Vad jag skrev tidigare här på bloggen har väckt viss resonans. Här några gåtor att knäcka för förespråkarna av teorin att Mao gjorde sig skyldig till folkmord.


Jag har fått tips om flera bra artiklar på nätet, bl a

http://biggenj.ecommunity.se/viewtopic.php?p=57

https://florafox.com/ru/saratov-23

I synnerhet biggenj som skriver på svenska är mycket grundlig.

Ändå är det inte helt tillfredsställande. Läser man Edgar Snows Red China Today som utkom första gången 1962 har han ett utförligt kapitel om livsmedelssituationen. Chou Enlai säger där till honom 1960 att Kina upplevt "den värsta serie katastrofer sedan 1800-talet". Tre års dåligt väder tillsammans med inre problem ("missnöje i kommunerna, byråkrati, flaskhalsar i transporterna" nämns) gjorde att politiken fick läggas om 1961-62. 1960 importerade landet miljontals ton spannmål för att mildra nöden, 1961 nådde importen 6,5 miljoner ton.
Enligt Snows egna beräkningar sjönk den genomsnittliga kinesiska "minimidieten" till 1 350 a 1 450 kalorier om dagen i spannmål åren 1960-62, en dagsranson som var lägre än 1952. Även med tillskott av grönsakaer, frukt, fisk etc kom många icke-arbetare i städerna inte upp i 2 000 kalorier om dagen.

Snows uppskattningar av skördarna ser ut så här:
1953 156 milj ton
1955 174 milj ton
1957 185 milj ton
1958 250 milj ton
1959 190 milj ton (osäker siffra. Enligt Chou en lai mindre äm 1958 och 1959 men större än 1957)
1960 150 milj ton (enligt Lord Montgomerey efter samtal med Mao)
1961 160 milj (enligt Lord Montgomerey efter samtal med Mao)
1963 185-190 milj ton
1964 200 milj ton

Det är klart att marginalerna var ytterst små och att svält bör ha förekommit. Svält hade varit ett återkommande fenomen i det gamla Kina, så återkommande att historierna räknat till 1 828 fall av hungersnöd åren 108 f Kr till 1911, dvs praktiskt taget varje år.

Hur många dog då? Det är ytterst svårt att säga på grundval av den statistik jag sett. De siffror som släpptes 1983 tycks vara ett politiskt betingat urval - och man kan ifrågasätta pålitligheten.

Vore jag befolkningsstatistiker skulle jag slita mitt hår över gåtan: Om Kinas befolkning mellan folkräkningarna 1953 och 1964 ökade från 582,6 miljoner till 694,6 miljoner, dvs. med 112 miljoner människor, hur kunde då Mao samtidigt "utrota" 40 eller rentav 70 miljoner?

Det är en statistisk omöjlighet.

Sen ska man komma ihåg att demografin är en specifik vetenskap. Det är lätt att ljuga med statistik i allmänhet, men demografi erbjuder en unik svårighet. Om människor påstås tillkommit eller avlidit en viss period ska detta normalt sätta spår i statistiken under minst en generation. Folkmord som göms i snö kommer upp i tö.

Om 40-70 miljoner svalt ihjäl under det stora språnget borde detta synas i kraftiga hack i befolkningspyramiderna för årskullarna födda 1958-1961, om vi utgår från att nyfödda barn är främsta riskkategorin.

I befolkningspyramiden 2006 är visserligen gruppen födda 1956-61 markant mindre än föregående och nästföljande 5-årsgrupp. Men redan i befolkningspyramiden för år 2000 har detta hack jämnats ut.
Då var antalet kineser födda 1964-1969 121,1 miljoner, födda 1960-1964 90,6 miljoner, födda 1955-1959 83,9 miljoner, födda 1949-1954 75,9 miljoner, vilket ser ut som en normalt avtagande ålderstrappa.

Kanske finns det någon förklaring som jag har missat till att spåren efter Maos otäcka framfart inte alls syns i befolkningspyramiden. I så fall ska jag villigt upplåta utrymme åt sådana förklaringar på den här bloggen.

Stefan Lindgren