisk filosofi och neo-klassisk ekonomi var enorm. I Ungern förbjöds marxismen i praktiken med utstötningen av Lukacsskolan.


Det Tamàs ser i dag i Östeuropa är nedslående. Det är inte längre nationalism som styr utan etnicism. Nationalismen återförenade små furstendömen till stora stater - Italien, Tyskland, Rumänien, Tjeckoslovakien, Polen, Jugoslavien, kanske till och med Sovjetryssland. Etnicism har förstört dem och skapat misslyckade småstater, provinsiella och barbariska, beroende av internationella finansgrupper och lokal maffia för sin försörjning.

Tamás har först på 2000-talet kommit att orientera sig till marxismen. Hela hans livsbana beskriver en bumerangrörelse. Han ser framtiden i antikapitalistiska och egalitära rörelser som inte syftar till diffrentiering och mångfald utan till att utplåna klass-, ras- och kulturella skillnader.
Vive la difference? Frågar Tamas retoriskt Nej, Vive la Commune!

Läs Tamás! En uppfriskande bekantskap. Han har en imponerande bildning,
förutom rumänska (som hans mor högdraget vägrade att lära sig) och
ungerska har han åtminstone ledig engelska och tyska på sitt program.
Ryskan står dock inte högt i kurs. Första gången han träffade en livs
levande ryss var på 70-talet på en dissidentkonferens i Paris.

När han framträder i sin slitna kavaj i Bryssel och häcklar Viktor
Orbans högerreaktionära regering, som är mycket värre än vad borgerliga
media medger, väcker han sympati och intresse.

Den sista generationen intellektuella som läste böcker var på 70-talet,
säger han. Måste skaffa en bok av Tamás!

Stefan Lindgren