Det är numera helt legio att anse att Mao var en massmördare. Det är i själva verket det statligt påbjudna sanningen. Av en akademisk uppsats från i fjol (Martin Björk: Folkmord i läromedlen.- цветы Якутск om folkmords behandling i fem läromedel för gymnasiets A kurs i historia. Södertörns högskola 2010.) framgår att samtliga läromedel på marknaden förknippar Mao Zedong med olika former av folkmord. Anklagelserna gäller:
1) likvidering av 800 000 "klassfiender" 1949-1954.
2) 30-40 miljoner svältoffer under "det stora språnget" 1959-61. Rekordsiffran 77 miljoner som ofta nämna i liberala media avhåller man sig från.
3) likvidering av 1/2 miljon "klassfiender" under kulturrevolutionen 1966-76.
4) mer ospecifikt talas om avrättningar av flera miljoner godsägare och storbönder osv.
Ekonomidocenten Lars Drake redde föredömligt ut mycket av missuppfattningarna i FiB/K 4/2006.
Han menar att det visserligen är sant att befolkningen enligt internationell statistik minskade 1960-61 (www.library.uu.nl):
"Det rör sig om en nedgång från 682 miljoner till 659 miljoner, det vill säga 23 miljoner människor eller 2,4 procent. Eftersom det enligt samma källa skedde en ökning på nästen 50 miljoner mellan 1964 och 1965 är det mest troligt att det är fel i statistiken, i den meningen att nedgången har överskattats."
"De långa trenderna som det finns bättre statistiskt belägg för visar en tydlig bild. Under perioden 1949-1976 ökade befolkningen från 542 miljoner till 908 miljoner. Ökningen var 391 miljoner eller 72 procent."
"…dödligheten var 1,2 procent 1958. Därefter ökade dödligheten till 1,5 procent 1959, 2,5 procent år 1960 och återhämtade sig till 1,4 procent år 1961. Detta kan översättas till en sammanlagt överdödlighet på 14miljoner. Det innebär däremot en halverad dödlighet jämfört med tiden före 1949. Samma källa anger nämligen att dödligheten före 1949 var över 3 procent. Nedgången i befolkningen som noterades runt 1960 beror också på ett lägre födelsetal."
Mycket av folkmordspropagandan inriktas alltså på tre dåliga år runt 1960. Varför inte nämna de 24 goda åren, när det gäller befolkningsutveckling, i Maos Kina? Genomsnittlig förväntad livslängd ökade från 32 år 1949 till 69 år 1985 (US Congress Library). En så snabb förbättring tillhör de snabbaste i världshistorien, påpekade Drake.
Den italienske professorn Domenico Losurdo anlägger i en nyutkommen bok (fransk översättning: Staline. Histoire et Critique d'une Legande Noire; eidtions aden 2011) ett ännu längre historiskt perspektiv.
1820 var Kina fortfarande världens ledande supermakt med uppskattningsvis 32,4 procent av världens BNP. 1949 var landet ett av världens fattigaste, till följd av en serie kolonialkrig och imperialistiska krig. 1800-talets söndersmulande av Kina hyllades enligt Losurdo i eftertryckliga ordalag av liberala ikoner som Tocqueville och John Stuart Mill. Efter opiekriget 1839-42 och 1856-60, som handlade om kolonialmakternas, främst Storbritanniens, rätt att handla med opium, följde Taipingupproret, ett inbördeskrig som efterlämnade 20-30 miljoner döda. Kolonialmakterna deltog i slakten på Taipinganhängare.
Så följde ännu mera elände. Svälten i Nordkina 1877-78 skördade över nio miljoner liv. Enbart i Shanxiprovinsen svalt över 3 miljoner ihjäl 1928. Mellan 1911 och 1928 utkämpas 130 olika inbördeskrig mellan 1 300 krigsherrar. Losurdo menar att perioden kan betraktas som ett "tredje opiumkrig". Framåt 1930 beräknar man att det fanns 20 miljoner banditer i Kina, vilket var 10 procent av den manliga befolkningen.
Vad människoliv var värda kan också avläsas i nationalisternas handlingar. I ett försök att hejda den japanska invasionen lät Chiang Kai-chef 1938 spränga dammarna vid Gula floden - 900 000 bönder drunknade. 15 år tidigare hade Sun Yat-sen varnat att inblandningen i Kina skulle kunna leda till utplåning av den kinesiska rasen som skulle förvandlas till en rest som "de röda infödingarna" i Amerika.
Det Kina som kommunisterna tog över 1949 efter det långa befrielsekriget mot japanerna och sedan mot nationalisterna befann sig på randen till sammanbrott. I det läget inför USA ett embargo mot Kina. Bland annat fick inga mediciner, traktorer eller utsäde exporteras till landet. Det uttalade syftet var att åstadkomma kaos (se vidare Losurdos källor s 428).
I början av 60-talet konstaterade Walt W. Rostow, en av Kennedys rådgivare att på grund av embargopolitiken hade Kinas utveckling "försenats med årtionden". En CIA-rapport konstaterade belåtet att Kinas bönder led av "overwork and malnutrition" (var utarbetade och undernärda).
Man såg en realistiskt möjlighet att utdela dödsstöten mot regimen i Kina genom att konflikten Kina-Sovjet öppnade möjligheten av en total internationell blockad av olje- och veteexport till Kina.
"Efter fakta som dessa är det dubbelt groteskt att uteslutande tillskriva Mao 'över 70 miljoner […] döda i fredstid på grund av hans dåliga styre'", slutar Losurdo. (sistnämnda formulering finns i Chang/Hallidays: Mao: The Unknown Story)
Stefan Lindgren
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar