Enighet råder om att fördöma Rysslands "aggression". Dom som inte är eniga finns inte.

I sådana här tider är det tacksamt att studera ett typiskt svenskt drag: strävan efter konsensus. I många sammanhang är detta något gott, en faktor som antagligen besparat landet många onödiga konflikter.

Men om man undersöker vad detta konsensus består av, hur det uppstår och bevaras på olika områden blir det mindre entydigt gott.

Ta dagens konsensus om att Ryssland gjort sig skyldigt till aggression mot Ukraina som exempel.


I Finlands riksdag behandlas det som har hänt i Ukraina med en helt annan försiktighet. När saken debatterades i veckan var det bara en (1) riksdagsledamot som talade för sanktioner mot Ryssland.

I Sverige var det ingen riksdagsledamot som ifrågasatte Carl Bildts grundläggande tes att Ryssland måste "straffas" för "aggression" mot Ukraina.

Det ska bli intressant att se om Kiev verkligen tar Krimfrågan till Internationella domstolen i Haag.  Jag föreställer mig att det långtifrån blir så enkla avgöranden som Bildt & Co gör sken av. Att Kina lägger ner sin röst i FN är tämligen självklart eftersom man inte vill ha någon internationell prövning av sina egna öfrågor (Taiwan och de öar som kallas Diaoyu i Kina och Senkaku i Japan).

I Sverige har krönikörerna stått upp på rad för att ge utrikesministern eldunderstöd och lättpåverkade människor strömmar till hemvärnet, uppenbarligen i tron att den lede fi - alltid från öster - är på marsch igen.

Synar man dessa krönikörer som oupphörligt virkar på den allenarådande berättelsen om rysk aggression spricker de som såpbubblor - men produceras de tillräckligt flitigt räcker de ändå att skapa sken av etablerade fakta.

Den "aggression" man anklagar Ryssland för är synnerligen diskutabel. Inte ett skott har avlossats av de ryska trupperna på Krim. De anklagas för att ha gjort allt möjligt inkl. att ha ockuperat parlamentsbyggnaden och tillsatt en kuppregering.

Mot detta står självständighetsivrarnas argument att kuppen i Kiev har löst dem från förpliktelser mot Ukraina och att Ukrainas "historiska" rätt till Krim i alla fall är svag. I Sovjet tillhörde området Ukraina 1954-1991, men detta var en formalitet. Och man kan också sätta frågetecken för de former som uppdelningen av Sovjets territorium skedde på (det berömda bastubadet i Belovezjeskoje Pusjtje i Vitryssland där tre presidenter skrev ett papper om upplösning av en union som folken just i en folkomröstning hade uttalat sig för att bevara).

Per Gudmundsson skriver i SvD (16/3) att Ryssland har "ockuperat" Sydossetien, Transdnistrien och Abchazien. Inget tal om att dessa befolkningar skulle ha rätt till FN-stadgans artikel 1 om nationellt självbestämmande.

I nästa andetag solidariserar han sig med de salafitiska terrorister som en tid tog makten i Tjetjenien - de bör förstås ha nationellt självbestämmande!

Rolf Gustavsson skriver samma dag i samma tidning om situationen och tycks axiomatiskt utgå från att Ryssland gjort något som ska "bestraffas". Han föreslår "smärtsamma" sanktioner som att Champions League ska avböja Gazproms sponsring och FIFA återkalla beslutet om att lägga fotbolls-VM i Ryssland?

Gustavsson som på 60-talet koketterade med vänsteruppfattningar och bl.a. var polare med den egyptiske marxisten Samir Amin, bryr sig inte ens om att ställa frågan om sanktioners laglighet och inte heller om ändamålsenligheten i att selektivt straffa fotbollspubliken för något som den absolut inte är skyldig till.

Peter Wolodarski på Dagens Nyheter illustrerar i en helsidesartikel hur långt högervridningen har gått under hans korta ledarskap. Efter Jalta 1945 befriade inte Sovjetunionen Öst- och Centraleuropa - den "lade under sig" dessa. Och dagens händelser på Krim pågår tydligen en upprepning av detta!

Wolodarski som väl knappast är gammal nog att ens ha upplevt Afghanistankriget, sovjetimperiets slutfas, uttalar sig med förvånansvärd säkerhet om historiens gång.

Att Krim får bli självständigt är, tycker han, lika absurt som att Sverige skulle lägga sig i de svensktalandes i Finlands intressen.

Om vi vrider litet på det scenariot - hur skulle egentligen Sverige ställa sig till Ålandsfrågan om äktfinnarna plötsligt förbjöd ålänningarna att använda svenskan i alla officiella sammanhang? Skulle Sverige försöka få till stånd en omprövning av Ålandstraktaten eller ej? Skulle en folkröstning på Åland hånas som en meningslös charad?

Minns någon kanske att Sverige skickade en militär expeditionskår till Åland i februari 1918. Sverige stödde ålänningarnas strävan att Åland skulle återföras till Sverige och den officiella ståndpunkten var, med hänvisning till den nationella självbestämmanderätten att ålänningarna själva måste tillåtas välja själva. Nationernas förbund tyckte annorlunda, men det var något Sverige (då lett av Hjalmar Branting) inte godtog.

Så sent som 1939 föreslog Sveriges utrikesminister Rickard Sandler att svensk trupp skulle placeras på Åland.

Dagen innan hade Wolodarskis redaktion skrivit en ledare på temat "felräkning i Putins bank" där man glatt talar om all den skada EU:s och USA:s sanktioner kommer att åsamka Ryssland. Ett Ryssland som redan är nere på 1,3 % BNP-tillväxt.

När EU:s BNP krymper! kunde de ha tillagt för objektiviteten.

Problemet med hela sanktionslinjen - bortsett från illegitimiten och olagligheten (FN-stadgan föreskriver att sanktioner ska utmätas av säkerhetsrådet) - är att den sannolikt är kontraproduktiv. Dvs. varje åtgärd riktad mot handel med och investeringar i Ryssland berövar också väst marknader. Det finns en uppsjö undersökningar som visar hur länder som utsatts för sanktioner kunnat dra nytta av en påtvingad importsubstitution till att bygga upp sin egen ekonomi.

Richard Schwarz i DN är inte för inte en korrespondent som svenska Säpo för många år sedan valde ut för särskilda förtrogna samtal.

Han väljer i sin krönika (15/3) att behandla Ryssland som en sönderfallande kolonialmakt som nu plötsligt fått för sig att återupprätta sitt välde.

Som "kolonialmakt" borde han medge att Ryssland har unika särdrag. För det första tycks "utsugningen" av den ryska periferin gått i motsatt riktning. Subventionerna gick från metropol till satellit, inte tvärtom. Därför röstade också satelliterna på 80-talet för bevarande av unionen. Moskva och Petersburg var faktiskt de enda federationssubjekt som röstade mot unionens bevarande.

För det andra är Ryssland en "kolonialmakt" som i stort sett utan blodsutgjutelse gett upp alla sina påstådda kolonier - i Östeuropa, Baltikum såväl som i Centralasien. Jämför med exempelvis hur Obamas generaler biter sig fast i Afghanistan! Eller hur franska kolonialintressen än idag gör sig gällande i de forna afrikanska kolonierna.

Till kolonialtesen lägger Schwarz tesen att Ryssland inte är en demokrati. Om Ryssland med val, parlament, yttrande- och tryckfrihet (i många avseenden mera pluralistim än i Europa) inte är en demokrati ligger slutsatsen nära till hands att Ryssland aldrig kan bli det heller. Ryssland är Ryssland - rent genetiskt, rent rasmässigt... Är det inte russofobins rasistiska bockfot som sticker fram i sådana uttalanden?

Krönikörernas sammansvärjning parad med det faktum att inte en röst av betydelse släppts fram för att hävda en annan uppfattning gör att man väl snarast får anledning att tvivla om den svenska demokratin. (Se PS!)

Samtidigt på Krim ... har ju i stort sett ingenting hänt och krönikörerna är redan uppe i toppskruv. Först får vi se resultatet av dagens folkomröstning. Om en betydande opinion röstar för att stanna i Ukraina kan detta fortfarande vara en möjlighet. Om inte så har vi att vänta en ansökan från Krim om anslutning till Ryssland, men det är inte självklart att Moskva skulle tillmötesgå en sådan.

Vare sig Transdnistrien, Sydossetien eller Abchazien har  efter den deklarerade självständigheten omvandlats till subjekt i den ryska federationen.

Ville väst verkligen bygga fred skulle man lyssna på Henry Kissinger och utgå från ett erkännande av Rysslands legitima säkerhetsintressen. En Nato-anslutning av Ukraina (som ukrainarna enligt alla hittillsvarande opinionsmätningar motsätter sig) måste uteslutas. Ett EU-samarbete skulle mer friktionsfritt kunna utvecklas i flerpartsförhandlingar där alla de tre brodernationerna Ukraina, Vitryssland och Ryssland - sammansvetsade till ursprung och till stor del gemensam historia - deltar.

I en sådan avspänningspolitik skulle Krimfrågan bli ointressant, i synnerhet om språkfrågan desarmeras med en språklag som verkligen tillgodoser de rysktalandes intressen och i Ukraina är det faktiskt en majoritet som i första hand talar ryska i hemmet.


Stefan Lindgren

PS: Enda undantaget hittills står journalisten Lars Borgnäs för. Hör hans inlägg i Obs, 8:30 in i programmet.