Det är något skumt med hela den ekonomiska världsbild som EU:s ledare
nästan axiomatiskt sprider omkring sig och som har lett till att
sjunkande tillväxt ska botas med åtsramning (austerity) vilket strider
mot allt vad sunt förnuft och beprövad vetenskap säger.

I sin senaste krönika synar nobelpristagaren Paul Krugman närmare
sambandet skulder - tillväxt beträffande G7-länderna under 60 år.


Resultatet är att det finns ett samband, men det ser inte ut som många
föreställer sig. Länder som ökar sina skulder med 45 procent av BNP ser
på diagrammet ut att ha en procent lägre tillväxt (OBS. diagrammet säger
inget om det ev. orsakssambandets riktning). Åtstramning kan alltså
under alla förhållanden inte leda till någon större tillväxtökning

Anta att ett land minskar de offentliga utgifterna med motsvarande 2
procent av BNP. Detta minskar förmodligen BNP med cirka 3 procent, och
minskar underskottet med endast cirka 1 procent av BNP, samtidigt som
det - om vi alls tror på åtstramningens välsignelser - ett decennium ger
en BNP-ökning på 0,23 procent.

Det vilar något omisskännligt religiöst över denna lust att dra på sig
tagelskjortan för en chimärisk framtida förlösning.

Riktigt intressant blir det när Kruman i detalj synar vilka länderna är.
Då visar det sig att det svagt negativa sambandet tillväxt-skuldökning
helt beror på de forna axelmakterna, Tyskland, Japan och Italien.
På statistiska anomalier.

Efter kriget fick dessa länder igång produktionen snabbt och hade låg
skuldsättning. Efter 1990 har två av dem, Japan och Italien, haft
långsam tillväxt och snabbt stigande skulder.

Bortser vi från de forna axelmakterna är alltså sambandet skulder -
tillväxt mycket svagt om ens statistiskt säkerställt.

Om man tänker efter är ett lands skuldsättning en ytterst mångtydigt
information. Som vi vet är den enes skuld alltid den andres tillgång.
Hög skuldsättning i ett samhälle kan helt enkelt betyda att ett samhälle
är rikt. De rika sparar och de som vill bli rika lånar och anväder
förhoppningsvis pengarna produktivt. Stigande skuldsättningsnivåer kan
alltså vara ett uttryck för stigande välstånd.

När det gäller den offentliga sektorns skulder motsvaras de i de flesta
fall av mångdubbelt större offentliga tillgångar, beroende på hur dessa
värderas, Men om vi sätter en prislapp på statens rätt att i evighet
beskatta befolkningen, så skulle den prislappen smälla över allt annat.

Skulder är ett problem när det uppstår ett s k debt overhang, dvs. när
ett företag eller ett land får svårigheter att låna till i sig lönsamma
projekt på grund av att långivare bedömer skuldsättningen som alltför
hög.

Men med tanke på att de flesta stater i västvärlden kan låna till nästan
negativ reallränta fast många ligger på skuldsättningsnivåer på 80 och
till och med över 100 procent är det inte problemet.

Att inte Borg lånar upp tiotals miljarder till stora
infrastrukturprojekt när räntan är nästan negativ är en direkt förlust
för landet.

Stefan Lindgren